Domarboken 1

¹ Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN: "Vem bland oss skall först dra upp mot kananeerna och strida mot dem?"

² HERREN svarade: "Juda skall göra det. Se, jag har givit landet i hans hand."

³ Då sade Juda till sin bror Simeon: "Kom med mig till mitt område och låt oss strida mot kananeerna, så skall jag sedan gå med dig till ditt område." Och Simeon gick med honom.

⁴ När Juda drog dit upp gav HERREN kananeerna och perisseerna i deras hand, så att de slog dem vid Besek, tiotusen man.

⁵ Vid Besek fann de Adoni-Besek, och de stred mot honom och besegrade kananeerna och perisseerna.

⁶ Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grep honom och högg av hans tummar och stortår.

⁷ Då sade Adoni-Besek: "Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår hämtade upp smulorna under mitt bord. Efter mina gärningar har Gud vedergällt mig." Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han.

⁸ Juda barn belägrade Jerusalem och intog det. De slog invånarna med svärd och satte eld på staden.

⁹ Därefter drog Juda barn ner för att strida mot de kananeer som bodde i Bergsbygden, i Negev och i Låglandet.

¹⁰ Och Juda gick mot de kananeer som bodde i Hebron - som förr hette Kirjat-Arba - och de slog Sesaj, Ahiman och Talmaj.

¹¹ Därifrån gick de mot Debirs invånare - Debir hette tidigare Kirjat-Sefer.

¹² Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intar det skall jag ge min dotter Aksa till hustru."

¹³ Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden, och Kaleb gav honom sin dotter Aksa till hustru.

¹⁴ När hon kom till honom intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes far. Hon steg ner från åsnan och Kaleb sade till henne: "Vad vill du?"

¹⁵ Hon svarade: "Låt mig få en avskedsgåva. Eftersom du har gett mig det torra Negev, så låt mig få vattenkällor." Kaleb gav henne då de övre och de nedre källorna.

¹⁶ Barn till keniten, Moses svärfar, hade dragit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken söder om Arad. Där bosatte de sig bland folket.

¹⁷ Men Juda drog ut med sin bror Simeon, och de slog de kananeer som bodde i Sefat och förstörde staden helt och hållet. Så fick den namnet Horma.

¹⁸ Juda intog Gaza med dess område, Askelon med dess område och Ekron med dess område.

¹⁹ HERREN var med Juda, och de erövrade bergsbygden. Men de kunde inte driva bort dem som bodde i dalbygden, eftersom dessa hade vagnar av järn.

²⁰ Och de gav Hebron åt Kaleb, som Mose hade lovat, och han drev bort Anaks tre söner därifrån.

²¹ Men jebusiterna som bodde i Jerusalem blev inte fördrivna av Benjamins barn. Därför bodde jebusiterna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, så som de gör än i dag.

²² Och Josefs hus drog upp till Betel, och HERREN var med dem.

²³ De bespejade Betel, den stad som förr hette Luz.

²⁴ Då fick deras spejare se en man gå ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss var vi kan komma in i staden, så skall vi visa barmhärtighet mot dig."

²⁵ När han hade visat dem var de kunde ta sig in i staden, slog de invånarna där med svärd. Men den mannen och hela hans släkt lät de gå.

²⁶ Han begav sig till hetiternas land, där han byggde en stad som han gav namnet Luz, så som den heter än i dag.

²⁷ Men Manasse intog inte Bet-Shan eller Taanak eller Dor eller Jibleam eller Megiddo, och inte heller deras underlydande orter, utan kananeerna kunde hålla sig kvar där i landet.

²⁸ När israeliterna blev starkare tvingade de kananeerna att utföra arbete åt sig. Men de drev inte bort dem.

²⁹ Efraim drev inte heller bort de kananeer som bodde i Gezer, utan kananeerna bodde kvar bland dem i Gezer.

³⁰ Sebulon drev inte undan invånarna i Kitron eller invånarna i Nahalol, utan kananeerna bodde kvar bland dem men blev tvingade att utföra arbete åt dem.

³¹ Aser drev inte bort invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, inte heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.

³² Alltså bodde aseriterna kvar bland kananeerna, landets inbyggare, ty de fördrev dem inte.

³³ Naftali drev inte bort invånarna i Bet-Semes, inte heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde bland kananeerna, landets inbyggare. Men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blev arbetspliktiga åt dem.

³⁴ Amoreerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de tillät dem inte att komma ner till dalbygden.

³⁵ Och amoreerna kunde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Saalbim. Men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de blev tvingade att utföra arbete åt dem.

³⁶ Amoreernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela och vidare uppåt.

Domarboken 2

¹ HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: "Jag förde er upp ur Egypten och lät er komma in i det land som jag med ed hade lovat ge åt era fäder och jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er.

² Och ni skall inte sluta förbund med detta lands inbyggare. Ni skall bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort!

³ Därför säger jag, att jag inte skall driva dem bort från er, utan de skall tränga er i sidorna, och deras gudar skall bli en snara för er."

⁴ När HERRENS ängel hade sagt detta till alla Israels barn, brast de ut i gråt.

⁵ De kallade platsen Bokim. Och där offrade de åt HERREN.

⁶ När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning.

⁷ Folket tjänade HERREN så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och som hade sett alla de stora gärningar som HERREN hade gjort för Israel.

⁸ Och HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog när han var etthundratio år gammal.

⁹ Man begravde honom på det område han hade tagit i besittning, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

¹⁰ När också hela det släktet hade samlats till sina fäder, växte ett annat släkte upp efter dem, ett som inte kände HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.

¹¹ Och Israels barn gjorde det som var ont i HERRENS ögon och tjänade baalerna.

¹² De övergav HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos de folk som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed HERRENS vrede.

¹³ Så övergav de HERREN och tjänade Baal och astarterna.

¹⁴ Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare, som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte längre stå emot sina fiender.

¹⁵ Överallt där de drog fram var HERRENS hand emot dem till deras ofärd, så som HERREN hade sagt och så som HERREN hade svurit. Och de kom i stor nöd.

¹⁶ Då lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand.

¹⁷ Men de lyssnade inte heller på sina domare utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för HERRENS bud och gjorde inte som de.

¹⁸ När HERREN lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Ty när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig HERREN.

¹⁹ Men när domaren dog vände de om och gjorde det som var fördärvligt, ännu mer än deras fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning.

²⁰ Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sade: "Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag fastställde för deras fäder och inte har velat lyssna till min röst,

²¹ skall inte heller jag längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade efter sig när han dog.

²² Ty med dem skall jag sätta Israel på prov och se om de vill hålla sig till HERRENS väg och vandra på den, så som deras fäder gjorde, eller om de inte vill det."

²³ Alltså lät HERREN dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.

Domarboken 3

¹ Dessa var de folk som HERREN lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan,

² detta för att han skulle lära Israels barn att föra krig, men bara dem som förut inte hade varit med om sådana:

³ filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt de hiveer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till sista vägstycket mot Hamat.

⁴ Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov för att få veta om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose.

⁵ Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna,

⁶ och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.

⁷ Israel gjorde det som var ont i HERRENS ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tjänade baalerna och aserorna.

⁸ Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kusan-Risatajim i åtta år.

⁹ Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror.

¹⁰ HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav HERREN Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig.

¹¹ Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.

¹² Men Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon. HERREN gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i HERRENS ögon.

¹³ Eglon förenade sig med Ammons barn och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden.

¹⁴ Och Israels barn tjänade Eglon, kungen i Moab, i arton år.

¹⁵ Men Israel ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till Eglon, kungen i Moab,

¹⁶ gjorde Ehud ett tveeggat svärd åt sig, en fot långt. Detta band han fast under sina kläder vid sin högra höft.

¹⁷ Han överlämnade gåvorna till Eglon, kungen i Moab. Denne var en mycket fet man.

¹⁸ När han hade överlämnat gåvorna, sände han i väg folket som hade burit dem.

¹⁹ Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung." Kungen sade: "Var tysta!" Alla som stod omkring honom gick ut därifrån.

²⁰ Ehud gick fram till honom, där han satt i sommarsalen som han hade för sig själv och Ehud sade: "Jag har ett ord från Gud till dig." När kungen reste sig från sin stol,

²¹ räckte Ehud ut sin vänstra hand, tog svärdet från sin högra höft och stötte det i hans buk,

²² så att fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen,

²³ och då han hade kommit dit, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och låste dem.

²⁴ När han hade gått kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: "Han har helt säkert något privat bestyr i sin sommarkammare."

²⁵ Men sedan de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva, och se, där låg deras herre död på golvet.

²⁶ Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira.

²⁷ å snart han kom dit, lät han stöta i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen.

²⁸ Han sade till dem: "Följ mig, för HERREN har gett era fiender moabiterna i er hand." Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över.

²⁹ Vid detta tillfälle slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan.

³⁰ På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.

³¹ Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Domarboken 4

¹ När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i HERRENS ögon.

² Då sålde HERREN dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor, och hans befälhavare var Sisera, som bodde i Haroset-Haggojim.

³ Israels barn ropade till HERREN, ty Jabin hade niohundra vagnar av järn och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år.

⁴ Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var vid den tiden domare i Israel.

⁵ Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom dit upp till henne för att hon skulle skipa rätt.

⁶ Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: "Har inte HERREN, Israels Gud, befallt: Drag upp på berget Tabor och tag med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar.

⁷ Ty jag skall dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och skaror till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand?"

⁸ Barak sade till henne: "Om du går med mig så går jag, men om du inte går med mig så går inte heller jag."

⁹ Då svarade hon: "Ja, jag skall gå med dig, men äran skall då inte bli din på den väg du går, utan HERREN skall sälja Sisera i en kvinnas hand." Så stod Debora upp och gick med Barak till Kedesh.

¹⁰ Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom.

¹¹ Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svärfar Hobab, och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh.

¹² När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor,

¹³ samlade han alla sina vagnar, niohundra vagnar av järn, och dessutom allt folk han hade, från Haroset-Haggojim till floden Kishon.

¹⁴ Men Debora sade till Barak: "Bryt upp, för detta är den dag då HERREN har gett Sisera i din hand. Se, HERREN har dragit ut framför dig." Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom.

¹⁵ Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots.

¹⁶ Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroset-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan.

¹⁷ Men Sisera hade flytt till fots till Jaels tält, hustru till keniten Heber, ty vänskap rådde mellan Jabin, kungen i Hasor, och keniten Hebers hus.

¹⁸ Jael gick för att möta Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd." Då gick han in till henne i tältet och hon lade över honom ett täcke.

¹⁹ Han sade till henne: "Ge mig lite vatten att dricka för jag är törstig". Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen.

²⁰ Han sade till henne: "Ställ dig vid ingången till tältet, och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej."

²¹ Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog.

²² Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: "Kom hit, så skall jag visa dig den man som du söker." Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död, med tältpluggen genom tinningen.

²³ Så kuvade Gud på den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn.

²⁴ Och israeliternas hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, till dess de helt gjorde slut på honom.

Domarboken 5

¹ Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

² När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig - lova HERREN!

³ Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, till HERRENS ära vill jag sjunga, jag vill lovsjunga HERREN, Israels Gud.

⁴ HERRE, när du drog ut från Seir, när du skred fram från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade det från himlen, då strömmade vatten ner från molnen.

⁵ Bergen skalv inför HERRENS ansikte, Sinai, inför HERRENS, Israels Guds, ansikte.

⁶ I Samgars dagar, Anats sons, Jaels dagar låg vägarna öde. Vandrarna måste färdas omvägar.

⁷ Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel.

⁸ Man valde åt sig nya gudar, då nådde striden fram till portarna. Men varken sköld eller spjut fanns att se hos de fyrtiotusen i Israel.

⁹ Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folket som villigt offrade sig. Lova HERREN!

¹⁰ Ni som rider på vita åsninnor, ni som sitter hemma på mattor, och ni som vandrar på vägen, sjung!

¹¹ När man under sång delar byte mellan vattenhoarna, då lovprisar man där HERRENS rättfärdiga gärningar, att han i rättfärdighet regerar i Israel. Då drog HERRENS folk ner till portarna.

¹² Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Stå upp Barak! Tag dig fångar, du Abinoams son!

¹³ Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare, HERREN satte mig till anförare över hjältarna.

¹⁴ Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav.

¹⁵ Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora. Och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i dennes spår. Bland Rubens ätter hölls stora rådslag.

¹⁶ Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter fördes stora överläggningar.

¹⁷ Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han ännu vid skeppen? Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han.

¹⁸ Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder.

¹⁹ Kungar drog fram och stred, då stred Kanaans kungar vid Taanak, nära Megiddos vatten. Men byte av silver vann de inte.

²⁰ Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banor mot Sisera.

²¹ Floden Kishon svepte dem bort, urtidsfloden, floden Kishon. Gå fram, min själ, med makt!

²² Då stampade hästarnas hovar, när deras tappra ryttare jagade dem framåt, framåt.

²³ Förbanna Meros, säger HERRENS ängel, förbanna, ja, förbanna dess inbyggare, därför att de ej kom HERREN till hjälp, HERREN till hjälp bland hjältarna.

²⁴ Välsignad vare Jael framför andra kvinnor, keniten Hebers hustru, välsignad framför alla kvinnor som bor i tält.

²⁵ Vatten begärde han, hon gav honom mjölk, gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen.

²⁶ Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen, sin högra hand efter arbetshammaren. Med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den.

²⁷ Vid hennes fötter sjönk han ihop, föll och blev liggande. Vid hennes fötter sjönk han ihop och föll. Där han sjönk ihop, där föll han slagen till döds.

²⁸ Ut genom fönstret skådar Siseras moder, hon ropar ut genom gallret: "Varför dröjer hans vagn att komma? Varför hörs inte ljudet från hans vagnar?"

²⁹ Då svarar de klokaste av hennes hovtärnor, och själv ger hon sig samma svar:

³⁰ "Utan tvivel vann de byte som de nu delar: en flicka eller två åt var och en av männen, byte av praktvävnader för Siseras räkning, byte av praktvävnader, brokiga tyger, en brokig duk eller två för de fångnas halsar."

³¹ Så må alla dina fiender förgås, o HERRE. Men de som älskar honom må likna solen, när den går upp i kraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.

Domarboken 6

¹ Israels barn gjorde det som var ont i HERRENS ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år.

² Midjaniternas hand blev Israel så övermäktig att Israels barn på grund av midjaniterna gjorde sig hålor, som nu finns i bergen, och grottor och bergfästen.

³ Så ofta israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem.

⁴ De slog läger emot dem, överföll dem och fördärvade landets gröda ända fram till Gaza. De lämnade inget kvar att leva av i Israel, varken får, oxar eller åsnor.

⁵ Ty de drog dit upp med sin boskap och sina tält, talrika som gräshoppor. De själva och deras kameler var omöjliga att räkna, och de kom in i landet för att fördärva det.

⁶ Så blev Israel utarmat genom midjaniterna, och Israels barn ropade till HERREN.

⁷ När Israels barn ropade till HERREN för midjaniternas skull,

⁸ sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem: "Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset.

⁹ Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag drev bort dem från er och gav deras land åt er.

¹⁰ Och jag sade till er: Jag är HERREN, er Gud. Ni skall inte frukta de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte till min röst."

¹¹ HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra, som tillhörde abiesriten Joas. Dennes son Gideon höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna.

¹² För honom uppenbarade sig HERRENS ängel och sade till honom: "HERREN är med dig, du tappre stridsman."

¹³ Gideon svarade honom: "O, min herre, om HERREN är med oss, varför har då allt detta kommit över oss? Och var är alla hans under, som våra fäder har berättat om och sagt: `Se, har inte HERREN fört oss upp ur Egypten?` Nu har HERREN övergivit oss och gett oss i midjaniternas hand."

¹⁴ Då vände HERREN sig till honom och sade: "Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig."

¹⁵ Han svarade honom: "O Herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse och jag själv den ringaste i min fars hus."

¹⁶ HERREN sade till honom: "Jag är med dig, och du skall slå midjaniterna som om de vore en enda man."

¹⁷ Gideon svarade honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.

¹⁸ Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig." Han sade: "Jag skall stanna till dess du kommer tillbaka."

¹⁹ Och Gideon gick in och redde till en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det.

²⁰ Då sade Guds ängel till honom: "Tag köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det." Han gjorde så.

²¹ HERRENS ängel räckte då ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och HERRENS ängel försvann ur hans åsyn.

²² När Gideon såg att det var HERRENS ängel, sade Gideon: "Ve mig, Herre HERRE, jag har sett HERRENS ängel ansikte mot ansikte!"

²³ Men HERREN sade till honom: "Frid vare med dig! Frukta inte, du skall inte dö."

²⁴ Då byggde Gideon ett altare där åt HERREN och kallade det HERREN är frid . Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra.

²⁵ Den natten sade HERREN till honom: "Tag den tjur som tillhör din far, och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ner det baalsaltare som tillhör din far, och hugg sönder Aseran som står intill det.

²⁶ Bygg ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna klippa och uppför det på vanligt sätt. Tag sedan den andra tjuren och offra den till brännoffer på resterna av Aseran som du skall hugga sönder."

²⁷ Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som HERREN hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för männen i staden, gjorde han det inte på dagen utan på natten.

²⁸ När männen i staden tidigt följande morgon steg upp, se, då låg Baals altare nerbrutet, Aseran intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret.

²⁹ Då sade de till varandra: "Vem har gjort detta?" När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joas son, hade gjort det.

³⁰ Då sade männen i staden till Joas: "För ut din son. Han måste dö, för han har brutit ner Baals altare och huggit sönder Aseran som stod intill det."

³¹ Men Joas svarade alla som stod omkring honom: "Vill ni utföra Baals sak? Vill ni komma honom till hjälp? Den som utför hans sak skall bli dödad före nästa morgon. Är Baal Gud, så kan han försvara sig själv, när nu någon har brutit ner hans altare."

³² Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: "Baal må utföra sin sak mot honom, eftersom han har brutit ner Baals altare."

³³ Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal.

³⁴ Men HERRENS Ande kom över Gideon. Han stötte i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom.

³⁵ Han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem.

³⁶ Och Gideon sade till Gud: "Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, så som du har lovat,

³⁷ se då här. Jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen. Om det kommer dagg endast på ullen, medan marken förblir torr, då vet jag att du genom min hand skall rädda Israel, så som du har lovat."

³⁸ Och det skedde så. När han tidigt följande morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att en skål blev full med vatten.

³⁹ Men Gideon sade till Gud: "Må din vrede inte brinna mot mig, om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att endast ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken."

⁴⁰ Gud gjorde så den natten. Endast ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken.

Domarboken 7

¹ Tidigt följande morgon drog Jerubbaal, det vill säga Gideon, i väg med allt folket som följde honom, och de slog läger vid Harodskällan. Han hade då midjaniternas läger norr om sig, på slätten mot Morehöjden.

² HERREN sade till Gideon: "Folket som följer dig är för talrikt för att jag skulle vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel skulle då kunna berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har räddat mig.

³ Meddela nu folket: Den som är förskräckt och rädd, må vända om och skynda sig från Gileads berg." Då vände 22.000 man av folket tillbaka, och bara 10.000 stannade kvar.

⁴ Men HERREN sade till Gideon: "Folket är fortfarande för talrikt. För ner dem till vattnet, så skall jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: `Denne skall gå med dig`, så skall han gå med dig. När jag säger till dig: `Denne skall inte gå med dig`, så skall han inte gå med."

⁵ Så förde han folket ner till vattnet. Och HERREN sade till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem skall du skilja ut från dem som faller ner på knä för att dricka."

⁶ Då visade det sig att antalet av dem som hade läppjat av vattnet genom att med handen föra det till munnen var trehundra män. Alla de andra hade fallit ner på knä för att dricka vatten.

⁷ HERREN sade då till Gideon: "Med de trehundra män som har läppjat av vattnet skall jag rädda er och ge midjaniterna i din hand. Alla de övriga kan bege sig hem, var och en till sitt."

⁸ Då tog hans folk till sig de övrigas matförråd och deras horn, och därefter lät han de övriga israeliterna gå hem, var och en till sitt tält. Han behöll endast de trehundra männen. Och midjaniternas läger hade han nedanför sig på slätten.

⁹ Den natten sade HERREN till Gideon: "Stå upp och gå ner mot lägret, ty jag har givit det i din hand.

¹⁰ Men om du är rädd för att dra ner, gå då ner till lägret med din tjänare Pura

¹¹ och hör vad man säger där. Då skall du få mod att dra ner mot lägret." Han gick då med sin tjänare Pura ner till förposterna i lägret.

¹² Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand.

¹³ När Gideon kom dit höll en man just på att berätta en dröm för en annan. Han sade: "Jag hade en dröm, och se, jag tyckte att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom fram till tältet och slog emot det, så att det föll och vändes upp och ner, och tältet blev liggande."

¹⁴ Då svarade den andre: "Detta kan inte betyda något annat än israeliten Gideons, Joas sons, svärd. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand."

¹⁵ När Gideon hörde denna dröm och uttydningen av den föll han ner och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: "Stå upp, HERREN har gett midjaniternas läger i er hand."

¹⁶ Han delade sina trehundra män i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna.

¹⁷ Han sade till dem: "Se på mig och gör som jag! Så snart jag har kommit till utkanten av lägret, skall ni göra som jag.

¹⁸ När jag och alla som jag har med mig blåser i hornen, skall ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För HERREN och för Gideon!"

¹⁹ Så kom Gideon och de hundra män han hade med sig till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten gick in och man just hade ställt ut vakterna. Då blåste de i hornen och krossade krukorna som de hade i händerna.

²⁰ Alla tre grupperna blåste i hornen och slog sönder krukorna. De fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i hornen, och blåste i dem och ropade: "HERRENS och Gideons svärd!"

²¹ Men de stod stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då började alla i lägret att irra omkring och skrikande ta till flykten.

²² När de trehundra hornen ljöd, vände HERREN den enes svärd mot den andre i hela lägret. De som var i lägret flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola, förbi Tabbat.

²³ Då samlades israeliterna från Naftali och Aser och från hela Manasse och förföljde midjaniterna.

²⁴ Gideon sände budbärare över hela Efraims bergsbygd och sade: "Drag ner mot midjaniterna och spärra all tillgång till vatten i deras väg ända till Bet-Bara och Jordan." Så uppbådades alla Efraims män och spärrade all tillgång till vatten ända till Bet-Bara och Jordan.

²⁵ De tog till fånga två midjanitiska furstar, Oreb och Seeb. De dödade Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dödade de vid Seebspressen. Sedan förföljde de midjaniterna och förde Orebs och Seebs huvuden till Gideon på andra sidan Jordan.

Domarboken 8

¹ Men Efraims män sade till Gideon: "Varför har du gjort så här mot oss, och inte kallat på oss när du drog ut till strid mot midjaniterna?" Och de gick skarpt till rätta med honom.

² Han svarade dem: "Vad har jag uträttat i jämförelse med er? Är inte Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning?

³ Det var i er hand som Gud gav de midjanitiska furstarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med er?" När han talade så, lade sig deras upprördhet mot honom.

⁴ Gideon kom till Jordan, och han gick över tillsammans med de trehundra man som var med honom. De var trötta av förföljandet.

⁵ Därför sade han till männen i Suckot: "Ge några brödkakor åt folket som följer mig, de är utmattade, och jag är i färd med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska kungarna."

⁶ Men ledarna i Suckot svarade: "Har du då redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt din här?"

⁷ Gideon svarade: "När HERREN ger Seba och Salmunna i min hand, skall jag på grund av detta svar söndertröska ert kött med ökentörnen och tistlar."

⁸ Så fortsatte han därifrån upp till Penuel och sade samma sak till dem som var där. Och männen i Penuel gav honom samma svar som männen i Suckot.

⁹ Då sade han också till männen i Penuel: "När jag kommer välbehållen tillbaka skall jag riva ner det här tornet."

¹⁰ Men Seba och Salmunna befann sig i Karkor och hade med sig sin här, omkring 15.000 man, allt som fanns kvar av österlänningarnas här. De stupade utgjorde nämligen 120.000 man beväpnade med svärd.

¹¹ Gideon drog upp på karavanvägen öster om Noba och Jogbeha och överföll hären, som trodde sig vara i säkerhet.

¹² Seba och Salmunna flydde, men han följde efter dem, och tog de två midjanitiska kungarna Seba och Salmunna till fånga och skingrade hela hären.

¹³ När Gideon, Joas son, vände tillbaka från striden, ner från Hereshöjden,

¹⁴ grep han en ung man, en av männen i Suckot. Gideon frågade ut honom, och den unge mannen skrev upp namnen på ledarna och de äldste i Suckot, sjuttiosju män.

¹⁵ När Gideon kom till männen i Suckot, sade han: "Se, här är nu Seba och Salmunna, som ni hånade mig för och sade: Har du redan Seba och Salmunna i din hand, eftersom vi skulle ge bröd åt dina utmattade män?"

¹⁶ Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och tistlar och lät männen i Suckot få känna av dem.

¹⁷ Tornet i Penuel rev han ner och dödade männen i staden.

¹⁸ Sedan frågade han Seba och Salmunna: "Hurdana var de män som ni dödade på Tabor?" De svarade: "De var lika dig, var och en såg ut som en kungason."

¹⁹ Gideon sade: "Då var det mina bröder, min mors söner. Så sant HERREN lever: Om ni hade låtit dem leva, skulle jag inte ha dödat er."

²⁰ Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: "Stå upp och döda dem." Men han drog inte ut sitt svärd, ty han var rädd, han var ju bara en pojke.

²¹ Då sade Seba och Salmunna: "Stå upp, du själv, och stöt ner oss. För sådan mannen är, sådan är också hans styrka." Då stod Gideon upp och dödade Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de prydnader som deras kameler hade runt halsen.

²² Israeliterna sade till Gideon: "Härska du över oss, och sedan också din son och din sonson, för du har räddat oss ur midjaniternas hand."

²³ Men Gideon svarade dem: "Jag skall inte härska över er, och min son skall inte heller härska över er, utan HERREN skall härska över er."

²⁴ Gideon sade vidare till dem: "En sak begär jag av er: Att var och en av er ger mig den öronring han har fått som byte." Fienderna bar nämligen öronringar av guld eftersom de var ismaeliter.

²⁵ De svarade: "Dem ger vi dig gärna." De bredde ut ett klädesplagg, och var och en kastade där den öronring han hade fått som byte.

²⁶ Och guldringarna som han hade begärt vägde 1.700 siklar i guld, detta förutom de halsprydnader, örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska kungarna hade burit och förutom de kedjor som hade suttit kring halsen på deras kameler.

²⁷ Gideon lät göra en efod av detta och satte upp den i sin stad Ofra. Hela Israel höll sig trolöst till den, och den blev en snara för Gideon och hans hus.

²⁸ Så blev Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte inte mer sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon levde.

²⁹ Men Jerubbaal, Joas son, begav sig hem och stannade där.

³⁰ Gideon hade sjuttio egna söner, ty han hade många hustrur.

³¹ Han hade en bihustru i Sikem, och hon födde honom också en son, som han gav namnet Abimelek.

³² Och Gideon, Joas son, dog i hög ålder och blev begravd i sin fader Joas grav i det abiesritiska Ofra.

³³ När Gideon var död, var Israels barn trolösa igen och höll sig till baalerna. De gjorde Baal-Berit till gud åt sig.

³⁴ Israels barn tänkte inte på HERREN sin Gud, som hade befriat dem från alla deras fienders hand runt omkring.

³⁵ Inte heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek i gengäld för allt gott som han hade gjort mot Israel.

Domarboken 9

¹ Men Abimelek, Jerubbaals son, gick till sina morbröder i Sikem och sade till dem och till alla som var släkt med hans morfars hus:

² "Säg så här till alla män i Sikem: Vilket är bäst för er: att alla Jerubbaals sjuttio söner råder över er, eller att en enda man råder över er? Kom också ihåg att jag är ert kött och blod."

³ Då talade hans morbröder allt detta till hans förmån inför Sikems alla män. Dessa blev vunna för Abimelek, ty de tänkte: "Han är ju vår bror."

⁴ De gav honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel, och för dessa anställde Abimelek löst folk och äventyrare som följde honom.

⁵ Därefter begav han sig till sin fars hus i Ofra och dödade där på en och samma sten sina bröder, Jerubbaals sjuttio söner. Men Jotam, Jerubbaals yngste son, kom undan eftersom han hade gömt sig.

⁶ Sedan samlades alla män i Sikem och alla i Millo, och gick bort och gjorde Abimelek till kung vid terebinten där minnesstenen står i Sikem.

⁷ När man berättade detta för Jotam, gick han och ställde sig på toppen av berget Gerissim och ropade med hög röst till dem: "Hör på mig, ni män i Sikem, för att Gud också må höra er.

⁸ En gång gick träden för att smörja en kung över sig. De sade till olivträdet: Bli du kung över oss!

⁹ Men olivträdet svarade: Skulle jag avstå från min olja, som gudar och människor ärar mig för, och gå för att svaja över de andra träden?

¹⁰ Då sade träden till fikonträdet: Kom, bli du kung över oss!

¹¹ Men fikonträdet svarade: Skulle jag avstå från min sötma och min goda frukt och gå för att svaja över de andra träden?

¹² Då sade träden till vinstocken: Kom, bli du kung över oss!

¹³ Men vinstocken svarade: Skulle jag avstå från min vinmust, som gläder gudar och människor, och gå för att svaja över de andra träden?

¹⁴ Då sade alla träden till törnbusken: Kom, bli du kung över oss!

¹⁵ Törnbusken svarade träden: Om ni av uppriktig mening vill smörja mig till kung över er, kom då och tag er tillflykt under min skugga. Om inte, skall eld gå ut från törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.

¹⁶ Lyssna nu: Har ni handlat rätt och riktigt när ni gjorde Abimelek till kung, har ni handlat rätt mot Jerubbaal och hans hus, och har ni lönat honom efter hans gärningar?

¹⁷ Ni vet ju att min far stred för er och vågade sitt liv för att rädda er från midjaniternas hand,

¹⁸ medan ni i dag har rest er upp mot min fars hus och dödat hans sjuttio söner på en och samma sten och gjort Abimelek, hans slavinnas son, till kung över Sikems medborgare, eftersom han är er bror.

¹⁹ Har ni alltså denna dag handlat rätt och riktigt mot Jerubbaal och hans hus, så gläd er över Abimelek, och må han glädja sig över er.

²⁰ Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek."

²¹ Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek.

²² När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,

²³ sände Gud en ond ande mellan Abimelek och männen i Sikem, så att dessa avföll från Abimelek.

²⁴ Detta skedde för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat och för att deras blod skulle komma över deras bror Abimelek som dödade dem, och över männen i Sikem, som hade hjälpt honom att döda sina bröder.

²⁵ För att skada honom lade männen i Sikem folk i bakhåll på bergshöjderna, och dessa plundrade alla som tog den vägen. Detta berättade man för Abimelek.

²⁶ Men Gaal, Ebeds son, kom med sina bröder och drog in i Sikem, och Sikems män fick förtroende för honom.

²⁷ De gick ut på fältet och skördade sina vingårdar, pressade druvor och ordnade en fest. Så gick de in i sin guds hus och åt och drack och uttalade förbannelser över Abimelek.

²⁸ Och Gaal, Ebeds son, sade: "Vem är Abimelek, och vem är Sikem, eftersom vi skall tjäna honom? Är han inte Jerubbaals son och Sebul hans tillsyningsman? Nej, ni skall tjäna män som härstammar från Hamor, Sikems far. Varför skulle vi tjäna Abimelek?

²⁹ Om jag bara hade detta folk i min hand! Då skulle jag driva bort Abimelek." Och han sade om Abimelek: "Utöka din här och drag ut."

³⁰ Men när Sebul, stadens hövding, fick höra vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, blev han mycket upprörd.

³¹ Han sände i hemlighet bud till Abimelek och lät säga: "Akta dig! Gaal, Ebeds son, och hans bröder har kommit till Sikem, och de uppviglar staden mot dig.

³² Bryt därför upp i natt, du med ditt folk, och lägg dig i bakhåll på fältet.

³³ Sedan kan du tidigt i morgon, när solen går upp, gå till anfall mot staden. När han då med sitt folk drar ut mot dig, gör då med honom vad du får tillfälle till."

³⁴ Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten och lade sig i bakhåll mot Sikem i fyra grupper.

³⁵ Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till stadsporten. Samtidigt bröt Abimelek med sitt folk fram från bakhållet.

³⁶ När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: "Se, det kommer folk ner från bergshöjderna!" Men Sebul svarade honom: "Det är skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut som människor."

³⁷ Men Gaal sade på nytt: "Jo, det kommer folk ner från Mittelhöjden, och en annan grupp kommer på vägen från Teckentydareken."

³⁸ Då sade Sebul till honom: "Var är nu dina stora ord, du som sade: Vem är Abimelek eftersom vi skall tjäna honom? Se, här kommer det folk som du föraktade. Drag ut och strid mot dem!"

³⁹ Då drog Gaal ut i spetsen för Sikems män och gav sig i strid med Abimelek.

⁴⁰ Men Abimelek förföljde honom, och han flydde för honom. Många föll slagna ända fram mot stadsporten.

⁴¹ Abimelek stannade i Aruma. Men Sebul drev bort Gaal och hans bröder, så att de inte kunde bo i Sikem.

⁴² Dagen därefter gick folket ut på fältet, och man berättade detta för Abimelek.

⁴³ Då tog han sitt folk och delade upp dem i tre grupper och lade sig i bakhåll på fältet. När han fick se folket gå ut ur staden, ryckte han fram mot dem och slog dem.

⁴⁴ Abimelek och de grupper han hade med sig gick till anfall och ställde sig vid ingången till stadsporten. Men de båda andra grupperna anföll alla ute på fältet och slog dem.

⁴⁵ Abimelek angrep staden hela den dagen, han intog den och dödade dem som fanns där inne. Sedan rev han ner staden och beströdde den med salt.

⁴⁶ När männen i Sikems torn hörde detta, begav sig alla till valvet i El-Berits tempel.

⁴⁷ Man underrättade Abimelek om att alla männen i Sikems torn hade samlats där.

⁴⁸ Han gick då med allt sitt folk upp till berget Salmon. Abimelek tog en yxa i handen och högg av en trädgren, som han lyfte upp och lade på axeln. Och han sade till folket: "Skynda er och gör detsamma som ni sett mig göra."

⁴⁹ Då högg allt folket av var sin gren och följde Abimelek, och de lade grenarna intill valvet och tände eld på valvet över dem. Så omkom de människor som bodde i Sikems torn, omkring ettusen män och kvinnor.

⁵⁰ Och Abimelek drog bort till Tebes och belägrade Tebes och intog det.

⁵¹ Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak.

⁵² Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den,

⁵³ kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle.

⁵⁴ Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog.

⁵⁵ När nu israeliterna såg att Abimelek var död, gick var och en hem.

⁵⁶ Så lät Gud Abimelek få igen det onda som han hade gjort mot sin far, då han dödade sina sjuttio bröder.

⁵⁷ Och allt det onda som Sikems män hade gjort, lät Gud komma tillbaka över deras egna huvuden. Så kom Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse över dem.

Domarboken 10

¹ Efter Abimelek framträdde Tola och räddade Israel. Han var son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar. Han bodde i Samir i Efraims bergsbygd

² och var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och blev begravd i Samir.

³ Efter honom framträdde gileaditen Jair och var domare i Israel i tjugotvå år.

⁴ Han hade trettio söner, som red på trettio åsnor, och de hade trettio städer som man än i dag kallar Jairs byar. De ligger i Gileads land.

⁵ Och Jair dog och blev begravd i Kamon.

⁶ Men Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon och tjänade baalerna och astarterna och även Arams, Sidons, Moabs, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav HERREN och tjänade honom inte.

⁷ Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i filisteernas och ammoniternas hand.

⁸ Dessa plågade Israels barn och for våldsamt fram mot dem det året. I arton år gjorde de så mot alla israeliter som bodde på andra sidan Jordan, i amoreernas land, i Gilead.

⁹ Dessutom gick Ammons barn över Jordan och gav sig i strid med Juda, Benjamins och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd.

¹⁰ Då ropade Israels barn till HERREN och sade: "Vi har syndat mot dig, för vi har övergivit vår Gud och tjänat baalerna."

¹¹ Men HERREN sade till Israels barn: "När ni blev förtryckta av egyptierna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna,

¹² sidonierna, amalekiterna och maoniterna, då ropade ni till mig, och jag frälste er från deras hand.

¹³ Men ni har övergivit mig och tjänat andra gudar. Därför vill jag inte längre rädda er.

¹⁴ Gå och ropa till de gudar som ni har utvalt. Må de rädda er i er nöd."

¹⁵ Då sade Israels barn till HERREN: "Vi har syndat. Gör du med oss det som är rätt inför dina ögon. Men befria oss denna gång."

¹⁶ Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade HERREN. Då kunde han inte längre uthärda att se Israels nöd.

¹⁷ Ammoniterna uppbådades till strid och slog läger i Gilead och Israels barn samlades och slog läger i Mispa.

¹⁸ Folket, hövdingarna i Gilead, sade då till varandra: "Vem vill börja striden mot ammoniterna? Den som gör det skall vara huvud över alla som bor i Gilead."

Domarboken 11

¹ Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead.

² Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: "Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna."

³ Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.

⁴ En tid därefter gav sig ammoniterna i strid med Israel.

⁵ Men när ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob.

⁶ De sade till Jefta: "Kom och bli vår anförare, så skall vi strida mot ammoniterna."

⁷ Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, då ni är i nöd?"

⁸ De äldste i Gilead svarade honom: "Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du skall bli huvud över oss alla som bor i Gilead."

⁹ Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om ni för mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och HERREN ger dem till mig, så skall jag sedan vara ert huvud."

¹⁰ Då sade de äldste i Gilead till Jefta: "HERREN är vittne mellan oss, om vi inte gör som du har sagt."

¹¹ Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt vad han hade sagt inför HERREN i Mispa.

¹² Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: "Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?"

¹³ Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: "När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge mig nu frivilligt tillbaka detta."

¹⁴ På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung

¹⁵ och sade till honom: "Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna.

¹⁶ Ty när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh,

¹⁷ skickade Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom hörde inte på detta. De skickade också bud till kungen i Moab, men denne ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh.

¹⁸ Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, ty Arnon var gräns mot Moab.

¹⁹ Sedan skickade Israel budbärare till Sichon, amoreernas kung, kungen i Hesbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område.

²⁰ Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gav han sig i strid med Israel.

²¹ Men HERREN, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand, så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde.

²² De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.

²³ När nu HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning!

²⁴ Är det inte så att vad din gud Kemosh ger dig till besittning, det tar du i besittning? Och allt vad HERREN, vår Gud, har gett oss, det tar vi i besittning.

²⁵ Skulle du vara så mycket bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Vågade han inlåta sig i tvist med Israel eller ge sig i strid med dem?

²⁶ Israel har i trehundra år bott i Hesbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då under den tiden inte tagit tillbaka detta från oss?

²⁷ Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. HERREN, domaren, skall i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna."

²⁸ Men ammoniternas kung hörde inte på vad Jefta sade till honom genom sändebuden.

²⁹ Då kom HERRENS Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna.

³⁰ Jefta gav ett löfte till HERREN och sade: "Om du ger ammoniterna i min hand,

³¹ lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra HERREN. Jag skall offra honom till brännoffer."

³² Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och HERREN gav dem i hans hand.

³³ Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.

³⁴ När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter.

³⁵ När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: "O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför HERREN till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord."

³⁶ Hon svarade honom: "Min far, har du öppnat din mun inför HERREN, så gör med mig enligt dina ord, eftersom HERREN nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna."

³⁷ Hon sade vidare till sin far: "Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor."

³⁸ Han svarade henne: "Du får gå." Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.

³⁹ Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel,

⁴⁰ att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

Domarboken 12

¹ Efraims män samlades och drog till Safon. De sade till Jefta: "Varför gick du ut i strid mot ammoniterna utan att kalla på oss till att gå med dig? Nu skall vi bränna upp ditt hus tillsammans med dig själv."

² Jefta svarade dem: "Jag och mitt folk låg i hård strid med ammoniterna. Då kallade jag på er, men ni ville inte rädda mig ur deras hand.

³ När jag såg att ni inte ville rädda mig, tog jag min själ i min hand och drog i väg mot ammoniterna, och HERREN gav dem i min hand. Varför har ni då kommit emot mig denna dag för att strida mot mig?"

⁴ Och Jefta samlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim, och Gileads män slog efraimiterna eftersom dessa sade: "Ni är flyktingar från Efraim. Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse."

⁵ Gileaditerna skar av vadställena över Jordan för efraimiterna. Då någon av de efraimitiska flyktingarna sade: "Låt mig komma över", frågade Gileads män honom: "Är du en efraimit?" Om han då svarade "nej",

⁶ sade de till honom: "Säg schibbélet." Sade han då "sibbélet", därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och dödade honom där vid vadställena över Jordan. På detta sätt föll vid det tillfället 42.000 efraimiter.

⁷ Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i en av Gileads städer.

⁸ Efter honom var Ibsan från Betlehem domare i Israel.

⁹ Han hade trettio söner. Och han gifte bort trettio döttrar och fick också trettio döttrar genom att utifrån hämta hustrur åt sina söner. Han var domare i Israel i sju år.

¹⁰ Sedan dog Ibsan och blev begravd i Betlehem.

¹¹ Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel. I tio år var han domare i Israel.

¹² Sedan dog sebuloniten Elon och blev begravd i Ajalon i Sebulons land.

¹³ Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.

¹⁴ Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, som red på sjuttio åsnor. Han var domare i Israel i åtta år.

¹⁵ Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begravd i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

Domarboken 13

¹ Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon, och HERREN gav dem i filisteernas hand i fyrtio år.

² I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn.

³ Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: "Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du skall bli havande och föda en son.

⁴ Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker och inte äter något orent.

⁵ Ty se, du skall bli havande och föda en son, och på hans huvud skall ingen rakkniv komma, ty pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Han skall påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand."

⁶ Då gick hustrun in och berättade detta för sin man och sade: "En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket fruktansvärd. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn.

⁷ Han sade till mig: Se, du skall bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, ty pojken skall vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död."

⁸ Då bad Manoa till HERREN: "O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss för att lära oss hur vi skall göra med pojken som skall födas."

⁹ Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru, när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne.

¹⁰ Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: "Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig."

¹¹ Manoa steg upp och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: "Är du den man som talade med min hustru?" Han svarade: "Ja".

¹² Då sade Manoa: "När det nu går som du har sagt, hur skall vi då bära oss åt med pojken? Vad skall vi göra med honom?"

¹³ HERRENS ängel svarade Manoa: "Din hustru skall ge akt på allt det jag har sagt henne.

¹⁴ Hon skall inte äta något som har vuxit på en vinstock, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt vad jag har befallt henne skall hon hålla."

¹⁵ Manoa sade till HERRENS ängel: "Låt oss få hålla dig kvar, så skall vi tillreda en killing åt dig."

¹⁶ Men HERRENS ängel svarade Manoa: "Om du än håller mig kvar, skall jag inte äta av din mat. Men om du vill tillreda ett brännoffer, så offra det åt HERREN." Manoa förstod nämligen inte att det var HERRENS ängel.

¹⁷ Manoa sade till HERRENS ängel: "Vad är ditt namn? Vi vill ära dig, när det som du har sagt går i uppfyllelse."

¹⁸ HERRENS ängel sade till honom: "Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar."

¹⁹ Manoa tog killingen med tillhörande matoffer och offrade det på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske inför Manoas och hans hustrus ögon.

²⁰ När lågan slog upp från altaret mot himlen, for HERRENS ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg detta, och de föll ner till jorden på sitt ansikte.

²¹ Sedan visade sig HERRENS ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var HERRENS ängel.

²² Manoa sade till sin hustru: "Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud."

²³ Men hans hustru svarade honom: "Om HERREN hade velat döda oss, hade han inte tagit emot något brännoffer och matoffer av vår hand och inte låtit oss se allt detta, inte heller hade han sagt oss detta."

²⁴ Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och HERREN välsignade honom.

²⁵ HERRENS Ande började verka på honom, medan han var i Dans läger mellan Sorga och Estaol.

Domarboken 14

¹ Simson gick ner till Timna, och där fick han se en kvinna, en av filisteernas döttrar.

² När han kom tillbaka sade han till sin far och mor: "Jag har sett en kvinna i Timna, en av filisteernas döttrar. Hämta henne åt mig till hustru."

³ Hans far och mor sade till honom: "Finns det då ingen kvinna bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du vill gå bort och ta dig en hustru från de oomskurna filisteerna?" Simson sade till sin far: "Ge mig henne, för hon är den rätta i mina ögon."

⁴ Men hans far och mor visste inte att detta kom från HERREN, som sökte en anledning till strid med filisteerna. På den tiden härskade nämligen filisteerna över Israel.

⁵ Simson gick med sin far och mor ner till Timna. Men just när de kom fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom.

⁶ Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet med bara händerna, som vore det en killing. Men han talade inte om för sin far och mor vad han hade gjort.

⁷ När han kom dit ner talade han med kvinnan, och hon var den rätta i Simsons ögon.

⁸ En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek då av vägen för att se på det döda lejonet. Och se, det fanns en bisvärm och honung i lejonets kropp.

⁹ Han skrapade ut honungen i sina händer och åt av den medan han gick. Han kom till sin far och mor och gav till dem, och de åt. Men han talade inte om för dem att han hade skrapat honungen ur lejonets kropp.

¹⁰ Simsons far gick ner till kvinnan, och Simson ordnade en fest, för så brukade de unga männen göra.

¹¹ När de fick se honom hämtade de trettio bröllopssvenner, som skulle vara tillsammans med honom.

¹² Simson sade till dem: "Jag skall ge er en gåta. Om ni under de sju festdagarna ger mig lösningen på den och gissar rätt, skall jag ge er trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.

¹³ Men om ni inte kan säga mig lösningen, skall ni ge mig trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter." De sade till honom: "Berätta, låt oss höra din gåta!"

¹⁴ Då sade han till dem: "Från storätaren utgick ätbart, från den starke kom sötma." Men under tre dagar kunde de inte lösa gåtan.

¹⁵ På sjunde dagen sade de till Simsons hustru: "Locka din man att ge oss lösningen på gåtan, annars bränner vi upp dig och din fars hus. Ni har väl inte bjudit hit oss för att utarma oss?"

¹⁶ Och Simsons hustru låg över honom med gråt och sade: "Du hatar mig bara och älskar mig inte alls. Du har lagt fram en gåta för mina landsmän, men för mig har du inte talat om lösningen." Han svarade: "Varken för min far eller min mor har jag talat om lösningen. Skulle jag då tala om den för dig?"

¹⁷ Då hon legat över honom med gråt under de sju festdagarna, gav han henne lösningen den sjunde dagen eftersom hon pressade honom hårt. Sedan talade hon om den för sina landsmän.

¹⁸ Innan solen gick ner på sjunde dagen, gav männen i staden honom sitt svar: "Vad är sötare än honung, och vad är starkare än ett lejon?" Då sade han till dem: "Hade ni inte plöjt med min kviga, hade ni inte gissat min gåta."

¹⁹ HERRENS Ande kom över honom, och han gick ner till Askelon och slog ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. I stor vrede vände han tillbaka till sin fars hus.

²⁰ Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllopssvenner som hade varit hans marskalk.

Domarboken 15

¹ En tid därefter, medan veteskörden pågick, besökte Simson sin hustru och hade med sig en killing. Han sade: "Låt mig gå in till min hustru i kammaren." Men hennes far tillät honom inte att gå in.

² Han sade: "Jag var säker på att du hatade henne, och därför gav jag henne till din bröllopssven. Men hon har en yngre syster som är vackrare än hon. Tag henne i stället!"

³ Men Simson svarade dem: "Den här gången är jag utan skuld till filisteerna, om jag gör dem något ont."

⁴ Simson gick och fångade trehundra rävar. Sedan tog han facklor, band ihop rävarna med svansarna två och två och satte en fackla mitt emellan de två svansarna.

⁵ Därefter tände han eld på facklorna och släppte in rävarna på filisteernas sädesfält och antände så både sädesskylar och oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.

⁶ När filisteerna frågade vem som hade gjort detta, fick de svaret: "Det har Simson, timnitens svärson, därför att timniten tog hans hustru och gav henne till hans bröllopssven." Då drog filisteerna bort och brände upp både henne och hennes far i eld.

⁷ Men Simson sade till dem: "Eftersom ni bär er åt så, skall jag sannerligen inte vila förrän jag har tagit hämnd på er."

⁸ Och han angrep dem våldsamt, så att de led ett stort nederlag. Sedan gick han ner därifrån och bodde i bergsklyftan vid Etam.

⁹ Då drog filisteerna upp och slog läger i Juda och spred sig i Lehi.

¹⁰ Och Juda män sade: "Varför har ni dragit upp mot oss?" De svarade: "Vi har kommit hit upp för att binda Simson och göra mot honom som han har gjort mot oss."

¹¹ Då begav sig tretusen män från Juda ner till bergsklyftan vid Etam och sade till Simson: "Vet du inte att filisteerna råder över oss? Hur har du då kunnat göra så mot oss?" Han svarade dem: "Som de har gjort mot mig, så har jag gjort mot dem."

¹² De sade till honom: "Vi har kommit ner för att binda dig och överlämna dig till filisteerna." Simson sade till dem: "Svär på att ni inte själva skall döda mig."

¹³ De svarade honom: "Nej, vi skall bara binda dig och överlämna dig åt dem. Vi skall inte döda dig." Så band de honom med två nya rep och förde honom upp från klippan.

¹⁴ När han kom till Lehi, sprang filisteerna skrikande emot honom. Då föll HERRENS Ande över honom, och repen kring hans armar blev som lintrådar när de antänds av eld, och banden liksom smälte bort från hans händer.

¹⁵ Han fick syn på ett friskt käkben av en åsna, räckte ut handen och tog det och slog ihjäl tusen män med det.

¹⁶ Sedan sade Simson: "Med åsnekäken slog jag en skara, ja, två. Med åsnekäken slog jag tusen män."

¹⁷ När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig, och man kallade den platsen Ramat-Lehi.

¹⁸ Och han blev mycket törstig och ropade till HERREN: "Du har genom din tjänare gett denna stora seger, och nu måste jag dö av törst och falla i de oomskurnas hand!"

¹⁹ Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och ur den kom vatten. Han drack, och hans ande kom tillbaka och han fick liv igen. Därför kallas källan "Den ropandes källa i Lehi", och den finns än i dag i Lehi.

²⁰ Och Simson var domare i Israel i tjugo år under filisteernas tid.

Domarboken 16

¹ Simson begav sig till Gaza. Där fick han se en sköka och gick in till henne.

² När folket i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och låg i bakhåll för honom hela natten vid stadsporten. De höll sig stilla hela natten och tänkte: "I morgon, vid gryningen, skall vi döda honom."

³ Simson låg där till midnatt. Då steg han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna, ryckte loss dem tillsammans med bommen och lade allt på sina axlar och bar upp det till toppen på det berg som ligger mitt emot Hebron.

⁴ Senare blev han kär i en kvinna i Sorekdalen. Hennes namn var Delila.

⁵ Filisteernas furstar kom då upp till henne och sade: "Locka honom att avslöja för dig var han får sin styrka ifrån, och hur vi skall få makt över honom, så att vi kan binda honom och kuva honom. Vi skall då var och en ge dig ettusenetthundra siklar silver."

⁶ Då sade Delila till Simson: "Säg mig var du får din styrka ifrån, och hur man kan binda dig så att du kuvas?"

⁷ Simson svarade henne: "Om man binder mig med sju friska sensträngar som inte har hunnit torka, så blir jag svag som en vanlig människa."

⁸ Filisteernas furstar bar till henne sju friska sensträngar som inte hade hunnit torka, och hon band honom med dem.

⁹ Hon hade lagt folk i bakhåll i den inre kammaren. Så ropade hon till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" Då slet han av sensträngarna så lätt som en snodd av grovt lingarn slits sönder när den kommer nära elden. Och hemligheten till hans styrka blev inte röjd.

¹⁰ Delila sade då till Simson: "Du har lurat mig och ljugit för mig. Tala nu om för mig hur man kan binda dig."

¹¹ Han svarade henne: "Om man binder mig med nya rep som aldrig använts, så blir jag svag som en vanlig människa."

¹² Delila tog nya rep och band honom med dem och ropade till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" Och män låg i bakhåll i den inre kammaren. Men han slet bort repen från sina armar som om de vore trådar.

¹³ Då sade Delila till Simson: "Hittills har du lurat mig och ljugit för mig. Säg mig nu hur man kan binda dig." Han svarade henne: "Jo, om du väver in de sju flätorna på mitt huvud i varpen till din väv."

¹⁴ Hon slog då fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" När han vaknade ur sömnen ryckte han loss vävpluggen tillsammans med varpen till väven.

¹⁵ Då sade hon till honom: "Hur kan du säga att du älskar mig när du inte är uppriktig mot mig? Tre gånger har du lurat mig och inte velat säga mig var du får din styrka ifrån."

¹⁶ När hon nu dag efter dag ansatte honom och plågade honom med sina ord, blev han så otålig att han kunde dö.

¹⁷ Och han öppnade hela sitt hjärta för henne och sade: "Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, för jag är en Guds nasir sedan jag var i moderlivet. Om man rakar av mig håret, viker min styrka ifrån mig, och jag blir svag som alla andra människor."

¹⁸ När Delila insåg att han hade avslöjat hela sin hemlighet för henne, sände hon bud och kallade till sig filisteernas furstar och sade: "Kom hit upp än en gång, för nu har han avslöjat hela sin hemlighet för mig." Då kom filisteernas furstar dit upp till henne och hade med sig pengarna.

¹⁹ Hon fick honom att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud. Då började hon få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom.

²⁰ Därefter ropade hon: "Filisteerna är över dig, Simson!" Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: "Jag gör mig väl fri nu som förut och skakar mig loss." Men han visste inte att HERREN hade lämnat honom.

²¹ Och filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom. Därefter förde de honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor, och han blev satt att mala i fängelset.

²² Men hans huvudhår började åter växa ut, sedan det hade blivit avrakat.

²³ Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon och glädja sig. De sade: "Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand."

²⁴ Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade: "Vår gud har gett vår fiende i vår hand, honom som ödelade vårt land och dödade så många av oss."

²⁵ När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: "Hämta Simson, så att han kan roa oss." Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna.

²⁶ Då sade Simson till den pojke som höll honom i handen: "Släpp mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att jag får luta mig mot dem."

²⁷ Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor, som såg på medan Simson roade dem.

²⁸ Men Simson ropade till HERREN: "Herre, HERRE, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud, så att jag får hämnas på filisteerna för ett av mina båda ögon."

²⁹ Därefter fattade Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra.

³⁰ Och Simson sade: "Låt mig dö med filisteerna!" Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde.

³¹ Och hans bröder och hela hans familj kom dit ner och tog honom med sig hem och begravde honom mellan Sorga och Estaol, i hans fader Manoas grav. Han hade då varit domare i Israel i tjugo år.

Domarboken 17

¹ I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.

² Han sade till sin mor: "De ettusenetthundra silversiklarna som togs från dig och som du uttalade en förbannelse över till och med inför mina öron, de pengarna finns hos mig. Det var jag som tog dem." Då sade hans mor: "HERREN välsigne dig, min son!"

³ Så gav han de ettusenetthundra silversiklarna tillbaka till sin mor. Men hon sade: "Härmed helgar jag dessa pengar åt HERREN och lämnar dem till min son, för att han skall göra en utskuren och en gjuten gudabild. Jag ger dem tillbaka till dig."

⁴ Men han gav pengarna tillbaka till sin mor. Då tog hans mor tvåhundra siklar silver och gav dem till en guldsmed. Denne gjorde av dem en utskuren och en gjuten gudabild, som sedan ställdes in i Mikas hus.

⁵ Denne Mika hade ett gudahus. Han lät också göra en efod och husgudar och insatte en av sina söner till präst åt sig.

⁶ På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

⁷ I Betlehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där som främling.

⁸ Han begav sig från sin stad Betlehem i Juda för att finna någon annan plats där han kunde bo. Under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.

⁹ Då frågade Mika honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag är på vandring för att hitta någon annan plats där jag kan bo."

¹⁰ Mika sade till honom: "Stanna hos mig och bli fader och präst åt mig, så skall jag årligen ge dig tio siklar silver och de kläder och den mat du behöver." Då följde leviten med in till honom.

¹¹ Och leviten gick med på att stanna hos mannen, och den unge mannen blev som en av hans egna söner.

¹² Mika insatte den unge leviten som präst åt sig och han bodde i Mikas hus.

¹³ Och Mika sade: "Nu vet jag att HERREN skall vara god mot mig, eftersom jag har fått leviten till präst."

Domarboken 18

¹ På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Och på den tiden sökte sig Dans stam en arvedel där de kunde bo, ty dittills hade inte något område tillfallit den som arvedel bland Israels stammar.

² Därför sände Dans barn fem utvalda och tappra män ur sin släkt, från Sorga och Estaol, för att bespeja landet och undersöka det. De sade till dem: "Gå och undersök landet." Så kom de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus, där de stannade över natten.

³ När de var vid Mikas hus och kände igen den unge levitens röst, gick de fram till honom och frågade: "Vem har fört dig hit? Vad gör du på den här platsen, och hur har du det här?"

⁴ Han berättade då för dem vad Mika hade gjort för honom och sade: "Han gav mig lön och jag blev präst åt honom."

⁵ Då sade de till honom: "Fråga då Gud så att vi får veta, om vår resa kommer att bli framgångsrik."

⁶ Prästen svarade dem: "Gå i frid. Er resa står under HERRENS beskydd."

⁷ Då gick de fem männen vidare och kom till Lais. De såg hur folket där bodde i trygghet, stilla och trygga, så som sidonierna, och att ingen gjorde någon skada i landet genom att försöka ta makten. De bodde långt från sidonierna och hade inget att göra med andra människor.

⁸ När de kom tillbaka till sina bröder i Sorga och Estaol, frågade bröderna dem: "Vad säger ni?"

⁹ De svarade: "Kom, låt oss dra ut mot dem! För vi har besett landet och funnit att det är mycket gott. Vad väntar ni på? Tveka inte att rycka ut och inta landet!

¹⁰ När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever tryggt, och landet är vidsträckt. Gud har gett det i er hand, en plats där det inte är brist på något som finns på jorden."

¹¹ Så bröt de upp från Sorga och Estaol, sexhundra beväpnade män av Dans släkt.

¹² De drog upp och slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallar man än i dag den platsen för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim.

¹³ Därifrån drog de vidare till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.

¹⁴ De fem män som hade varit ute för att bespeja Lais land, sade då till sina bröder: "Vet ni att i ett av husen här finns en efod och husgudar och en utskuren och en gjuten gudabild? Så överväg nu vad ni bör göra."

¹⁵ Då begav de sig av och kom till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade honom.

¹⁶ Men de sexhundra männen av Dans barn ställde sig beväpnade vid ingången till porten.

¹⁷ De fem män som hade bespejat landet gick upp till huset. De gick in och tog den utskurna gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, medan prästen stod vid ingången till porten tillsammans med de sexhundra beväpnade männen.

¹⁸ När de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den utskurna gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, sade prästen till dem: "Vad är det ni gör?"

¹⁹ De svarade honom: "Tig, lägg handen på din mun och gå med oss och bli fader och präst åt oss. Är det bättre för dig att vara präst för en enda mans hus än att vara präst för en hel stam och släkt i Israel?"

²⁰ Då gladdes prästen i sitt hjärta, och han tog efoden, husgudarna och den utskurna gudabilden och följde med folket.

²¹ Sedan vek de av och fortsatte sin väg och lät barn och boskap och det dyrbaraste godset föras främst.

²² Men när de hade kommit ett stycke ifrån Mikas hus, blev de upphunna av män som bodde i närheten av dennes hus och som under tiden hade samlats.

²³ När dessa ropade på dem, vände sig Dans barn om och frågade Mika: "Hur är det fatt, eftersom du kommer med en sådan skara?"

²⁴ Han svarade: "Ni har tagit de gudar som jag har gjort och dessutom prästen och går sedan er väg. Vad har jag nu mer kvar? Ändå frågar ni mig: Hur är det fatt?"

²⁵ Men Dans barn sade till honom: "Vi vill inte höra ett ord till från dig. Annars kan det hända att några män i sin förbittring angriper er och ni förlorar livet, både du och ditt husfolk."

²⁶ Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka hem.

²⁷ Sedan de tagit både det som Mika hade gjort och hans präst, anföll de folket i Lais, som levde stilla och i trygghet. De slog dem med svärd, och brände upp staden.

²⁸ Och ingen hjälpte den, ty den låg långt från Sidon och folket hade inget att göra med andra människor. Staden låg i Bet-Rehobs dal. Daniterna byggde upp staden och bosatte sig där.

²⁹ De kallade staden Dan efter sin fader Dan, som var son till Israel. Tidigare hette staden Lais.

³⁰ Där ställde Dans barn upp åt sig den utskurna gudabilden. Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner var präster åt Dans stam, ända till dess att landet fördes bort i fångenskap.

³¹ De ställde upp åt sig den utskurna gudabild som Mika hade gjort, och den var kvar hela den tid Guds hus var i Silo.

Domarboken 19

¹ På den tid då det ännu inte fanns någon kung i Israel, bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda.

² Men hon var otrogen mot honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader.

³ Då begav sig hennes man i väg efter henne för att med vänliga ord föra henne tillbaka. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom, tog han emot honom med glädje.

⁴ Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där.

⁵ När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig beredd att resa, sade kvinnans far till sin svärson: "Stärk dig med litet bröd. Sedan kan ni resa."

⁶ Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: "Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt."

⁷ När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt.

⁸ Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: "Stärk dig först och vänta till i eftermiddag." Därefter åt de båda tillsammans.

⁹ När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: "Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni tidigt i morgon ge er av, så att du får komma hem."

¹⁰ Men mannen ville inte stanna över natten, utan steg upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom.

¹¹ När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: "Kom, låt oss ta in i denna jebusitstad och stanna här över natten."

¹² Men hans herre svarade honom: "Vi skall inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea."

¹³ Han sade vidare till sin tjänare: "Kom, låt oss försöka hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna."

¹⁴ De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin.

¹⁵ De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit, satte han sig på den öppna platsen i staden, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten.

¹⁶ Men se, på aftonen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter.

¹⁷ När han fick syn på den vägfarande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: "Vart skall du resa, och varifrån kommer du?"

¹⁸ Han svarade honom: "Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har gjort en resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till HERRENS hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus.

¹⁹ Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och åt din tjänarinna och åt den unge man som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting."

²⁰ Då sade den gamle mannen: "Frid vare med dig! Låt mig sörja för allt som saknas dig. Men här på den öppna platsen skall du inte stanna över natten."

²¹ Så förde han honom in i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack.

²² Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av männen i staden, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: "För ut mannen som har kommit till ditt hus, så att vi får känna honom."

²³ Då gick mannen som ägde huset ut till dem och sade: "Nej, mina bröder, gör inte så illa! Eftersom den här mannen kommit in i mitt hus, får ni inte göra en sådan galenskap.

²⁴ Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem vill jag föra ut till er, så kan ni våldta dem och göra med dem vad ni finner för gott. Men gör inte en sådan galenskap mot denne man."

²⁵ Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne.

²⁶ I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus, där hennes herre var. Där blev hon liggande till dess det blev ljust.

²⁷ När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade dörren till huset och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln.

²⁸ Han sade till henne: "Stig upp, vi skall gå." Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt.

²⁹ När han kom hem, fattade han en kniv och tog sin bihustru och skar henne i tolv stycken, efter benen i hennes kropp, och sände omkring styckena över hela Israels land.

³⁰ Och var och en som såg detta sade: "Något sådant har inte hänt eller setts alltifrån den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till denna dag. Tag detta till er, rådslå och säg er mening!"

Domarboken 20

¹ Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba, och även från Gileads land. De samlades som en man inför HERREN i Mispa.

² De ledande bland allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400.000 man till fots, beväpnade med svärd.

³ Men Benjamins barn fick höra att de övriga israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: "Tala om hur detta illdåd har gått till."

⁴ Då sade leviten, den mördade kvinnans man: "Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten.

⁵ Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog.

⁶ Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort en sådan skamlighet och galenskap i Israel.

⁷ Och nu, alla ni Israels barn, lägg här fram era råd och förslag."

⁸ Då stod allt folket upp som en man och sade: "Ingen av oss skall bege sig hem till sitt tält eller vända om till sitt hus.

⁹ Detta är vad vi skall göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi skall anfalla.

¹⁰ På varje hundratal i alla Israels stammar skall vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att de skall skaffa matförråd åt allt manskap. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de göra med staden vad den förtjänar, för den galenskap den har gjort i Israel."

¹¹ Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man.

¹² Och Israels stammar sände män till alla Benjamins stammar och lät säga: "Vad är det för illdåd som har begåtts bland er!

¹³ Lämna nu ut de onda män som bor i Gibea, så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel." Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder, israeliterna.

¹⁴ I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn.

¹⁵ På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26.000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea.

¹⁶ Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta. Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret utan att missa.

¹⁷ Och Israels män, Benjamin frånräknad, mönstrade 400.000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän.

¹⁸ Israels barn bröt upp och drog i väg till Betel och frågade Gud: "Vem bland oss skall först dra ut i striden mot Benjamins barn?" HERREN svarade: "Juda skall dra ut först."

¹⁹ Och Israels barn bröt upp följande morgon och slog läger framför Gibea.

²⁰ Israels män drog ut till strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea.

²¹ Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22.000 man av Israel.

²² Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats som de hade intagit ställning första dagen.

²³ Och Israels barn gick upp och grät inför HERRENS ansikte ända till kvällen. De frågade HERREN: "Skall jag än en gång gå ut och strida mot min bror Benjamin?" HERREN svarade: "Drag ut mot honom."

²⁴ När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn,

²⁵ drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18.000 man, alla beväpnade med svärd.

²⁶ Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför HERRENS ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför HERRENS ansikte.

²⁷ Israels barn frågade HERREN - ty Guds förbundsark stod på den tiden där,

²⁸ och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför HERREN - de sade: "Skall jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller skall jag avstå?" HERREN svarade: "Drag upp, ty i morgon skall jag ge honom i din hand."

²⁹ Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea.

³⁰ Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna.

³¹ Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på den väg som går upp till Betel och på den som går till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män.

³² Då tänkte Benjamins barn: "De är slagna av oss, nu liksom förut." Men Israels män hade sagt: "Vi flyr och lockar dem på så sätt långt bort från staden, ut på vägarna."

³³ Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba.

³⁴ Så kom 10.000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem.

³⁵ HERREN slog Benjamin inför Israel, så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25.100 man, alla beväpnade med svärd.

³⁶ Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea.

³⁷ Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd.

³⁸ Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga upp från staden.

³⁹ Då Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: "Sannerligen, de är slagna av oss liksom i den förra striden".

⁴⁰ När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen.

⁴¹ Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära.

⁴² De vände om och flydde för Israels män åt öknen till, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan.

⁴³ De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila, ända fram mot Gibea på dess östra sida.

⁴⁴ Så föll av Benjamin 18.000 man, alla tappert folk.

⁴⁵ Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa. Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5.000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog av dem 2.000 man.

⁴⁶ Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25.000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män.

⁴⁷ Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader.

⁴⁸ Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen, ja, allt vad de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.

Domarboken 21

¹ Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: "Ingen av oss skall ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit."

² Då nu folket kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt

³ och sade: "O, HERRE, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?"

⁴ Följande dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer.

⁵ Israels barn sade: "Finns det någon bland Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför HERREN?" Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför HERREN i Mispa skulle straffas med döden.

⁶ Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: "I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel.

⁷ Vad skall vi göra för dem som finns kvar, så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid HERREN att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru."

⁸ Så de frågade: "Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till HERREN i Mispa?" Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead hade kommit till lägret, till församlingen.

⁹ Ty när folket mönstrades, visade det sig att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där.

¹⁰ Då sände menigheten dit 12.000 av de tappraste männen med denna befallning: "Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn.

¹¹ Ja, detta skall ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man skall ni ge till spillo."

¹² Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor, som var jungfrur och som inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Silo i Kanaans land.

¹³ Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa.

¹⁴ Så vände Benjamin tillbaka och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem.

¹⁵ Folket kände medlidande med Benjamin eftersom HERREN hade gjort en rämna bland Israels stammar.

¹⁶ De äldste i församlingen sade: "Vad skall vi göra för dem som är kvar, så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin."

¹⁷ De sade: "De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam blir utplånad ur Israel.

¹⁸ Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin."

¹⁹ Men så sade de: "En HERRENS högtid brukar firas varje år i Silo som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Sikem och söder om Lebona."

²⁰ De uppmanade Benjamins barn: "Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna.

²¹ När ni får se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina danser, skall ni komma fram ur vingårdarna, och var och en skall föra bort åt sig en hustru bland Silos döttrar. Sedan skall ni bege er hem till Benjamins land.

²² Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, skall vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit över er skuld."

²³ Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de förde bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem.

²⁴ Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel.

²⁵ På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.