1 Samuelsboken 1

¹ Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.

² Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga.

³ Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var HERRENS präster.

⁴ Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret.

⁵ Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, ty han hade henne kär, även om HERREN hade gjort henne ofruktsam.

⁶ För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att HERREN hade gjort henne ofruktsam.

⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till HERRENS hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta något.

⁸ Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?"

⁹ Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till HERRENS tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren.

¹⁰ Hon var djupt bedrövad och började be till HERREN under häftig gråt.

¹¹ Hon gav ett löfte och sade: "HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."

¹² När hon länge bad inför HERREN, gav Eli akt på hennes mun.

¹³ Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken.

¹⁴ Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!"

¹⁵ "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för HERREN.

¹⁶ Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund."

¹⁷ Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om."

¹⁸ Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.

¹⁹ De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför HERREN vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN kom ihåg henne.

²⁰ Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel, ty hon sade: "Av HERREN har jag begärt honom."

²¹ När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt HERREN,

²² gick inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag vill vänta tills pojken har blivit avvand. Då skall jag ta honom med mig och föra fram honom inför HERRENS ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid."

²³ Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner bäst. Stanna tills du har avvant honom. Må bara HERREN uppfylla sitt ord." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son, tills hon hade avvant honom.

²⁴ Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till HERRENS hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel. Hon förde honom in i HERRENS hus i Silo. Pojken var då ännu helt ung.

²⁵ De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli.

²⁶ Hon sade: "Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.

²⁷ Den här pojken bad jag om, och nu har HERREN gett mig vad jag begärde.

²⁸ Därför vill jag nu ge honom tillbaka till HERREN. Så länge han lever skall han tillhöra HERREN." Och de tillbad HERREN där.

1 Samuelsboken 2

¹ Hanna bad och sade: "Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN, mitt horn är upphöjt genom HERREN. Min mun är vidöppen mot mina fiender, ty jag gläder mig i din frälsning.

² Ingen är helig som HERREN, ty ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud.

³ Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun. Ty HERREN är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna.

⁴ Hjältarnas bågar är sönderbrutna, men de stapplande rustar sig med kraft.

⁵ De mätta måste tjäna för bröd, men de hungriga hungrar inte mer. Den ofruktsamma föder sju barn, men den som fick många söner tynar bort.

⁶ HERREN dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån.

⁷ HERREN gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer.

⁸ Han reser den ringe upp ur stoftet, ur dyn lyfter han upp den fattige för att sätta honom bland furstar. Ja, han låter honom ärva härlighetens tron. Ty jordens grundpelare är HERRENS, och på dem har han byggt världen.

⁹ Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, ty av egen kraft är ingen stark.

¹⁰ De som strider mot HERREN blir krossade, mot dem dundrar han i himlen. HERREN dömer jordens ändar och ger makt åt sin konung. Han upphöjer sin smordes horn."

¹¹ Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför HERREN under prästen Eli.

¹² Men Elis söner var onda män, som inte kände HERREN.

¹³ Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen.

¹⁴ Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Silo.

¹⁵ Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens tjänare och sade till den som offrade: "Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig, utan rått."

¹⁶ Om då mannen svarade honom: "Låt dem först förbränna det feta, sedan kan du ta vad du vill", så brukade han svara: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld."

¹⁷ De unga männens synd var mycket stor inför HERREN, eftersom folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.

¹⁸ Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte och var redan som pojke klädd i linne-efod.

¹⁹ Dessutom brukade hans mor varje år göra åt honom en liten kåpa, som hon hade med sig, när hon tillsammans med sin man begav sig upp för att offra det årliga slaktoffret.

²⁰ Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: "Må HERREN ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till HERREN." Så gick de hem igen.

²¹ HERREN såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför HERREN.

²² Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt vad hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet,

²³ sade han till dem: "Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar.

²⁴ Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland HERRENS folk.

²⁵ Om en människa syndar mot en annan människa, kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot HERREN, vem kan då medla för henne?" Men de lyssnade inte till sin far, ty HERREN ville döda dem.

²⁶ Och pojken Samuel växte och blev stor och blev till glädje för både HERREN och människor.

²⁷ En gudsman kom till Eli och sade till honom: "Så säger HERREN: Uppenbarade jag mig inte för din faders hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus?

²⁸ Och utvalde jag inte honom bland alla Israels stammar till präst åt mig för att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Gav jag inte Israels barns alla eldsoffer åt din faders hus?

²⁹ Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel?

³⁰ Därför säger HERREN, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger HERREN: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam.

³¹ Se, dagar skall komma, då jag skall hugga av din arm och din faders hus arm så att ingen skall bli gammal i ditt hus.

³² Du skall få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen skall någonsin bli gammal i ditt hus.

³³ Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare skall få dina ögon att förtvina och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus skall dö i sina bästa år.

³⁴ Tecknet på detta skall för dig vara det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På samma dag skall de båda dö.

³⁵ Men jag skall låta en trogen präst framträda åt mig. Han skall göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom skall jag bygga ett hus på fast grund, och han skall ständigt vandra inför min smorde.

³⁶ Och det skall bli så att var och en som är kvar av ditt hus skall komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en kaka bröd och säga: Anställ mig för någon prästsyssla, så att jag får en bit bröd att äta."

1 Samuelsboken 3

¹ Pojken Samuel gjorde tjänst inför HERREN hos Eli. HERRENS ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga.

² Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se.

³ Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i HERRENS tempel där Guds ark stod.

⁴ Då kallade HERREN på Samuel. "Här är jag," svarade Samuel.

⁵ Därefter skyndade han sig till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat. Gå tillbaka och lägg dig." Och han gick och lade sig.

⁶ HERREN kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig."

⁷ Samuel kände ännu inte HERREN, och HERRENS ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom.

⁸ HERREN kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var HERREN som kallade på den unge pojken.

⁹ Därför sade han till Samuel: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala HERRE, din tjänare hör." Och Samuel gick och lade sig på sin plats.

¹⁰ Då kom HERREN och ställde sig där och ropade som förut: "Samuel! Samuel!" Samuel svarade: "Tala, din tjänare hör."

¹¹ Då sade HERREN till Samuel: "Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det.

¹² På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har talat mot hans hus, från det första till det sista.

¹³ Jag har kungjort för honom att jag skall döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem.

¹⁴ Därför har jag också med ed betygat om Elis hus att dess missgärning aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller med någon annan offergåva."

¹⁵ Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till HERRENS hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli.

¹⁶ Men Eli ropade på Samuel: "Samuel, min son!" Han svarade: "Här är jag."

¹⁷ Då sade Eli: "Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och senare, om du döljer för mig något enda ord av det han sade till dig."

¹⁸ Samuel talade då om allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: "Han är HERREN. Han må göra det som är gott i hans ögon."

¹⁹ Och Samuel växte upp, och HERREN var med honom och han lät ingenting av allt vad han sagt falla till marken.

²⁰ Hela Israel, från Dan ända till Beer-Sheba, förstod att Samuel var betrodd att vara en HERRENS profet.

²¹ Och HERREN fortsatte att visa sig i Silo, ty HERREN uppenbarade sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord.

1 Samuelsboken 4

¹ Samuels ord kom till hela Israel. Och Israel drog ut till strid mot filisteerna och slog läger vid Eben-Haeser, medan filisteerna hade slagit läger vid Afek.

² Filisteerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel. Striden spred sig, och israeliterna blev slagna av filisteerna, som nergjorde omkring fyratusen man på slagfältet.

³ När folket kom tillbaka till lägret, sade de äldste i Israel: "Varför har HERREN i dag slagit oss inför filisteerna? Låt oss hämta HERRENS förbundsark från Silo så att den är här bland oss och räddar oss från våra fienders hand."

⁴ Folket sände män till Silo, och de bar HERREN Sebaots förbundsark därifrån, hans som tronar på keruberna. Elis båda söner Hofni och Pinehas följde med Guds förbundsark.

⁵ Då HERRENS förbundsark kom in i lägret, brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade.

⁶ Filisteerna hörde jubelropet och sade: "Vad betyder detta höga jubelrop i hebreernas läger?" När filisteerna fick veta att HERRENS ark hade kommit in i lägret

⁷ blev de rädda ty de tänkte: "Gud har kommit in i lägret." De sade: "Ve oss! Något sådant har inte hänt förut.

⁸ Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.

⁹ Men fatta mod och var män, ni filisteer, så att ni inte blir slavar åt hebreerna, som de har varit slavar åt er. Ja, var män och kämpa!"

¹⁰ Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och Israel förlorade trettiotusen man av fotfolket.

¹¹ Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet.

¹² En benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.

¹³ När han kom dit satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och vaktade, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden med budskapet, brast hela staden ut i klagorop.

¹⁴ När Eli hörde klagoropet, sade han: "Vad betyder detta oväsen?" Då skyndade mannen sig dit och berättade för Eli.

¹⁵ Men Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon hade gråstarr så att han inte kunde se.

¹⁶ Mannen sade till Eli: "Jag är den som har kommit från slagfältet. Jag flydde därifrån i dag." Då sade Eli: "Vad har hänt, min son?"

¹⁷ Budbäraren svarade: "Israel har flytt för filisteerna, och mycket folk har stupat. Dina båda söner Hofni och Pinehas är också döda, och Guds ark har blivit erövrad."

¹⁸ När han nämnde Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten, bröt nacken och dog. Ty mannen var gammal och tung. Eli hade då varit domare i Israel i fyrtio år.

¹⁹ Hans sonhustru, Pinehas hustru, som var havande och nära att föda, fick höra nyheten att Guds ark var bortrövad och att hennes svärfar och man var döda. Hon sjönk då ner och födde sitt barn, ty födslovärkarna kom över henne.

²⁰ När hon höll på att dö, sade kvinnorna som stod omkring henne: "Frukta inte, du har fött en son." Men hon svarade inte och brydde sig inte om det.

²¹ Hon kallade pojken I-Kabod, och därför att Guds ark var tagen och hennes svärfar och man var döda, sade hon: "Härligheten är borta från Israel".

²² Hon sade: "Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad."

1 Samuelsboken 5

¹ Filisteerna tog Guds ark och förde den från Eben-Haezer till Asdod.

² De bar Guds ark in i Dagons tempel och ställde den bredvid Dagon.

³ När asdoditerna tidigt dagen därefter kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa på marken framför HERRENS ark. Då tog de Dagon och reste upp honom igen på hans plats.

⁴ Men när de tidigt nästa dag kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa framför HERRENS ark. Dagons huvud och hans båda händer hade slagits av och låg på tröskeln, bara fiskdelen satt kvar på honom.

⁵ I Asdod trampar därför ingen än i dag på Dagons tröskel, varken Dagons präster eller någon annan som går in i Dagons tempel.

⁶ HERRENS hand var tung över asdoditerna. Han ställde till förödelse bland dem genom att han i Asdod och tillhörande områden slog dem med bölder.

⁷ När invånarna i Asdod såg att detta hände, sade de: "Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud Dagon."

⁸ De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Vad skall vi göra med Israels Guds ark?" De svarade: "Låt Israels Guds ark flyttas till Gat." Då flyttade de Israels Guds ark dit.

⁹ Men sedan de hade flyttat den dit, uppstod genom HERRENS hand en mycket stor förvirring i staden. Han slog invånarna i staden, både små och stora, med bölder.

¹⁰ Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: "De har flyttat Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk."

¹¹ De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Sänd bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och inte dödar oss och vårt folk." Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tung över den.

¹² De av invånarna som inte dog blev slagna med bölder, och ropet från staden steg upp mot himlen.

1 Samuelsboken 6

¹ När HERRENS ark hade varit i filisteernas land i sju månader,

² kallade filisteerna till sig präster och spåmän och sade: "Vad skall vi göra med HERRENS ark? Låt oss få veta på vilket sätt vi skall sända den tillbaka till dess plats."

³ De svarade: "Om ni vill sända i väg Israels Guds ark, skall ni inte sända bort den utan gåvor. Ni måste i varje fall sända honom ett skuldoffer. Då skall ni bli botade, och ni skall förstå varför hans hand inte drar sig tillbaka från er."

⁴ De frågade: "Vad för slags skuldoffer skall vi sända honom?" De svarade: "Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som filisteernas furstar. Ty samma plåga har drabbat er alla och era furstar.

⁵ Ni skall göra avbildningar av era bölder och avbildningar av råttorna som fördärvar ert land. Ge så ära åt Israels Gud. Kanske han då lättar sin hand över er och era gudar och ert land.

⁶ Varför förhärdar ni era hjärtan, som farao och egyptierna gjorde? När han använde sin makt mot dem, släppte de då inte israeliterna och lät dem gå?

⁷ Så gör er nu en ny vagn och tag två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men tag hem deras kalvar från dem.

⁸ Sätt HERRENS ark på vagnen och lägg ner guldföremålen ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd så i väg vagnen.

⁹ Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Semes. Då var det han som gjorde oss allt detta stora onda. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en slump."

¹⁰ Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma.

¹¹ Och de satte HERRENS ark på vagnen och även skrinet med guldråttorna och med avbildningarna av deras svulster.

¹² Korna gick raka vägen åt Bet-Semes till. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster. Filisteernas furstar följde efter dem ända till Bet-Semes gräns.

¹³ Folket i Bet-Semes höll på med veteskörd i dalen. Då de såg upp fick de syn på arken, och de blev mycket glada när de såg den.

¹⁴ När vagnen kom till betsemesiten Josuas åker stannade den där, och där låg en stor sten. Då högg de sönder trävirket på vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.

¹⁵ Leviterna lyfte ner HERRENS ark tillsammans med skrinet med guldföremålen som stod där bredvid. De placerade detta på den stora stenen. Invånarna i Bet-Semes offrade på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.

¹⁶ När filisteernas fem furstar hade sett detta, vände de samma dag tillbaka till Ekron.

¹⁷ De svulster av guld som filisteerna gav som skuldoffer åt HERREN var: för Asdod en, för Gaza en, för Askelon en, för Gat en, för Ekron en.

¹⁸ Men guldråttorna var lika många som filisteernas alla städer under de fem furstarna, och då medräknades både befästa städer och landsbygdens byar, intill den stora sorgestenen, där de satte ner HERRENS ark. Den finns kvar än i dag på betsemesiten Josuas åker.

¹⁹ Av invånarna i Bet-Semes blev somliga slagna, därför att de hade sett in i HERRENS ark. HERREN dödade bland folket sjuttio man, femtio var hövdingar. Och folket sörjde över att HERREN hade slagit så många bland dem.

²⁰ Invånarna i Bet-Semes sade: "Vem kan bestå inför HERREN, denne helige Gud? Till vem skall han dra vidare efter att ha varit hos oss?"

²¹ De skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och sade: "Filisteerna har sänt tillbaka HERRENS ark. Kom ner hit och hämta upp den till er."

1 Samuelsboken 7

¹ Då kom Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark dit upp och förde den in i Abinadabs hus på höjden. De helgade hans son Eleasar till att ha vården om HERRENS ark.

² Från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick en lång tid, tjugo år. Hela Israels hus suckade efter HERREN.

³ Men Samuel sade till alla israeliterna: "Om ni av hela ert hjärta vill vända om till HERREN, så skaffa bort ifrån er de främmande gudarna och astarterna och vänd era hjärtan till HERREN och tjäna endast honom, så skall han rädda er från filisteernas hand."

⁴ Då skaffade Israels barn bort baalerna och astarterna och tjänade endast HERREN.

⁵ Sedan sade Samuel: "Samla hela Israel till Mispa, så skall jag be till HERREN för er."

⁶ Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför HERREN och fastade den dagen och sade: "Vi har syndat mot HERREN." Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.

⁷ När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra detta och blev förskräckta för filisteerna.

⁸ Israels barn sade till Samuel: "Upphör inte att ropa till HERREN, vår Gud, för oss, så att han räddar oss från filisteernas hand."

⁹ Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt HERREN. Samuel ropade till HERREN för Israel och HERREN bönhörde honom.

¹⁰ Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men HERREN lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel.

¹¹ Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.

¹² Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haezer, och han sade: "Ända till denna stund har HERREN hjälpt oss."

¹³ Så blev filisteerna kuvade och kom inte mer in i Israels land. HERRENS hand var emot filisteerna, så länge Samuel levde.

¹⁴ De städer som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel från Ekron ända till Gat. Det tillhörande området tog Israel också tillbaka från filisteerna och det blev fred mellan Israel och amoreerna.

¹⁵ Samuel var domare i Israel så länge han levde.

¹⁶ Varje år färdades han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel.

¹⁷ Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och där dömde han Israel. Han byggde där ett altare åt HERREN.

1 Samuelsboken 8

¹ När Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel.

² Hans förstfödde hette Joel och hans andre son Abia. De var domare i Beer-Sheba.

³ Men hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning. De tog mutor och förvrängde lagen.

⁴ Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama

⁵ och sade till honom: "Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har."

⁶ Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: "Ge oss en kung till att styra över oss." Och Samuel bad till HERREN.

⁷ Då sade HERREN till Samuel: "Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem.

⁸ Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig.

⁹ Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem."

¹⁰ Allt vad HERREN hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av honom.

¹¹ Han sade: "Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och de skall springa framför hans vagnar.

¹² Han skall sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar.

¹³ Era döttrar skall han ta till att bereda salvor, laga mat och baka bröd.

¹⁴ Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han ta och ge åt sina tjänare.

¹⁵ Han skall ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare.

¹⁶ Och han skall ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov.

¹⁷ Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare.

¹⁸ När ni då ropar på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall HERREN inte svara er."

¹⁹ Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: "Nej, en kung måste vi ha över oss.

²⁰ Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut framför oss och föra våra krig."

²¹ När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till HERREN.

²² Då sade HERREN till Samuel: "Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem." Och Samuel sade till Israels män: "Gå hem, var och en till sin stad."

1 Samuelsboken 9

¹ I Benjamin levde en man som hette Kish, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit. Han var en mäktig man.

² Han hade en son som hette Saul, en ståtlig ung man. Ingen bland Israels barn var vackrare än han. Han var huvudet högre än allt folket.

³ En gång hade åsninnorna sprungit bort för Sauls fader Kish. Då sade Kish till sin son Saul: "Tag med dig en av tjänarna och gå och leta efter åsninnorna."

⁴ Då vandrade han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Salisalandet, men de fann dem inte. De gick genom Saalimslandet, men där var de inte. Sedan tog han vägen genom Benjamins land, men inte heller där fann de dem.

⁵ När de sedan hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: "Kom, låt oss gå hem igen. Min far kan annars bli orolig för vår skull i stället för att tänka på åsninnorna."

⁶ Men han svarade honom: "Se, i den här staden finns en gudsman. Han är högt ansedd och allt han säger, det sker. Låt oss nu gå dit. Kanske han kan säga oss vilken väg vi skall ta."

⁷ Då sade Saul till sin tjänare: "Men om vi går dit, vad skall vi då ta med till mannen? Brödet är ju slut i vår packning och vi har inte heller någon annan gåva att ta med till gudsmannen. Eller har vi det?"

⁸ Tjänaren svarade Saul än en gång: "Se, här har jag en fjärdedels sikel silver. Den skall jag ge gudsmannen, för att han skall säga oss vilken väg vi skall ta."

⁹ - Förr i tiden i Israel, när man gick för att fråga Gud sade man: "Kom, låt oss gå till siaren." Ty den som man nu kallar profet kallade man förr siare. -

¹⁰ Saul sade till sin tjänare: "Ditt förslag är bra. Kom så går vi!" Så gick de till staden där gudsmannen fanns.

¹¹ När de gick uppför höjden där staden låg, träffade de några flickor som hade gått ut för att hämta vatten. De frågade dem: "Är siaren här?"

¹² "Ja, alldeles i närheten", svarade de. "Men skynda er, för han har kommit till staden i dag. Folket firar i dag en offerfest på offerhöjden.

¹³ Om ni går in i staden, träffar ni honom innan han går upp på höjden till måltiden. Folket äter inte förrän han kommer, för han skall välsigna offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå därför dit upp, för just nu kan ni träffa honom."

¹⁴ Så gick de upp till staden. Och när de kom in i staden, se, då kom Samuel ut mot dem på väg upp till offerhöjden.

¹⁵ Dagen innan Saul kom, hade HERREN uppenbarat för Samuel och sagt:

¹⁶ "I morgon vid den här tiden skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste för mitt folk Israel. Han skall rädda mitt folk från filisteernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig."

¹⁷ När Samuel fick se Saul, sade HERREN till honom: "Se, där är den man som jag talade till dig om: Han skall styra mitt folk."

¹⁸ Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: "Säg mig var siaren bor."

¹⁹ Samuel svarade Saul: "Jag är siaren. Gå före mig upp till offerhöjden, för ni skall äta där med mig i dag. Men i morgon skall jag låta dig gå, och jag skall ge dig besked om allt vad du har på hjärtat.

²⁰ Du skall inte bekymra dig för åsninnorna som har varit borta för dig i tre dagar, för de har kommit till rätta. Vem tillhör allt det härliga som finns i Israel, om inte dig och hela din fars hus?"

²¹ Saul svarade: "Jag är ju en benjaminit från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är den ringaste bland alla släkter i Benjamins stam. Varför talar du då till mig på det sättet?"

²² Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem in i salen och gav dem den förnämsta platsen bland de omkring trettio män som var inbjudna.

²³ Samuel sade till kocken: "Ge mig det stycke som jag gav dig och som jag sade att du skulle ta hand om."

²⁴ Då tog kocken fram lårstycket och vad som hörde till det och satte fram det åt Saul. Och Samuel sade: "Se, det här har blivit sparat, tag för dig och ät! Ty det lades undan åt dig just för den här stunden, när jag sade att jag hade inbjudit folket." Och Saul åt den dagen med Samuel.

²⁵ Därefter gick de ner från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket.

²⁶ De steg upp tidigt, och i gryningen ropade Samuel upp till Saul på taket: "Stig upp, så skall jag följa dig på väg." Då steg Saul upp och de gick båda i väg, han och Samuel.

²⁷ När de var på väg ner mot utkanten av staden, sade Samuel till Saul: "Säg till tjänaren att han skall gå före oss." Och tjänaren fick gå. "Men stanna själv här, så skall jag låta dig höra vad Gud har talat."

1 Samuelsboken 10

¹ Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på Sauls huvud, kysste honom och sade: "Se, HERREN har smort dig till furste över sin arvedel.

² När du går ifrån mig i dag skall du träffa två män vid Rakels grav, i Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: Åsninnorna som du gick i väg för att söka har kommit till rätta. Din far tänker därför inte mer på åsninnorna, men han är orolig för er skull och säger: Vad skall jag göra för min son?

³ När du har gått vidare därifrån och kommit till Tabors terebint, skall du där möta tre män på väg upp till Gud i Betel. En av dem bär tre killingar, en bär tre brödkakor och en bär en vinlägel.

⁴ De skall hälsa vänligt på dig och ge dig två bröd, och du skall ta emot vad de ger.

⁵ Sedan kommer du till Guds Gibea, där filisteernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter, som är på väg ner från offerhöjden med psaltare, pukor, flöjt och harpa framför sig, medan de själva profeterar.

⁶ HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa.

⁷ När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig.

⁸ Och du skall gå före mig till Gilgal. Se, jag skall komma ner till dig för att offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du skall vänta i sju dagar, till dess jag kommer till dig och meddelar vad du skall göra."

⁹ När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag.

¹⁰ När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem.

¹¹ Alla som förut kände Saul fick se att han profeterade tillsammans med profeterna, och de sade till varandra: "Vad har hänt med Kish son? Är också Saul bland profeterna?"

¹² Men en av männen därifrån svarade: "Vem är deras far?" Härav uppkom ordspråket: "Är också Saul bland profeterna?"

¹³ Men när han hade slutat att profetera, gick han upp på offerhöjden.

¹⁴ Då frågade Sauls farbror honom och hans tjänare: "Vart gick ni?" "För att leta efter åsninnorna", svarade han. "Men när vi såg att vi inte kunde hitta dem någonstans, gick vi till Samuel."

¹⁵ Då sade Sauls farbror: "Berätta för mig vad Samuel sade till er."

¹⁶ Saul svarade sin farbror: "Han talade om för oss att åsninnorna hade kommit till rätta." Men vad Samuel hade sagt om kungadömet berättade han inte för honom.

¹⁷ Samuel kallade samman folket till HERREN i Mispa.

¹⁸ Han sade till Israels barn: "Så säger HERREN, Israels Gud: Jag förde Israel upp ur Egypten, och jag befriade er från egyptierna och från alla andra kungadömen som förtryckte er.

¹⁹ Men i dag har ni förkastat er Gud, som räddade er ur alla era olyckor och svårigheter, och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Så träd nu fram inför HERREN efter era stammar och era släkter."

²⁰ Därefter lät Samuel alla Israels stammar gå fram. Då träffades Benjamins stam av lotten.

²¹ När han sedan lät släkt efter släkt i Benjamins stam gå fram, träffades Matris släkt av lotten. Därpå träffades Saul, Kish son, av lotten, men när de sökte efter honom, kunde de inte finna honom.

²² Och de frågade HERREN än en gång: "Har mannen kommit hit än?" HERREN svarade: "Se, han gömmer sig bland trossen."

²³ De sprang dit och hämtade honom, och när han stod bland folket var han huvudet högre än alla andra.

²⁴ Samuel sade till allt folket: "Här ser ni den som HERREN har utvalt. Det finns ingen som han bland allt folket." Då jublade alla och ropade: "Leve konungen!"

²⁵ Samuel förklarade för folket kungadömets rättigheter och skrev upp dem i en bok och lade den inför HERREN. Sedan lät Samuel allt folket gå hem, var och en till sitt.

²⁶ Också Saul begav sig hem, till Gibea, och en skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört följde honom.

²⁷ Men några onda män sade: "Hur skall den där kunna rädda oss?" De föraktade honom och bar inte fram några gåvor till honom. Men han låtsades som om han inte märkte det.

1 Samuelsboken 11

¹ Ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabesh i Gilead. Då sade alla män i Jabesh till Nahas: "Slut förbund med oss, så skall vi tjäna dig."

² Ammoniten Nahas svarade dem: "På det villkoret skall jag sluta förbund med er, att jag får sticka ut högra ögat på er alla och därmed dra skam över hela Israel."

³ De äldste i Jabesh sade till honom: "Ge oss sju dagars frist, så att vi kan skicka sändebud över hela Israels land. Om då ingen vill hjälpa oss, ger vi oss åt dig."

⁴ Sändebuden kom till Sauls Gibea och berättade detta för folket. Då brast allt folket ut i gråt.

⁵ Just då kom Saul gående från åkern bakom sina oxar, och Saul frågade: "Vad är det med folket, eftersom de gråter?" De berättade för honom vad männen från Jabesh hade sagt.

⁶ När Saul hörde detta föll Guds Ande över honom, och han blev mycket vred.

⁷ Han tog ett par oxar och styckade dem och sände omkring styckena med sändebuden över hela Israels land och lät säga: "Den som inte drar ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall det göras på detta sätt." Då kom förskräckelse från HERREN över folket, så att de drog ut som en man.

⁸ Och Saul inmönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då 300.000 och Juda män 30.000.

⁹ De sade till sändebuden som hade kommit: "Så skall ni säga till männen i Jabesh i Gilead: I morgon skall ni få hjälp, när solen bränner som hetast." Sändebuden kom och meddelade männen i Jabesh detta, och de blev glada över beskedet.

¹⁰ Då meddelade männen i Jabesh ammoniterna: "I morgon skall vi ge oss åt er, och ni får då göra med oss vad ni finner för gott."

¹¹ Dagen därefter delade Saul upp folket i tre grupper. De trängde in i lägret vid morgonväkten och nergjorde ammoniterna ända till dess dagen blev som hetast. De som kom undan blev så kringspridda att inte två av dem kom undan tillsammans.

¹² Då sade folket till Samuel: "Vilka var de som sade: Skulle Saul bli kung över oss! Tag hit dessa män, så att vi får döda dem."

¹³ Men Saul sade: "Denna dag skall ingen dödas, för i dag har HERREN gett seger åt Israel."

¹⁴ Samuel sade till folket: "Kom, låt oss gå till Gilgal och förnya kungadömet där."

¹⁵ Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till kung där inför HERREN i Gilgal. De offrade gemenskapsoffer inför HERRENS ansikte, och Saul och alla Israels män var mycket glada.

1 Samuelsboken 12

¹ Samuel sade till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung.

² Nu är det han som skall vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag.

³ Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför HERREN och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller använt våld mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att jag skulle se mellan fingrarna med honom? I så fall skall jag ersätta det."

⁴ De svarade: "Du har inte förtryckt oss, du har inte använt våld mot oss och har inte tagit något från någon människa."

⁵ Då sade han till dem: "HERREN är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något hos mig." De svarade: "Ja, han är vittne."

⁶ Samuel sade till folket: "Det var HERREN som insatte Mose och Aron och förde era fäder upp ur Egyptens land.

⁷ Ställ nu upp er, så att jag kan gå till rätta med er inför HERREN angående alla de rättfärdiga gärningar som HERREN har gjort med er och era fäder.

⁸ När Jakob hade kommit till Egypten, ropade era fäder till HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde era fäder ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet.

⁹ Men de glömde HERREN, sin Gud. Då sålde han dem i Siseras hand, härföraren i Hasor, och i filisteernas hand och i den moabitiske kungens hand, och dessa stred mot dem.

¹⁰ Men de ropade till HERREN och sade: Vi har syndat, för vi har övergett HERREN och tjänat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders hand, så skall vi tjäna dig.

¹¹ HERREN sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet.

¹² Men när ni såg Nahas, ammoniternas kung, komma emot er, sade ni till mig: Nej, en kung måste regera över oss. Och ändå är det HERREN, er Gud, som är er konung.

¹³ Se, här är nu den kung som ni har valt, som ni bad om. Se, HERREN har satt en kung över er.

¹⁴ Om ni fruktar HERREN och tjänar honom och hör hans röst och inte är upproriska mot HERRENS befallning, då skall både ni och den kung som regerar över er följa HERREN, er Gud.

¹⁵ Men om ni inte hör HERRENS röst utan är upproriska mot HERRENS befallning, då skall HERRENS hand vara mot er liksom mot era fäder.

¹⁶ Ställ nu upp er och se det stora som HERREN skall göra inför era ögon.

¹⁷ Nu är ju tiden för veteskörden, men jag skall ropa till HERREN att han skall låta det åska och regna. Då skall ni förstå och se hur mycket ont ni gjorde i HERRENS ögon, när ni begärde att få en kung."

¹⁸ Samuel ropade till HERREN och HERREN lät det åska och regna den dagen. Då greps folket av stor fruktan för HERREN och för Samuel.

¹⁹ Och allt folket sade till Samuel: "Bed till HERREN, din Gud, för dina tjänare, så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi har begärt att få en kung."

²⁰ Samuel sade till folket: "Frukta inte. Ni har gjort allt detta onda, men vik bara inte av från HERREN, utan tjäna HERREN av hela ert hjärta.

²¹ Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet.

²² För sitt stora namns skull skall HERREN inte förskjuta sitt folk, eftersom HERREN har beslutat att göra er till sitt folk.

²³ Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot HERREN att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen.

²⁴ Se bara till att ni fruktar HERREN och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er.

²⁵ Men om ni gör det som är ont, skall både ni och er kung förgås."

1 Samuelsboken 13

¹ Saul hade nu varit kung ett år. När han regerade över Israel det andra året

² valde han ut åt sig 3.000 män ur Israel. Själv hade Saul 2.000 hos sig i Mikmash och i Betels bergsbygd, och 1.000 var hos Jonatan i Gibea i Benjamin. Men det övriga folket hade han låtit gå hem, var och en till sin boning.

³ Jonatan angrep filisteernas utpost i Geba, och filisteerna fick höra det. Men Saul lät blåsa i horn över hela landet och säga: "Detta skall hebreerna höra."

⁴ Så fick hela Israel höra att Saul hade angripit filisteernas utpost och att Israel genom detta hade blivit förhatligt för filisteerna. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal.

⁵ Filisteerna samlades då för att strida mot Israel med 30.000 vagnar och 6.000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmash öster om Bet-Aven.

⁶ När israeliterna såg att de var i nöd, därför att folket ansattes så svårt, gömde de sig i grottor, i skogssnår och bland klippor, i fasta valv och i gropar.

⁷ Somliga av hebreerna gick över Jordan in i Gads och Gileads land. Men Saul var fortfarande kvar i Gilgal, och allt folket som följde honom bävade.

⁸ Han väntade i sju dagar, den bestämda tid Samuel hade angett. Men när Samuel ännu inte hade kommit till Gilgal, började folket skingras och gå ifrån honom.

⁹ Då sade Saul: "För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig." Därefter bar han fram brännoffret.

¹⁰ Men just som han hade slutat att offra, kom Samuel. Då gick Saul och mötte honom för att hälsa honom.

¹¹ Men Samuel frågade: "Vad har du gjort?" Saul svarade: "När jag såg att folket skingrades och gick ifrån mig och du inte kom inom den bestämda tiden, medan filisteerna samlades vid Mikmash,

¹² tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner hit mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte bett om HERRENS hjälp. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret."

¹³ Samuel sade: "Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud HERREN, din Gud, har gett dig. Om du hade gjort det, skulle HERREN ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid.

¹⁴ Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. HERREN har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad HERREN befallt dig."

¹⁵ Därefter bröt Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul inmönstrade det folk som fanns hos honom och det var omkring sexhundra man.

¹⁶ Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, medan filisteerna hade slagit läger vid Mikmash.

¹⁷ En skara drog ut ur filisteernas läger för att härja. Den var uppdelad i tre grupper. En tog vägen mot Ofra i Suals-landet,

¹⁸ en tog vägen mot Bet-Horon, och en grupp tog vägen till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till.

¹⁹ Det fanns ingen smed i hela Israels land, ty filisteerna var rädda att hebreerna skulle tillverka svärd eller spjut åt sig.

²⁰ Därför måste varje israelit bege sig ner till filisteerna, om han ville vässa sin lie, sin plogbill, sin yxa eller sin skära.

²¹ Och priset för slipning var en pim för skärorna och plogbillarna och en tredjedels sikel för gafflarna och yxorna och för att få en udd påsatt.

²² Det innebar att när striden skulle börja, hade inte en enda av Sauls och Jonatans män något svärd eller spjut. Det var bara Saul själv och hans son Jonatan som hade sådana.

²³ Men filisteerna lät en förpost rycka fram till passet vid Mikmash.

1 Samuelsboken 14

¹ En dag sade Sauls son Jonatan till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan." Men detta talade han inte om för sin far.

² Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde omkring sexhundra man.

³ Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste inte om att Jonatan hade givit sig av.

⁴ Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost, fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene.

⁵ Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmash, den andra i söder mitt emot Geba.

⁶ Jonatan sade till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall HERREN göra något för oss. För ingenting hindrar HERREN att ge seger genom få lika väl som genom många."

⁷ Hans vapenbärare svarade: "Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill."

⁸ Då sade Jonatan: "Bra, vi skall gå över till männen där och visa oss för dem.

⁹ Om de säger till oss: "Stå stilla, till dess vi kommer fram till er", då skall vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem.

¹⁰ Men om de säger: "Kom upp hit till oss", då skall vi gå dit upp, för då har HERREN gett dem i vår hand. Detta skall vara tecknet för oss."

¹¹ När båda två hade blivit synliga för filisteernas förpost, sade filisteerna: "Se, hebreerna kryper ut ur hålen, där de har gömt sig."

¹² Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans vapenbärare: "Kom upp till oss, så skall vi lära er!" Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom med upp efter mig, för HERREN har gett dem i Israels hand."

¹³ Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans vapenbärare följde honom. Och filisteerna föll för Jonatan, och hans vapenbärare gick efter honom och gav dem dödsstöten.

¹⁴ I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans vapenbärare omkring tjugo man på en sträcka av ungefär ett halvt plogland.

¹⁵ Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som hade givit sig ut på härjningståg greps också av skräck. Markusevangelieten skalv och det kom en förskräckelse från Gud.

¹⁶ Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit.

¹⁷ Då sade Saul till folket som han hade hos sig: "Räkna folket och se efter vem som har lämnat oss." När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans vapenbärare inte var där.

¹⁸ Då sade Saul till Ahia: "För hit Guds ark!" Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna.

¹⁹ Medan Saul ännu talade med prästen, ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: "Drag tillbaka din hand."

²⁰ Saul och allt det folk som han hade hos sig samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor.

²¹ De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan.

²² När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem.

²³ Så räddade HERREN Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.

²⁴ Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: "Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender." Ingen bland folket smakade då någon mat.

²⁵ Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken.

²⁶ Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden.

²⁷ Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon.

²⁸ Men en man bland folket sade till honom: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat."

²⁹ Jonatan svarade: "Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen.

³⁰ Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!"

³¹ Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat.

³² Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i.

³³ Man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar mot HERREN genom att äta kött med blodet i." Då sade han: "Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!"

³⁴ Sedan sade Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot HERREN genom att äta köttet med blodet i!" Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där.

³⁵ Och Saul byggde ett altare åt HERREN. Detta var det första altare som han byggde åt HERREN.

³⁶ Saul sade: "Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar." De svarade: "Gör det du anser vara rätt." Men prästen sade: "Låt oss träda fram hit till Gud."

³⁷ Då frågade Saul Gud: "Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?" Men han gav honom inte något svar den dagen.

³⁸ Då sade Saul: "Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag.

³⁹ Ty så sant HERREN lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö." Men ingen bland folket svarade honom.

⁴⁰ Då sade han till hela Israel: "Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan." Folket svarade Saul: "Gör det du anser vara rätt."

⁴¹ Saul sade till HERREN, Israels Gud: "Låt sanningen komma fram." Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt.

⁴² Saul sade: "Kasta lott mellan mig och min son Jonatan." Och Jonatan träffades av lotten.

⁴³ Saul sade till Jonatan: "Tala om för mig vad du har gjort." Då talade Jonatan om det för honom: "Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?"

⁴⁴ Saul svarade: "Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan."

⁴⁵ Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant HERREN lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.

⁴⁶ Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt.

⁴⁷ När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han.

⁴⁸ Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare.

⁴⁹ Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.

⁵⁰ Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror.

⁵¹ Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel.

⁵² Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst.

1 Samuelsboken 15

¹ Samuel sade till Saul: "Det var mig HERREN sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu HERRENS ord.

² Så säger HERREN Sebaot: Jag skall straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom, då han drog upp ur Egypten.

³ Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, nötboskap och får, kameler och åsnor."

⁴ Saul kallade samman folket och inmönstrade dem i Telaim: 200.000 man fotfolk och dessutom 10.000 man från Juda.

⁵ När Saul kom till Amaleks stad, ordnade han ett bakhåll i dalen.

⁶ Han sade till keniterna: "Skilj er från amalekiterna och drag bort, så att jag inte utrotar er tillsammans med dem. Ni visade ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drog ut ur Egypten." Då skilde sig keniterna från amalekiterna.

⁷ Sedan slog Saul amalekiterna från Havila ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten.

⁸ Han tog Agag, Amaleks kung, levande till fånga och förgjorde allt folket med svärd.

⁹ Men Saul och folket skonade Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, nötboskapen och lammen, kort sagt, allt som var av värde. Det ville de inte ge till spillo. All boskap däremot som var dålig och värdelös, gav de till spillo.

¹⁰ Då kom HERRENS ord till Samuel:

¹¹ "Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, ty han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar." Det bedrövade Samuel och han ropade till HERREN hela den natten.

¹² Tidigt på morgonen steg Samuel upp och gick för att möta Saul. Man berättade för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest en minnesstod åt sig och sedan vänt om och dragit därifrån ner till Gilgal.

¹³ När Samuel kom till Saul, sade Saul: "HERREN välsigne dig! Jag har nu utfört HERRENS befallning."

¹⁴ Men Samuel sade: "Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av nötboskap jag hör?"

¹⁵ Saul svarade: "Från amalekiterna har de fört dem med sig. Folket skonade det bästa av fåren och nötboskapen för att offra det åt HERREN, din Gud. Men det övriga har vi gett till spillo."

¹⁶ Då sade Samuel till Saul: "Sluta nu, så skall jag tala om för dig vad HERREN sade till mig i natt." Saul sade till honom: "Tala!"

¹⁷ Samuel sade: "Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och HERREN smorde dig till kung över Israel?

¹⁸ HERREN sände i väg dig och sade: Gå och förgör dessa syndare, amalekiterna, och strid mot dem, till dess du har gjort slut på dem.

¹⁹ Varför har du då inte hört HERRENS röst utan kastat dig över bytet och gjort det som är ont i HERRENS ögon?"

²⁰ Saul svarade Samuel: "Jag har ju hört HERRENS röst och gått den väg som HERREN har anvisat mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett amalekiterna till spillo.

²¹ Men folket tog av bytet får och nötboskap, det bästa av det som skulle ges till spillo, för att offra det åt HERREN, din Gud, i Gilgal."

²² Då sade Samuel: "Har HERREN samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör HERRENS röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar.

²³ Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung."

²⁴ Saul sade till Samuel: "Jag har syndat genom att inte lyda HERRENS befallning och dina ord. Jag fruktade för folket och lyssnade till dem.

²⁵ Men förlåt mig nu min synd och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbe HERREN."

²⁶ Samuel sade till Saul: "Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat HERRENS ord, och HERREN har också förkastat dig, så att du inte längre kan vara kung över Israel."

²⁷ När Samuel vände sig om för att gå, tog han tag i hörnet på Sauls mantel, och den slets sönder.

²⁸ Samuel sade till honom: "HERREN har i dag ryckt Israels kungarike från dig och gett det åt en annan, som är bättre än du.

²⁹ Och den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte. Ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig."

³⁰ Saul svarade: "Jag har syndat. Bevisa mig ändå nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel att du vänder tillbaka med mig, så att jag får tillbe HERREN, din Gud."

³¹ Då vände Samuel tillbaka med Saul, och Saul tillbad HERREN.

³² Samuel sade: "För hit till mig Agag, Amaleks kung." Då gick Agag med glad min fram till honom och sade: "Dödens bitterhet är säkert snart över".

³³ Men Samuel sade: "Så som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, så skall din mor bli barnlös bland kvinnor." Därpå högg Samuel Agag i stycken inför HERREN i Gilgal.

³⁴ Sedan begav sig Samuel till Rama och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea.

³⁵ Samuel ville inte mer se Saul, så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul. Och HERREN ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.

1 Samuelsboken 16

¹ HERREN sade till Samuel: "Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, så att han inte kan vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag skall sända dig till betlehemiten Isai, ty en av hans söner har jag utsett åt mig till kung."

² Samuel svarade: "Hur skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra det, dödar han mig." HERREN svarade: "Tag med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt HERREN.

³ Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då låta dig veta vad du skall göra, så att du åt mig smörjer den jag visar dig."

⁴ Samuel gjorde som HERREN sade och kom till Betlehem. Men de äldste i staden blev förskräckta när de mötte honom och frågade: "Kommer du med frid?"

⁵ Han svarade: "Ja, med frid. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helga er och kom med mig till offret." Och han helgade Isai och hans söner och inbjöd dem till offret.

⁶ När de kom dit och han fick se Eliab, tänkte han: "Det är säkert HERRENS smorde, som står här inför HERREN."

⁷ Men HERREN sade till Samuel: "Se inte på hans utseende och på hans resliga gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men HERREN ser till hjärtat."

⁸ Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel. Men Samuel sade: "Inte heller honom har HERREN utvalt."

⁹ Då lät Isai sin son Samma gå fram. Men Samuel sade: "Inte heller honom har HERREN utvalt."

¹⁰ På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sade till Isai: "HERREN har inte utvalt någon av dessa."

¹¹ Och han frågade honom: "Är detta alla pojkar du har?" Han svarade: "Det fattas en, den yngste, och han vaktar fåren." Då sade Samuel till Isai: "Sänd bud och hämta hit honom, för vi sätter oss inte till bords förrän han kommer hit."

¹² Isai sände då bud och hämtade David. Han var rödkindad, hade vackra ögon och såg bra ut. "Stå upp och smörj honom", sade HERREN, "ty han är det."

¹³ Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och HERRENS Ande kom över David från den dagen och framöver. Sedan steg Samuel upp och gick till Rama.

¹⁴ Men HERRENS Ande vek från Saul och en ond ande från HERREN plågade honom.

¹⁵ Sauls tjänare sade till honom: "Eftersom en ond ande från Gud plågar dig,

¹⁶ borde du, vår herre, säga till dina tjänare som står inför dig att de söker upp en man som är skicklig att spela harpa. När den onde anden från Gud kommer över dig, skall han spela och så skall det bli bättre med dig."

¹⁷ Då sade Saul till sina tjänare: "Se er om för min räkning efter en man som är duktig att spela och för hit honom till mig."

¹⁸ En av tjänarna svarade: "Betlehemiten Isai har en son som jag har funnit vara skicklig att spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och HERREN är med honom."

¹⁹ Saul sände då bud till Isai och lät säga: "Sänd till mig din son David, som vaktar fåren."

²⁰ Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en vinlägel och en killing och skickade detta med sin son David till Saul.

²¹ Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och Saul tyckte så mycket om honom att han fick bära Sauls vapen.

²² Saul sände bud till Isai och lät säga: "Låt David stanna i min tjänst, för han har funnit nåd för mina ögon."

²³ När så anden från Gud kom över Saul, brukade David ta harpan och spela. Då kände Saul lindring och blev bättre, och den onde anden vek ifrån honom.

1 Samuelsboken 17

¹ Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin.

² Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna.

³ Filisteerna stod på berget vid ena sidan, och israeliterna stod på berget vid andra sidan, så att de hade dalen mellan sig.

⁴ Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång.

⁵ På huvudet hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta - pansaret av koppar vägde femtusen siklar.

⁶ Han hade benskenor av koppar och bar ett kastspjut av koppar på ryggen.

⁷ Skaftet på spjutet liknade en vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom.

⁸ Och han stod och ropade till Israels här: "Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut åt er en man som kan komma hit ner till mig.

⁹ Om han klarar av att strida mot mig och slå ner mig, skall vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår ner honom, skall ni vara våra slavar och tjäna oss."

¹⁰ Filisteen fortsatte: "Jag har i dag hånat Israels här. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!"

¹¹ När Saul och hela Israel hörde vad filisteen sade, blev de förfärade och skräckslagna.

¹² David var son till den efratit från Betlehem i Juda som hette Isai och hade åtta söner. Isai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder.

¹³ Isais tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. Av dessa hans tre söner som dragit ut i kriget hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.

¹⁴ David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul.

¹⁵ Men David gick ibland hem från Saul för att vakta sin fars får i Betlehem.

¹⁶ Filisteen kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar kom han fram och ställde sig där.

¹⁷ Nu sade Isai en gång till sin son David: "Var snäll och tag en efa av dessa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret.

¹⁸ De här tio ostarna skall du ta med till deras befälhavare. Se efter om det står väl till med dina bröder och tag med något livstecken från dem.

¹⁹ Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna."

²⁰ David steg upp tidigt följande morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Isai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och den gav upp ett härskri.

²¹ Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra.

²² David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder.

²³ Medan han talade med dem, se, då trädde stridsmannen som hette Goliat, filisteen från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Också David hörde det.

²⁴ När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom.

²⁵ Israels män sade: "Ser ni den där mannen som träder fram där? Han kommer för att håna Israel. Men åt den som slår ner honom skall kungen ge stor rikedom, ja, han skall få kungens dotter och hans fars hus skall han göra skattefritt i Israel."

²⁶ David frågade männen som stod bredvid honom: "Vad får den som slår ner den där filisteen och tar bort skammen från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens här?"

²⁷ De upprepade då för honom det som hade sagts och de sade: "Detta får den som slår ner honom."

²⁸ Hans äldste bror Eliab hade hört hur han talade med männen och han blev rasande på David och han sade: "Varför har du kommit hit? Åt vem har du lämnat den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. Det är för att se på striden som du har kommit hit."

²⁹ David svarade: "Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga."

³⁰ Sedan vände han sig från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.

³¹ Man hade hört vad David sagt och berättade det för Saul, som lät hämta honom.

³² David sade till Saul: "Ingen bör tappa modet. Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté."

³³ Saul sade till David: "Inte kan du gå och strida mot denne filiste. Du är ju bara en ung pojke och han en krigare ända från ungdomen."

³⁴ Men David svarade: "Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden,

³⁵ följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i manen och slog ner det och dödade det.

³⁶ Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne oomskurne filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här."

³⁷ David sade vidare: "HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen." Då sade Saul till David: "Gå, och må HERREN vara med dig."

³⁸ Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar.

³⁹ David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat på något sådant. Men David sade till Saul: "Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det." Så han lade av sig det.

⁴⁰ Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filisteen.

⁴¹ Samtidigt gick filisteen framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom.

⁴² Då filisteen såg upp och fick se David, föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker.

⁴³ Han sade till David: "Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?" Och han förbannade David med hjälp av sina gudar.

⁴⁴ Sedan sade filisteen till David: "Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur."

⁴⁵ David svarade filisteen: "Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.

⁴⁶ HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. Jag skall denna dag ge de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud.

⁴⁷ Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS, och han skall ge er i vår hand."

⁴⁸ När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen.

⁴⁹ David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.

⁵⁰ Så övervann David filisteen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand.

⁵¹ Och David sprang fram och ställde sig över filisteen, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, dödade honom och högg av honom huvudet. När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de.

⁵² Men Israels och Juda män bröt upp, upphävde ett härskri och förföljde filisteerna ända till dess man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Saarajim och sedan ända till Gat och Ekron.

⁵³ När så israeliterna häftigt hade förföljt filisteerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger.

⁵⁴ David tog filisteens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

⁵⁵ När Saul såg David gå ut mot filisteen, sade han till överbefälhavaren Abner: "Vems son är egentligen denne pojke, Abner?" Abner svarade: "Så sant du lever, o konung, jag vet inte."

⁵⁶ Då sade kungen: "Fråga vems son denne unge man är."

⁵⁷ När David återvände sedan han slagit filisteen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul. Filisteens huvud hade han i handen.

⁵⁸ Då sade Saul till honom: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Son till din tjänare Isai från Betlehem."

1 Samuelsboken 18

¹ Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.

² Saul tog David till sig på den dagen och lät honom inte mer vända tillbaka till sin fars hus.

³ Jonatan slöt ett förbund med David, eftersom han hade honom lika kär som sitt eget liv.

⁴ Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, och även sina övriga kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte.

⁵ Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, också de som var Sauls tjänare.

⁶ När de kom hem, då David vände tillbaka efter att ha dödat filisteen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar.

⁷ Kvinnorna sjöng och dansade och sade: "Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen."

⁸ Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom."

⁹ Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

¹⁰ Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen,

¹¹ och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom.

¹² Saul var rädd för David, eftersom HERREN var med David men hade vikit ifrån Saul.

¹³ Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp.

¹⁴ David lyckades väl i allt han gjorde och HERREN var med honom.

¹⁵ Saul såg hans stora framgångar och blev skrämd,

¹⁶ Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

¹⁷ Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merab vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utför HERRENS krig." Ty Saul tänkte: "Min hand skall inte drabba honom, det må filisteernas hand göra."

¹⁸ Men David svarade Saul: "Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli konungens svärson?"

¹⁹ Men när tiden kom att Sauls dotter Merab skulle ha givits åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

²⁰ Men Sauls dotter Mikal älskade David. När man talade om det för Saul, gladde det honom.

²¹ Saul tänkte nämligen: "Jag skall ge henne åt honom och så blir hon en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom." Han sade till David: "För andra gången kan du nu bli min svärson."

²² Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: "Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!"

²³ När Sauls tjänare sade detta till David svarade han: "Tycker ni det är så obetydligt att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man."

²⁴ När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt,

²⁵ bad Saul dem att säga så här: "Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender." Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand.

²⁶ När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bli kungens svärson. Innan tiden ännu hade gått ut,

²⁷ stod David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog deras förhudar med sig och överlämnade hela antalet åt kungen, för att han skulle bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.

²⁸ Men Saul såg och förstod att HERREN var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom.

²⁹ Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

³⁰ Men filisteernas furstar drog ut i fält. Och så ofta de gjorde det, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket aktat.

1 Samuelsboken 19

¹ Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David. Men Sauls son Jonatan hade David mycket kär.

² Därför berättade Jonatan detta för David och sade: "Min fader Saul försöker döda dig. Var på din vakt i morgon bitti och håll dig undan på någon plats där du kan gömma dig.

³ Själv skall jag gå ut och ställa mig bredvid min far på marken där du är, och jag skall tala med min far om dig. Om jag då märker något, skall jag tala om det för dig."

⁴ Jonatan talade väl om David med sin fader Saul och sade till honom: "Konungen må inte synda mot sin tjänare David, för han har inte förbrutit sig mot dig, utan vad han har gjort, har varit till stor nytta för dig.

⁵ Han satte sitt liv på spel och slog ner filisteen, och HERREN gav hela Israel en stor seger. Du såg det och blev glad över det. Varför skulle du då synda mot oskyldigt blod och döda David utan orsak?"

⁶ Saul lyssnade till Jonatans ord och svor: "Så sant HERREN lever, han skall inte dödas."

⁷ Sedan kallade Jonatan till sig David och talade om för honom allt som hade sagts. Därefter tog Jonatan med sig David till Saul, och han var sedan i hans tjänst som förut.

⁸ När kriget bröt ut igen, drog David ut och stred mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de flydde för honom.

⁹ Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt hus med spjutet i handen, medan David spelade.

¹⁰ Då försökte Saul att med spjutet spetsa fast David vid väggen. Men David vek undan för Saul, så att han stötte spjutet in i väggen. David flydde och kom undan samma natt.

¹¹ Men Saul sände några män till Davids hus för att vakta på honom och döda honom morgonen därpå. Davids hustru Mikal talade om detta för honom och sade: "Om du inte räddar ditt liv i natt, kommer du att dödas i morgon."

¹² Därefter släppte hon ner David genom fönstret, och han flydde och kom undan.

¹³ Sedan tog Mikal husguden och lade den i sängen. Hon satte myggnät av gethår över huvudet på den och lade täcket över den.

¹⁴ När Saul sände män för att hämta David, sade hon: "Han är sjuk".

¹⁵ Saul sände då dit männen igen för att de skulle gå in till David och sade: "Bär honom hit till mig i sängen, så att jag kan döda honom."

¹⁶ Men när männen kom in, fick de se att det var husguden som låg i sängen med myggnätet över huvudet.

¹⁷ Då sade Saul till Mikal: "Varför har du lurat mig på det här sättet och släppt ut min fiende, så att han har kommit undan?" Mikal svarade Saul: "Han sade till mig: Släpp mig, annars dödar jag dig."

¹⁸ När David hade flytt och kommit undan, begav han sig till Samuel i Rama och talade om för denne, allt vad Saul hade gjort honom. Sedan gick han med Samuel till Najot och stannade där.

¹⁹ Man berättade för Saul att David var i Najot vid Rama.

²⁰ Då sände Saul dit några män för att hämta David. Men när männen fick se skaran av profeter som profeterade och fick se Samuel stå där som deras anförare, kom Guds Ande över dem så att också de profeterade.

²¹ När man talade om detta för Saul, sände han dit andra män, men också de profeterade. När han då för tredje gången sände dit andra män, profeterade de också.

²² Då begav han sig själv till Rama. När han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: "Var är Samuel och David?" Man svarade: "De är i Najot i Rama."

²³ Då begav han sig dit, till Najot i Rama. Men Guds Ande kom också över honom, så att han hela vägen gick och profeterade, ända till dess han kom fram till Najot i Rama.

²⁴ Då tog även han av sig kläderna, och profeterade, också han, inför Samuel. Han blev liggande naken hela den dagen och hela natten. Därför brukar man säga: "Är också Saul bland profeterna?"

1 Samuelsboken 20

¹ Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken missgärning eller vilken synd har jag gjort mot din far, eftersom han försöker ta mitt liv?"

² "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du skall inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så skall inte ske."

³ Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan skall inte få veta detta, för att han inte skall bli bedrövad. Men så sant HERREN lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden."

⁴ Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar skall jag göra för dig."

⁵ David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad och jag skulle då egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll.

⁶ Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att i all hast få göra ett besök i sin stad Betlehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest.

⁷ Om han säger: "Bra!", då kan din tjänare vara trygg. Men om han blir arg, vet du att han har ont i sinnet.

⁸ Visa nu din kärlek till din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finns missgärning hos mig, så döda mig du! Varför skulle du föra mig till din far?"

⁹ Jonatan svarade: "Nej aldrig! Om jag på något sätt förstår att min far har beslutat att göra dig något ont, skall jag tala om det för dig."

¹⁰ Då sade David till Jonatan: "Vem skall meddela mig, om din far ger dig ett hårt svar?"

¹¹ "Kom", sade Jonatan, "låt oss gå ut på marken!" Så gick de båda ut på marken.

¹² Och Jonatan sade till David: "Vid HERREN, Israels Gud, om jag finner att det låter bra för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid frågar ut min far, så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig.

¹³ Må HERREN straffa Jonatan både nu och senare, om jag inte avslöjar för dig om min far har beslutat att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. HERREN skall då vara med dig, så som han har varit med min far.

¹⁴ Lova mig att du, så länge jag ännu lever, visar mig HERRENS godhet och när jag dör

¹⁵ aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när HERREN har tagit bort alla Davids fiender från jorden?"

¹⁶ Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: "HERREN skall ställa Davids fiender till svars."

¹⁷ Av kärlek till David svor Jonatan på nytt sin ed till honom, ty han hade honom lika kär som sitt eget liv.

¹⁸ Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är nymånad, och du kommer då att saknas, för din plats står tom.

¹⁹ Men skynda dig i övermorgon ner till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen.

²⁰ Jag skall då skjuta tre pilar i närheten av den, som om jag sköt mot något mål.

²¹ Sedan skall jag skicka min tjänare att leta reda på pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna ligger bakom dig, tag upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, för ingen fara är på färde så sant HERREN lever.

²² Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna ligger framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för HERREN sänder dig bort.

²³ Och ifråga om det som vi, du och jag, nu har talat om, är HERREN vittne mellan mig och dig för all framtid."

²⁴ David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta.

²⁵ Kungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.

²⁶ Saul sade dock ingenting den dagen, eftersom han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren. Säkert är han inte ren."

²⁷ Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?"

²⁸ Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem.

²⁹ Han sade: Låt mig gå, för vi firar en släktofferfest i staden, och min bror har själv befallt mig att komma. Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå för att besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till konungens bord."

³⁰ Då blev Saul rasande mot Jonatan, och han sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Visste jag då inte, att du har tagit parti för Isais son till skam för dig själv och till skam för din mors sköte.

³¹ För så länge Isais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Så sänd nu och låt hämta honom hit till mig, för han måste dö!"

³² "Varför skall han dödas?" frågade Jonatan. "Vad har han gjort?"

³³ Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat att döda David.

³⁴ Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull, därför att hans far hade skymfat honom.

³⁵ Följande morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Och han hade en liten pojke med sig.

³⁶ "Spring och leta reda på pilarna, som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang, sköt Jonatan pilen över honom.

³⁷ När pojken kom till det ställe dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen ligger ju framför dig, längre bort."

³⁸ Jonatan ropade vidare efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.

³⁹ Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det.

⁴⁰ Jonatan lämnade sina vapen åt pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, tag med dem till staden!"

⁴¹ Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt.

⁴² Jonatan sade till David: "Gå i frid. Må det bli, som vi båda svor vid HERRENS namn när vi sade: HERREN skall vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid."

1 Samuelsboken 21

¹ David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev förskräckt när han fick se David och frågade honom: "Varför kommer du ensam och har ingen med dig?"

² David svarade prästen Ahimelek: "Kungen har gett mig ett uppdrag, och han sade till mig: Ingen får veta något om det ärende som jag sänder dig i och som jag har gett dig befallning om. Mina män har jag visat till det och det stället.

³ Ge mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas."

⁴ "Vanligt bröd har jag inte", svarade prästen. "Endast heligt bröd finns - om bara dina män har avhållit sig från kvinnor."

⁵ David svarade prästen: "Jag försäkrar dig att kvinnor har varit skilda från oss sedan i förrgår. När jag drog ut, var mina mäns tillhörigheter heliga fastän ärendet är av vanligt slag. Hur mycket renare skall de då inte vara i dag?"

⁶ Då gav prästen honom det heliga, ty det fanns inte något annat bröd än skådebröden. De hade legat inför HERRENS ansikte, men man hade burit undan dem för att lägga fram nybakat bröd samma dag som det gamla togs bort.

⁷ Men en av Sauls tjänare befann sig där den dagen. Det var edomiten Doeg, den främste av Sauls herdar. Han hölls i förvar inför HERREN.

⁸ David frågade Ahimelek: "Har du inte något spjut eller svärd till hands här? För varken mitt svärd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom kungens uppdrag var så brådskande."

⁹ Prästen svarade: "Här finns det svärd som har tillhört filisteen Goliat, som du slog ner i Terebintdalen. Det är inlindat i ett stycke tyg bakom efoden. Vill du ha det, så tag det. Något annat har jag inte." David svarade: "Ge mig det! Maken till det finns inte."

¹⁰ David bröt upp och flydde den dagen för Saul och kom till Akish, kungen i Gat.

¹¹ Men Akish tjänare sade till honom: "Är det inte David, landets kung? Är det inte om honom man sjunger under dansen: "Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.""

¹² David lade märke till dessa ord, och han blev mycket rädd för Akish, kungen i Gat.

¹³ Därför ändrade han sitt beteende inför dem och låtsades vara galen, när de ville hålla fast honom. Han ritade på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget.

¹⁴ Då sade Akish till sina tjänare: "Ni ser ju att mannen är galen. Varför tar ni honom till mig?

¹⁵ Har jag då sådan brist på galningar att ni behövde föra den där hit, för att han skulle bära sig vansinnigt åt inför mig? Skall en sådan få komma in i mitt hus?"

1 Samuelsboken 22

¹ David begav sig därifrån och flydde bort till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra detta, kom de dit ner till honom.

² Alla som var i svårigheter, alla som hade fordringsägare och alla som var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man slöt sig till honom.

³ Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Till kungen i Moab sade han: "Låt min far och min mor få komma över hit och vara hos er, till dess jag får veta vad Gud vill göra med mig."

⁴ Han förde dem fram inför kungen i Moab och de fick stanna hos honom så länge David var i borgen.

⁵ Men profeten Gad sade till David: "Du skall inte stanna här i borgen. Drag bort härifrån till Juda land." Då begav sig David därifrån och kom till Heretskogen.

⁶ Saul fick höra att David och de män som var med honom hade blivit upptäckta. Saul satt då under tamarisken på höjden i Gibea med sitt spjut i handen, och alla hans tjänare stod omkring honom.

⁷ Då sade han till sina tjänare, som stod omkring honom: "Hör, ni benjaminiter. Skall Isais son ge er allesammans åkrar och vingårdar och göra er alla till befäl och underbefäl?

⁸ Ni har ju alla sammansvurit er mot mig och ingen har avslöjat för mig att min son har slutit förbund med Isais son. Ingen av er bekymrar sig så pass mycket om mig att han har avslöjat det för mig. Min son har ju eggat upp min tjänare så att han ligger i bakhåll för mig, så som nu sker."

⁹ Edomiten Doeg, som också stod där bland Sauls tjänare, sade då: "Jag såg Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob.

¹⁰ Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost. Han gav honom också filisteen Goliats svärd."

¹¹ Då sände kungen bud och lät kalla till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans fars hus, prästerna i Nob, och de kom alla till kungen.

¹² Saul sade: "Hör nu på mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Här är jag, min herre."

¹³ Saul sade till honom: "Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Isais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, för att han skulle sätta sig upp mot mig och ligga i bakhåll för mig, så som nu sker?"

¹⁴ Ahimelek svarade kungen: "Vem bland alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är konungens svärson och har tillträde till din inre krets och är högt ärad i ditt hus?

¹⁵ Var då detta första gången som jag frågade Gud för honom? Nej, verkligen inte! Därför må konungen inte lägga skuld på mig, sin tjänare, eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste alls ingenting om allt detta."

¹⁶ Men kungen sade: "Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus."

¹⁷ Kungen sade till drabanterna som stod där omkring honom: "Kom fram och döda HERRENS präster, för de håller också med David. Fastän de visste att han flydde, avslöjade de det inte för mig." Men kungens tjänare ville inte räcka ut sin hand för att stöta ner HERRENS präster.

¹⁸ Då sade kungen till Doeg: "Gå fram du och stöt ner prästerna!" Edomiten Doeg gick då fram och stötte ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod.

¹⁹ Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Nötboskap, åsnor och får blev också slagna med svärd.

²⁰ Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar och han flydde bort till David.

²¹ Ebjatar talade om för David att Saul hade dödat HERRENS präster.

²² Då sade David till Ebjatar: "Jag förstod redan då att edomiten Doeg, eftersom han var där, skulle tala om allt för Saul. Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats.

²³ Stanna kvar hos mig och var inte rädd. Den som vill beröva mig livet, vill också ta ditt liv. Hos mig är du i säkerhet."

1 Samuelsboken 23

¹ Man berättade för David: "Se, filisteerna håller nu på att belägra Kegila och de plundrar logarna".

² Då frågade David HERREN: "Skall jag dra ut och slå dessa filisteer?" HERREN svarade David: "Gå och slå filisteerna och rädda Kegila."

³ Men Davids män sade till honom: "Se, vi lever ju i fruktan redan här i Juda. Skulle vi dessutom dra i väg till Kegila mot filisteernas här!"

⁴ David frågade HERREN än en gång och HERREN svarade honom: "Bryt upp och gå ner till Kegila, ty jag har givit filisteerna i din hand."

⁵ Då drog David med sina män till Kegila och stred mot filisteerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. På så sätt räddade han invånarna i Kegila.

⁶ När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde han en efod med sig ner dit.

⁷ Då man berättade för Saul att David hade kommit till Kegila, sade Saul: "Gud har gett honom i min hand, för han har själv stängt in sig genom att gå in i en stad med portar och bommar."

⁸ Därefter kallade Saul allt folket till strid för att dra ner till Kegila och stänga inne David och hans män.

⁹ Men när David fick veta att Saul hade onda avsikter mot honom, sade han till prästen Ebjatar: "Bär hit efoden!"

¹⁰ Och David sade: "HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul har planer på att komma till Kegila och fördärva staden för min skull.

¹¹ Skall Kegilas invånare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma ner hit, som din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud, låt din tjänare få veta det!" HERREN svarade: "Han skall komma ner hit."

¹² David frågade vidare: "Skall Kegilas invånare då utlämna mig och mina män åt Saul?" HERREN svarade: "De skall utlämna er."

¹³ Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Kegila, avstod han från att dra ut.

¹⁴ David stannade i öknen på bergfästena och vistades bland bergen i öknen Sif. Saul sökte varje dag efter honom, men Gud gav honom inte i hans hand.

¹⁵ Medan David var i Hores i öknen Sif, fick han veta att Saul hade dragit ut för att försöka ta hans liv.

¹⁶ Men Jonatan, Sauls son, gick till David i Hores och styrkte honom i Gud.

¹⁷ Han sade till honom: "Var inte rädd, för min fader Sauls hand skall inte finna dig, utan du skall bli kung över Israel och jag skall då ha andra platsen näst efter dig. Det vet också min fader Saul."

¹⁸ Sedan slöt de båda förbund inför HERREN. David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.

¹⁹ Men några sifiter drog upp till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på Hakilahöjden som ligger söder om ödemarken.

²⁰ Konung, om du har en stark önskan att dra ner dit, så gör det! Det blir vår sak att utlämna honom åt konungen."

²¹ Då sade Saul: "HERREN skall välsigna er därför att ni har haft medkänsla med mig.

²² Gå och skaffa mer upplysningar. Tag reda på och se efter var han finns och vem som har sett honom där. För man har sagt mig att han är mycket listig.

²³ Se efter och tag reda på alla gömställen där han kan gömma sig. Kom sedan tillbaka till mig, när ni säkert vet, så skall jag gå med er. Om han finns i landet skall jag söka efter honom bland alla ätter i Juda."

²⁴ Då bröt de upp och gick till Sif före Saul. Men David och hans män var i öknen Maon, på hedmarken söder om ödemarken.

²⁵ Saul gick med sina män för att söka efter David. Men David fick reda på detta, och han gav sig då ner till klippan och stannade i öknen Maon. När Saul hörde det, förföljde han David in i öknen Maon.

²⁶ Saul gick på en sida av berget och David med sina män på den andra sidan. Men medan David skyndade sig för att komma undan Saul, och Saul och hans män försökte omringa David och hans män för att gripa dem,

²⁷ kom en budbärare till Saul och sade: "Skynda dig och kom, för filisteerna har ryckt in i landet."

²⁸ Då slutade Saul att förfölja David och drog bort mot filisteerna. Därför fick stället namnet Sela-Hammachlekot.

²⁹(24:1) David drog upp därifrån och uppehöll sig bland En-Gedis bergfästen.

1 Samuelsboken 24

¹(24:2) När Saul kom tillbaka från filisteerna, talade man om för honom att David var i En-Gedis öken.

²(24:3) Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna.

³(24:4) När han kom till fårfållorna vid vägen, fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov. Men David och hans män satt längst inne i grottan.

⁴(24:5) Davids män sade till honom: "Se, detta är den dag som HERREN har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, så att du får göra vad du vill med honom." Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel.

⁵(24:6) Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel.

⁶(24:7) Han sade till sina män: "HERREN förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde, att jag skulle räcka ut min hand mot honom. Han är ju HERRENS smorde."

⁷(24:8) David höll tillbaka sina män med stränga ord och tillät dem inte att överfalla Saul. Och Saul steg upp och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg.

⁸(24:9) Då steg också David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: "Min herre och konung!" När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig.

⁹(24:10) Han sade till Saul: "Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka?

¹⁰(24:11) Du har ju nu med egna ögon sett hur jag skonade dig, när HERREN i dag hade gett dig i min hand i grottan och man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag skall inte räcka ut handen mot min herre. Han är ju HERRENS smorde.

¹¹(24:12) Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av fliken på din mantel men inte dödade dig, kan du se och förstå att jag inte har velat göra något ont eller begå något brott och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv.

¹²(24:13) HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas mig på dig, men min hand skall inte komma vid dig.

¹³(24:14) Det är som det gamla ordspråket säger: "Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är." Min hand skall inte komma vid dig.

¹⁴(24:15) Vem har Israels konung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund? En loppa?

¹⁵(24:16) Må HERREN vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se till detta och utföra min sak, ja, må han döma mig fri från din hand."

¹⁶(24:17) När David hade sagt detta sade Saul: "Är det inte din röst, min son David?" Och Saul brast ut i gråt

¹⁷(24:18) och sade till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig fastän jag har gjort ont mot dig.

¹⁸(24:19) Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig och inte dödat mig, då HERREN hade överlämnat mig i din hand.

¹⁹(24:20) När någon träffar på sin fiende, brukar han då låta honom gå sin väg i frid? HERREN må löna dig med gott för vad du har gjort mot mig i dag.

²⁰(24:21) Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme skall förbli i din hand.

²¹(24:22) Men lova mig nu med ed vid HERREN att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min fars hus."

²²(24:23) Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet.

1 Samuelsboken 25

¹ Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama. David bröt upp och drog ner till öknen Paran.

² I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel och den mannen var mycket rik. Han ägde tretusen får och ettusen getter. Och han höll på med fårklippning i Karmel.

³ Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hon var klok och vacker, han var hård och ond i allt han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.

⁴ När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får,

⁵ sände han i väg tio unga män och sade till dem: "Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn

⁶ och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har.

⁷ Jag har hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så att dina herdar har vistats hos oss utan att vi har gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela den tid de har varit i Karmel.

⁸ Fråga dina tjänare, så skall de själva säga dig det. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit en glädjedag. Ge därför åt dina tjänare och din son David vad du kan ha till hands."

⁹ När Davids män kom dit, talade de i Davids namn allt detta till Nabal. Sedan väntade de.

¹⁰ Men Nabal svarade Davids tjänare: "Vem är David, vem är Isais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar.

¹¹ Skulle jag ta min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat åt mina fårklippare, och ge åt män som jag inte vet varifrån de är?"

¹² Då vände Davids män om och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David.

¹³ Och David sade till sina män: "Spänn alla på er svärdet!" Var och en spände på sig sitt svärd och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David dit upp, men tvåhundra stannade vid trossen.

¹⁴ En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: "Se, David har sänt hit budbärare från öknen och låtit hälsa vår herre, men han snäste av dem.

¹⁵ Men dessa män har varit till stor nytta för oss. Vi har aldrig lidit någon orätt och aldrig har något kommit bort för oss under hela den tid vi drog omkring med dem, medan vi var där ute på marken.

¹⁶ De var en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi vistades hos dem, medan vi vaktade hjorden.

¹⁷ Tänk nu efter och se vad du kan göra, för olycka hotar vår herre och hela hans hus. Han är ju en ond man, så ingen kan säga något till honom."

¹⁸ Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea rostade ax, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade detta på åsnor.

¹⁹ Hon sade till sina tjänare: "Gå framför mig, så kommer jag efter er." Men hon berättade ingenting för sin man.

²⁰ När hon nu red på sin åsna och kom ner i en bergsravin, se, då kom David och hans män ner mot henne, så att hon mötte dem.

²¹ Men David hade sagt: "Förgäves har jag skyddat allt vad den mannen har i öknen och ingenting av allt han äger har kommit bort. Men han har lönat gott med ont.

²² Må Gud straffa Davids fiender både nu och senare: Jag skall inte låta någon av mankön av alla dem som tillhör honom leva kvar till i morgon."

²³ När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken.

²⁴ Hon föll ner för hans fötter och sade: "På mig, min herre, må denna missgärning vila. Men låt din tjänarinna få tala till dig och lyssna på din tjänarinnas ord.

²⁵ Herre, bry dig inte om Nabal, denne onde man, för vad hans namn betyder, det är han. Nabal heter han, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, har inte sett de män som du, min herre, sände.

²⁶ Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv lever, HERREN har hindrat dig från att ådra dig blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand. Må det nu gå dina fiender och dem som söker min herres olycka så som det må gå Nabal.

²⁷ Låt nu denna gåva som din tjänarinna har tagit med till min herre, ges åt de män som följer min herre.

²⁸ Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall förvisso åt min herre bygga ett hus som kommer att bestå, eftersom min herre för HERRENS krig, och man skall inte finna något ont hos dig under hela ditt liv.

²⁹ Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, skall min herres liv vara bundet med livets band hos HERREN, din Gud. Men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga bort.

³⁰ När HERREN gör med min herre allt det goda som han har sagt om dig och gör dig till furste över Israel,

³¹ skall detta inte vara en stötesten för dig eller ge min herre samvetskval att du har utgjutit blod utan orsak och att min herre själv har skaffat sig rätt. När HERREN handlar väl med min herre, tänk då på din tjänarinna."

³² Då sade David till Abigail: "Välsignad vare HERREN, Israels Gud, som i dag har sänt dig för att möta mig!

³³ Välsignat vare ditt förstånd och välsignad vare du själv som i dag har hindrat mig från att ådra mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand!

³⁴ Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig något ont: Om du inte hade skyndat dig att komma mot mig, skulle i gryningen ingen av mankön ha funnits kvar av Nabals hus."

³⁵ Därmed tog David emot vad hon hade fört med sig till honom och han sade till henne: "Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och jag gör som du vill."

³⁶ När Abigail kom hem till Nabal, höll han i sitt hus en festmåltid som en kunglig bankett. Nabals hjärta var glatt och han var mycket drucken. Därför sade hon ingenting alls till honom förrän på morgonen, när det blev ljust.

³⁷ Men när Nabal på morgonen hade nyktrat till, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom och han blev som sten.

³⁸ Omkring tio dagar senare slog HERREN Nabal så att han dog.

³⁹ När David fick höra att Nabal var död, sade han: "Välsignad vare HERREN, som på Nabal har hämnats den vanära han drog över mig och som har bevarat sin tjänare från att göra något ont. HERREN har låtit Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!" Och David sände bud till Abigail och lät säga att han önskade få henne till hustru.

⁴⁰ När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel, sade de till henne: "David har sänt oss till dig för att få dig till hustru."

⁴¹ Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: "Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare."

⁴² Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med dem som David hade sänt och hon blev hans hustru.

⁴³ David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, så dessa båda blev hans hustrur.

⁴⁴ Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lais son, från Gallim.

1 Samuelsboken 26

¹ Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot ödemarken."

² Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen.

³ Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot ödemarken. När David, som uppehöll sig i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen,

⁴ sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit.

⁵ Då bröt David upp och gav sig i väg till det ställe där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom.

⁶ David sade till hetiten Ahimelek och till Abisaj, Serujas son, Joabs bror: "Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?" Abisaj svarade: "Jag går med dig ner."

⁷ David och Abisaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken invid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom.

⁸ Då sade Abisaj till David: "Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa fast honom i marken med spjutet. En enda stöt räcker, jag skall inte behöva ge honom mer än den."

⁹ Men David svarade Abisaj: "Du får inte döda honom. Vem kan ostraffad räcka ut sin hand mot HERRENS smorde?"

¹⁰ David sade vidare: "Så sant HERREN lever: HERREN skall själv slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör, eller han drar ut i krig och blir dödad.

¹¹ Men HERREN förbjude att jag skulle räcka ut handen mot HERRENS smorde. Men tag nu spjutet som står vid hans huvud och krukan med vatten och låt oss gå vår väg."

¹² Så tog David spjutet och krukan med vatten, som stod vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, ty HERREN hade låtit en tung sömn falla över dem.

¹³ När David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem.

¹⁴ David ropade till folket och till Abner, Ners son: "Vill du inte svara, Abner?" Abner svarade: "Vem är du som ropar till konungen?"

¹⁵ David sade: "Du är ju en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit för att förgöra konungen, din herre.

¹⁶ Det du har gjort är inte bra. Så sant HERREN lever, ni förtjänar att dö, därför att ni inte har vakat över er herre, HERRENS smorde. Se nu efter: Var är konungens spjut och krukan med vatten, som stod vid hans huvud?"

¹⁷ Då kände Saul igen Davids röst och sade: "Är det inte din röst, min son David?" David svarade: "Jo, det är min röst, min herre och konung."

¹⁸ Och han fortsatte: "Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag då gjort och vad ont kan du finna hos mig?

¹⁹ Må nu min herre och konung höra sin tjänares ord: Om det är HERREN som har eggat upp dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så må de vara förbannade inför HERREN, för de har nu drivit bort mig, så att jag inte får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säger: Gå bort och tjäna andra gudar!

²⁰ Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från HERRENS ansikte! Israels kung har ju dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som när man jagar rapphöns i bergen."

²¹ Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David, för jag vill inte mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrbart i dina ögon. Se, jag har handlat dåraktigt och grovt misstagit mig."

²² David svarade: "Här är konungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det.

²³ HERREN skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. HERREN gav dig i dag i min hand, men jag ville inte räcka ut handen mot HERRENS smorde.

²⁴ Liksom ditt liv i dag har varit dyrbart i mina ögon, så må också mitt liv vara dyrbart i HERRENS ögon, så att han räddar mig ur all nöd."

²⁵ "Välsignad vare du, min son David!" sade Saul till David. "Vad du företar dig skall du också kunna utföra." Därefter gick David sin väg och Saul vände tillbaka hem igen.

1 Samuelsboken 27

¹ David sade till sig själv: "En dag kommer jag i alla fall att mista livet genom Sauls hand. Det är bäst att jag flyr till filisteernas land. Då måste Saul upphöra att längre söka efter mig över hela Israels område, och så kommer jag undan hans hand."

² David bröt upp och drog med sina sexhundra man över till Akish, Maoks son, kungen i Gat.

³ Han stannade hos Akish i Gat med sina män, var och en med sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals änka.

⁴ När man berättade för Saul att David hade flytt till Gat, sökte han inte längre efter honom.

⁵ David sade till Akish: "Om jag har funnit nåd för dina ögon så låt mig bo i någon av landsortsstäderna och uppehålla mig där. Varför skulle din tjänare bo i kungastaden hos dig?"

⁶ Då gav Akish honom samma dag Siklag och därför hör Siklag än i dag till Juda kungar.

⁷ Den tid David bodde i filisteernas land var ett år och fyra månader.

⁸ Men David drog ut med sina män och de plundrade i gesureernas, girsiternas och amalekiternas land. Dessa stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Shur och ända till Egyptens land.

⁹ När David härjade i landet, lät han varken män eller kvinnor leva, men får, nötboskap, åsnor, kameler och kläder tog han med sig och vände därefter tillbaka och kom till Akish.

¹⁰ När då denne frågade: "Har ni gjort något plundringståg i dag?" svarade David: "Ja, i den del av Negev som tillhör Juda", eller: "I den del av Negev som tillhör jerachmeeliterna", eller: "I den del av Negev som tillhör keniterna."

¹¹ Men David lät varken män eller kvinnor leva och komma till Gat, för han tänkte: "De skulle annars kunna förråda oss och säga: Så och så har David gjort, så har han betett sig under hela den tid han har bott i filisteernas land."

¹² Därför trodde Akish på David och tänkte: "Han har nu gjort sig förhatlig hos sitt folk Israel och kommer att bli min tjänare för alltid."

1 Samuelsboken 28

¹ Vid den tiden samlade filisteerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Akish sade till David: "Du vet väl att du med dina män måste dra ut med mig i krig."

² David svarade Akish: "Då skall du själv få se vad din tjänare kan uträtta." "Då så", svarade Akish, "du skall bli min livvakt för alltid."

³ Samuel var nu död och hela Israel hade hållit dödsklagan över honom. De hade begravt honom i hans egen stad, i Rama. Och Saul hade drivit ut andebesvärjare och spåmän ur landet.

⁴ Filisteerna samlades och kom och slog läger vid Sunem. Då samlade också Saul hela Israel och de slog läger på Gilboa.

⁵ Men när Saul såg filisteernas läger blev han rädd och greps av stor fruktan.

⁶ Saul bad HERREN om råd, men HERREN svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.

⁷ Då sade Saul till sina tjänare: "Sök upp en andebesvärjerska åt mig, så skall jag gå till henne och fråga henne." Hans tjänare svarade: "Det finns en andebesvärjerska i En-Dor."

⁸ Och Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. "Spå åt mig genom anden", sade han, "och mana upp åt mig den jag säger dig."

⁹ Men kvinnan sade till honom: "Du vet själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv för att döda mig?"

¹⁰ Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: "Så sant HERREN lever, i denna sak skall ingen skuld drabba dig."

¹¹ Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig."

¹² Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul."

¹³ Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden."

¹⁴ Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig.

¹⁵ Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra."

¹⁶ Samuel svarade: "Varför frågar du mig, när HERREN har vikit ifrån dig och blivit din fiende?

¹⁷ HERREN har gjort vad han har sagt genom mig: HERREN har ryckt riket ur din hand och gett det åt en annan, åt David.

¹⁸ Eftersom du inte lydde HERRENS röst och inte lät Amalek känna hans brinnande vrede, har HERREN nu gjort dig detta.

¹⁹ HERREN skall ge både dig och Israel i filisteernas hand, och i morgon skall du och dina söner vara hos mig. Ja, också Israels läger skall HERREN ge i filisteernas hand."

²⁰ Då föll Saul genast raklång till jorden i förfäran över Samuels ord. Han var också helt kraftlös, eftersom han inte hade ätit någonting på ett helt dygn.

²¹ Kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg hur förskräckt han var, sade hon till honom: "Se, din tjänarinna gjorde som du sade. Jag riskerade mitt liv och gjorde vad du bad mig om.

²² Så lyssna nu också du till vad din tjänarinna har att säga: Låt mig sätta fram lite mat åt dig, så att du kan äta och hämta krafter innan du går din väg."

²³ Men han vägrade och sade: "Jag vill inte äta." Då bad både hans tjänare och kvinnan honom så enträget att han lyssnade till dem. Han reste sig upp från marken och satte sig på bädden.

²⁴ Kvinnan hade en gödd kalv i huset och den slaktade hon nu i all hast. Därefter tog hon mjöl och knådade det och bakade osyrat bröd av det.

²⁵ Sedan satte hon fram det åt Saul och hans tjänare, och de åt. Därefter reste de sig och gick samma natt sin väg.

1 Samuelsboken 29

¹ Filisteerna samlade nu alla sina härar i Afek, medan israeliterna hade slagit läger vid källan i Jisreel.

² Filisteernas furstar tågade fram med avdelningar på hundra och tusen man, och David och hans män tågade fram sist tillsammans med Akish.

³ Då sade filisteernas furstar: "Vad har dessa hebreer här att göra?" Men Akish svarade dem: "Det här är David, den israelitiske kungen Sauls tjänare. Han har nu varit hos mig mer än ett år och jag har inte funnit något ont hos honom från den dag han gick över till mig ända till nu."

⁴ Då blev filisteernas furstar förargade på honom och sade till honom: "Låt den där mannen vända tillbaka till den plats du har anvisat honom. Han får inte dra ut i strid med oss, han kan ju under striden bli vår motståndare. På vad sätt skulle han bättre kunna glädja sin herre än genom dessa mäns huvuden?

⁵ Är det inte den David som man under dansen sjöng om: Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen."

⁶ Då kallade Akish till sig David och sade till honom: "Så sant HERREN lever, du är en hederlig man och att du går ut och in här hos mig i lägret gläder mig, för jag har inte funnit något ont hos dig från den dag du kom till mig ända till denna dag. Men furstarna ser inte på dig med blida ögon.

⁷ Vänd därför nu tillbaka och gå i frid, så att du inte gör något som filisteernas furstar ogillar."

⁸ "Vad har jag då gjort?" frågade David. "Vad har du funnit hos din tjänare från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag inte får gå ut och strida mot min herre konungens fiender?"

⁹ Akish svarade David: "Jag vet, du är lika god i mina ögon som en Guds ängel. Men filisteernas furstar säger: Han får inte dra ut i strid med oss.

¹⁰ Stig därför nu upp tidigt i morgon tillsammans med din herres tjänare, som har kommit hit med dig, och när ni har stigit upp i morgon, bör ni ge er i väg så snart det blir ljust."

¹¹ Då steg David tidigt upp tillsammans med sina män för att på morgonen vända tillbaka till filisteernas land. Men filisteerna drog upp till Jisreel.

1 Samuelsboken 30

¹ När David tillsammans med sina män kom till Siklag på tredje dagen hade amalekiterna trängt in i Negev och in i Siklag. De hade intagit Siklag och bränt upp det i eld.

² Kvinnorna som var därinne, både små och stora, hade de fört bort som fångar, men de hade inte dödat någon. De hade sedan givit sig av.

³ När David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld och att deras hustrur tillsammans med deras söner och döttrar var bortförda som fångar,

⁴ brast han och hans män ut i gråt, och de grät till dess de inte orkade gråta mer.

⁵ Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals änka, hade också tagits tillfånga.

⁶ David kom i stor fara, ty folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.

⁷ David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: "Bär hit efoden till mig." Då bar Ebjatar fram efoden till David.

⁸ David frågade HERREN: "Skall jag jaga ifatt denna rövarskara? Kan jag hinna upp den?" HERREN svarade honom: "Jaga ifatt den, ty du skall hinna upp den och befria alla."

⁹ Då gav sig David i väg med sina sexhundra man, och de kom till bäcken Besor, där en del av dem tvingades stanna kvar.

¹⁰ David fortsatte förföljelsen med fyrahundra man, ty tvåhundra man stannade. De var för trötta för att gå över bäcken Besor.

¹¹ Ute på fältet fann de en egyptier, som de tog med sig till David. När de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka

¹² och dessutom givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livsanden tillbaka till honom. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

¹³ "Vem tillhör du och varifrån är du?" frågade David honom. "Jag är en egyptisk pojke, tjänare åt en amalekitisk man", svarade han. "Men min herre övergav mig för tre dagar sedan, för jag blev sjuk.

¹⁴ Vi hade trängt in i den del av Negev som tillhör kereteerna och i det område som tillhör Juda och i den del av Negev som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld."

¹⁵ David frågade honom: "Vill du föra mig ner till denna rövarskara?" Han svarade: "Om du lovar mig med ed vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, så skall jag föra dig ner till denna rövarskara."

¹⁶ Så förde han honom ner dit, och de låg kringspridda överallt på marken och åt och drack och roade sig med allt det stora byte de hade tagit ur filisteernas land och ur Juda land.

¹⁷ Ända från skymningen till aftonen dagen därpå höll David på med att slå ner dem. Ingen enda av dem kom undan, utom fyrahundra tjänare som satt upp på kamelerna och flydde.

¹⁸ Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit. Han räddade också sina båda hustrur.

¹⁹ Ingen saknades, varken liten eller stor, inte någons son eller dotter, inte heller något av bytet eller något annat av det som de hade tagit med sig. Allt förde David tillbaka.

²⁰ David tog också alla får och nötboskap, och dessa drev man framför den övriga boskapen och ropade: "Detta är Davids byte."

²¹ När David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gick dessa för att möta David och det folk som han hade med sig. Då gick David fram till folket och hälsade dem.

²² Men alla onda och illvilliga män bland dem som hade följt med David tog till orda och sade: "Eftersom dessa inte följde med oss, skall vi inte ge dem något av bytet som vi har räddat. Var och en av dem får bara ta med sig sin hustru och sina barn och gå sin väg."

²³ Men David svarade: "Så skall ni inte göra, mina bröder, med det som HERREN har gett oss. Han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara som kom över oss.

²⁴ Och vem vill lyssna på er i fråga om detta? Nej, sådan deras lott är som drar ut i striden, sådan skall deras lott vara som stannar vid trossen. De skall dela lika."

²⁵ Så blev det från den dagen och i fortsättningen, ty David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag.

²⁶ När David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, och lät säga: "Se, detta är en gåva till er av bytet från HERRENS fiender."

²⁷ Han sände gåvor till dem i Betel, i Ramot i Negev, gåvor till dem i Jattir,

²⁸ i Aroer, i Sifamot, i Estemoa,

²⁹ i Rakal, i jerachmeeliternas städer, i keniternas städer,

³⁰ i Horma, i Bor-Ashan, i Atak,

³¹ i Hebron, ja, till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring.

1 Samuelsboken 31

¹ Filisteerna stred mot Israel och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa.

² Filisteerna ansatte häftigt Saul och hans söner och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Sua.

³ När striden hårdnade omkring Saul och bågskyttarna fann honom, blev han svårt sårad av skyttarna.

⁴ Han sade till sin vapenbärare: "Drag ut ditt svärd och genomborra mig, så att inte dessa oomskurna kommer och genomborrar mig och skymfar mig." Men hans vapenbärare ville inte, för han var mycket rädd. Då tog Saul själv svärdet och störtade sig på det.

⁵ När vapenbäraren såg att Saul var död, störtade också han sig på sitt svärd och följde honom i döden.

⁶ Saul och hans tre söner, hans vapenbärare och alla hans män dog på samma dag.

⁷ När israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan såg att Israels män hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde. Sedan kom filisteerna och bosatte sig i dem.

⁸ Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna och fann då Saul och hans tre söner, där de låg fallna på berget Gilboa.

⁹ De högg av Sauls huvud och tog hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land, och de förkunnade den goda nyheten i sitt avgudahus och för folket.

¹⁰ De lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på Bet-Shans mur.

¹¹ När invånarna i Jabesh i Gilead hörde vad filisteerna hade gjort med Saul,

¹² bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från Bet-Shans mur och begav sig sedan till Jabesh och brände dem där.

¹³ Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar.