1 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, uppehöll han sig två dagar i Siklag.
2 Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls läger, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig.
3 David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag har flytt från Israels läger."
4 David sade till honom: "Hur har det gått? Berätta för mig." Han sade: "Folket har flytt ur striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda."
5 David frågade den unge mannen som hade berättat detta för honom: "Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?"
6 Den unge mannen som hade berättat detta för honom svarade: "Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, och vagnar och ryttare ansatte honom.
7 När han vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag.
8 Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit.
9 Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Jag har gripits av dödsångest, för livet är ännu kvar i mig.
10 Jag gick fram till honom och dödade honom, för jag visste ju att han inte skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som han hade om armen, och jag har tagit med dem hit till min herre."
11 Då tog David tag i sina kläder och rev sönder dem. Så gjorde också alla de som var hos honom.
12 De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för HERRENS folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd.
13 David frågade den unge mannen som hade berättat honom detta: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag är son till en amalekit som lever här som främling."
14 David sade till honom: "Kände du ingen fruktan för att räcka ut din hand och förgöra HERRENS smorde?"
15 Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: "Kom hit och stöt ner honom." Och han stack ner honom så att han dog.
16 David sade till honom: "Ditt blod komme över ditt eget huvud, för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat HERRENS smorde."
17 David sjöng denna klagosång över Saul och hans son Jonatan,
18 och han bestämde att man skulle lära Juda barn "Bågsången", som är upptecknad i "Den redliges bok":
19 "Din prydnad, Israel, ligger slagen på dina höjder. Hur har inte hjältarna fallit!
20 Förkunna det inte i Gat, ropa ej ut det på Askelons gator, för att filisteernas döttrar ej må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
21 Ni Gilboa berg, på er må ej falla dagg eller regn, ej finnas fält för offergåvor. Ty nersölad ligger där hjältars sköld, Sauls sköld ej mer smord med olja.
22 Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge inte tillbaka, kom Sauls svärd ej omättat åter.
23 Saul och Jonatan, de älskvärda och ljuvliga, i liv och död ej skilda, snabbare än örnar var de, starkare än lejon.
24 Ni Israels döttrar, gråt över Saul, han som klädde er i scharlakan och praktskrud och prydde era kläder med smycken av guld.
25 Hur har inte hjältarna fallit mitt i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.
26 Jag sörjer dig, Jonatan, min broder. Du var mig mycket ljuvlig. Din kärlek var mig underbar, mer än kvinnors kärlek.
27 Hur har inte hjältarna fallit, och stridsvapnen förstörts!"
1 David frågade därefter HERREN: "Skall jag dra upp till någon av städerna i Juda?" HERREN svarade honom: "Drag upp." David frågade: "Vart skall jag gå?" Han svarade: "Till Hebron."
2 David drog då dit upp med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, som hade varit hustru till karmeliten Nabal.
3 David förde också sina män upp dit, var och en med sitt husfolk, och de bosatte sig i Hebrons städer.
4 Och Juda män kom dit och smorde David till kung över Juda hus. När man berättade för David att det var männen i Jabesh i Gilead som hade begravt Saul,
5 skickade han sändebud till männen i Jabesh i Gilead och lät säga till dem: "HERREN välsigne er, eftersom ni visat er herre Saul den godheten att begrava honom!
6 Må nu HERREN visa nåd och trofasthet mot er. Också jag vill göra gott mot er, därför att ni har gjort detta.
7 Var nu starka och tappra män, för Saul, er herre, är död, och Juda hus har nu smort mig till kung över dem."
8 Men Abner, Ners son, Sauls överbefälhavare, tog Sauls son Is-Boset och förde honom till Mahanajim
9 och gjorde honom till kung i Gilead och asureernas land och Jisreel, och över Efraim, Benjamin och hela det övriga Israel.
10 Sauls son Is-Boset var fyrtio år när han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Bara Juda hus höll sig till David.
11 Den tid David var kung i Hebron över Juda hus utgjorde sju år och sex månader.
12 Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk, från Mahanajim till Gibeon.
13 Joab, Serujas son, och Davids folk tågade också ut. De stötte på varandra vid Gibeons damm, och de intog ställning på var sin sida om dammen.
14 Abner sade till Joab: "Låt de unga männen komma fram och utföra en krigslek inför oss." Joab svarade: "Ja, låt dem komma fram."
15 Då reste de sig och gick fram, tolv för Benjamin och för Sauls son Is-Boset och tolv av Davids tjänare.
16 De fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på varandra och alla stupade. Därför kallas denna plats Helkat-Hassurim. Den ligger vid Gibeon.
17 Sedan började en mycket hård strid den dagen, och Abner och Israels män blev slagna av Davids folk.
18 Tre söner till Seruja var där: Joab, Abisaj och Asael. Asael var snabb på foten som en gasell på fältet.
19 Han förföljde Abner utan att vika från honom vare sig till höger eller vänster.
20 Då vände Abner sig om och sade: "Är det du, Asael?" Han svarade: "Ja."
21 Då sade Abner till honom: "Vik av åt höger eller vänster. Angrip någon av de yngre och tag hans rustning." Men Asael ville inte låta honom vara.
22 Då sade Abner än en gång till Asael: "Låt mig vara! Varför skulle jag slå ner dig? Hur skulle jag sedan kunna se din bror Joab i ansiktet?"
23 Men när han vägrade låta honom vara gav Abner honom med bakänden av sitt spjut en stöt i buken, så att spjutet gick ut genom ryggen. Han föll ner och dog där på stället. Och var och en som kom till platsen där Asael hade fallit ner och dött, stannade till där.
24 Men Joab och Abisaj förföljde Abner. När solen hade gått ner och de hade kommit till Ammahöjden, som ligger mitt emot Gia, på vägen mot Gibeons öken,
25 samlades Benjamins barn bakom Abner till en enda skara och gick i ställning på toppen av en och samma höjd.
26 Abner ropade till Joab: "Skall då svärdet få fortsätta att frossa? Förstår du inte att detta får ett bittert slut? Hur länge skall det dröja innan du befaller ditt folk att sluta med att förfölja sina bröder?"
27 Joab svarade: "Så sant Gud lever: Om du ingenting hade sagt, hade folket först i morgon dragit sig tillbaka och slutat förfölja sina bröder."
28 Därefter blåste Joab i hornet och allt folket gjorde halt. De förföljde inte längre Israel och fortsatte inte att strida.
29 Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten. De gick över Jordan och drog vidare hela förmiddagen och kom så till Mahanajim.
30 När Joab upphörde att förfölja Abner och samlade folket, saknades nitton av Davids män förutom Asael.
31 Men Davids män hade dödat trehundrasextio man av Benjamins och Abners folk.
32 De tog med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Därefter marscherade Joab och hans män hela natten och kom i gryningen till Hebron.
1 Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Under tiden blev David allt starkare, medan Sauls hus blev allt svagare.
2 I Hebron föddes söner åt David. Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Ahinoam från Jisreel.
3 Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigail, änka efter karmeliten Nabal, och den tredje var Absalom, son till Maaka som var dotter till Talmaj, kungen i Gesur.
4 Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte Sefatja, Abitals son.
5 Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa föddes åt David i Hebron.
6 Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, stärkte Abner sin ställning i Sauls hus.
7 Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, dotter till Aja. Och Is-Boset sade till Abner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?"
8 Abner blev mycket upprörd över dessa ord och sade: "Är jag då ett hundhuvud från Juda land? Just då jag visar godhet mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och inte har låtit dig falla i Davids hand, beskyller du mig för att ha begått en missgärning med denna kvinna.
9 Må Gud straffa Abner både nu och senare, om jag inte handlar så med David som HERREN med ed har lovat honom.
10 Jag skall ta kungadömet från Sauls hus och upprätta Davids tron över både Israel och Juda, från Dan ända till Beer-Sheba."
11 Då kunde han inte säga ett ord mer till Abner av rädsla för honom.
12 Abner skickade sändebud till David och lät säga: "Vem tillhör landet? Slut förbund med mig och jag skall ge dig mitt stöd så att hela Israel går över till dig."
13 David svarade: "Bra! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak kräver jag av dig: Du får inte träda fram inför mitt ansikte utan att föra med dig Mikal, Sauls dotter, när du kommer för att träda fram inför mig."
14 Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och lät säga: "Ge mig min hustru Mikal, som jag tog mig till priset av etthundra filisteers förhudar."
15 Då sände Is-Boset bud och lät hämta henne från hennes man, Paltiel, Laish son.
16 Men hennes man gick med henne och följde henne gråtande ända till Bahurim. Här sade Abner till honom: "Vänd tillbaka och gå hem." Då vände han tillbaka.
17 Abner hade talat med de äldste i Israel och sagt: "Sedan lång tid har ni försökt att få David till kung över er.
18 Låt det nu ske, för HERREN har sagt om David: Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk Israel från filisteerna och från alla deras fiender."
19 Och Abner talade också med benjaminiterna. Därefter gick Abner till David i Hebron för att berätta allt vad Israel och hela Benjamins hus funnit vara riktigt.
20 Abner kom till David i Hebron, åtföljd av tjugo man, och David ordnade en fest för Abner och hans män.
21 Abner sade till David: "Jag vill ge mig av och samla hela Israel till min herre konungen, för att de må sluta förbund med dig, så att du kan regera över allt vad ditt hjärta önskar." Då lät David Abner fara, och han gav sig av i frid.
22 Davids folk och Joab kom just då tillbaka från ett plundringståg och de förde med sig ett stort byte. Abner var nu inte längre kvar hos David i Hebron, för David hade låtit honom gå, och han hade givit sig av i frid.
23 När Joab och hela hans här kom, berättade man för honom att Abner, Ners son, hade kommit till kungen, som låtit honom gå, och att han hade givit sig av i frid.
24 Då gick Joab in till kungen och sade: "Vad har du gjort? Abner kommer till dig, och du låter honom bara gå härifrån!
25 Du känner Abner, Ners son. Han kom för att bedra dig och få veta alla dina krigsplaner och ta reda på allt vad du har för dig."
26 När Joab hade gått ut från David, sände han bud efter Abner, och de fick honom att vända tillbaka när han var vid Sirabrunnen. Men David visste ingenting om detta.
27 Då Abner kom tillbaka till Hebron, förde Joab honom avsides till mitten av porten för att tala enskilt med honom. Där stack han ner honom med ett dödande hugg i magen, som hämnd för sin bror Asaels blod.
28 När David senare fick höra detta, sade han: "Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför HERREN till Abners, Ners sons, blod.
29 Må det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Må i Joabs hus aldrig saknas män som har flytning eller spetälska eller som stöder sig på kryckor eller som faller för svärd eller som lider brist på bröd."
30 Så hade Joab och hans bror Abisaj mördat Abner, därför att denne hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.
31 David sade till Joab och allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och kläd er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner." Och kung David gick själv bakom båren.
32 De begravde Abner i Hebron. Kungen brast ut i gråt vid Abners grav, och allt folket grät.
33 Och kungen sjöng en klagosång över Abner: "Måste då Abner dö en dåres död?
34 Dina händer var ej bundna, dina fötter ej slagna i bojor. Du föll som man faller för onda män." Då grät allt folket ännu mer över honom.
35 Sedan kom de alla för att förmå David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed och sade: "Må Gud straffa mig både nu och senare om jag smakar bröd eller något annat, innan solen har gått ner!"
36 Folket hörde detta, och det togs väl emot av alla, så som allt annat kungen gjorde togs väl emot av allt folket.
37 Hela folket och hela Israel insåg då att kungen inte hade haft någon del i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.
38 Kungen sade till sina tjänare: "Vet ni inte att en furste och en stor man i dag har fallit i Israel?
39 Men jag är i dag svag, fastän jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är starkare än jag. Må HERREN vedergälla den som gör ont för hans ondska."
1 Då Sauls son hörde att Abner var död i Hebron, förlorade han allt sitt mod, och hela Israel var skräckslaget.
2 Men Sauls son hade två män till befälhavare för sina plundringståg, den ene hette Baana och den andre Rekab. De var söner till Rimmon från Beerot, av Benjamins barn - för också Beerot räknades till Benjamin.
3 Men beerotiterna flydde till Gittajim och bodde sedan där som främlingar, vilket de gör än i dag.
4 Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år när nyheten om Saul och Jonatan kom från Jisreel och hans sköterska tog honom och flydde. Men under hennes skyndsamma flykt föll han och blev halt. Han hette Mefiboset.
5 Beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana kom nu till Is-Bosets hus då det var som hetast på dagen och Is-Boset låg och vilade middag.
6 Under förevändning att hämta vete tog de sig ända in i det inre av huset. Så stack de honom i magen. Därefter undkom Rekab och hans bror Baana.
7 De kom alltså in i huset när Is-Boset låg på sin bädd i sovkammaren. De stack ihjäl honom och högg av honom huvudet. Därefter tog de hans huvud och färdades genom Hedmarken hela natten.
8 De förde Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, här är Is-Bosets huvud, sonen till din fiende Saul, som försökte ta ditt liv. HERREN har i dag gett min herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande."
9 Men David svarade Rekab och hans bror Baana, söner till beerotiten Rimmon: "Så sant HERREN lever, han som har befriat mig ur all nöd:
10 Den som kom med bud till mig och sade: Se, nu är Saul död, och trodde sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och döda i Siklag. Det var den lön jag gav honom för hans glädjebud!
11 Hur mycket mer skall jag inte nu, när ogudaktiga män har dödat en rättfärdig man i hans eget hus på hans säng, utkräva hans blod av er hand och utrota er från jorden!"
12 På Davids befallning dödade hans unga män dem, högg av deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Is-Bosets huvud tog de och lade i Abners grav i Hebron.
1 Sedan kom alla Israels stammar till David i Hebron och sade: "Vi är av samma kött och blod som du.
2 Redan för länge sedan, ännu medan Saul var kung över oss, var det du som var ledare och anförare för Israel. Till dig har HERREN sagt: Du skall vara herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara furste över Israel."
3 När alla de äldste i Israel kom till kungen i Hebron, slöt kung David förbund med dem i Hebron inför HERREN. Och de smorde David till kung över Israel.
4 David var trettio år när han blev kung, och han regerade i fyrtio år.
5 I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och Juda.
6 Kungen och hans män tågade nu mot Jerusalem och jebusiterna som bodde där i landet. Dessa sade till David: "Hit in kommer du inte, till och med blinda och halta skall driva bort dig." De tänkte: David kan inte komma hit in.
7 Men David intog Sions borg, det vill säga Davids stad.
8 På den dagen sade David: "Den som slår jebusiterna skall genom vattentunneln nå fram till dessa halta och blinda som Davids själ hatar." Därför brukar man säga: "Ingen blind eller halt skall komma in i huset."
9 Och David slog sig ner på borgen och kallade den Davids stad. Där byggde han runt omkring, från Millo och vidare inåt.
10 David blev allt mäktigare, och HERREN, härskarornas Gud, var med honom.
11 Hiram, kungen i Tyrus, skickade sändebud till David med cederträ och med timmermän och stenhuggare, och de byggde ett hus åt David.
12 Och David märkte att HERREN hade befäst honom som kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungadöme för sitt folk Israels skull.
13 David tog sig ännu fler bihustrur och hustrur från Jerusalem sedan han hade lämnat Hebron, och ännu fler söner och döttrar föddes åt David.
14 Detta är namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
15 Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,
16 Elisama, Eljada och Elifelet.
17 När filisteerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, drog de alla upp för att söka efter David. När David hörde detta, gick han ner till borgen.
18 Sedan filisteerna hade kommit fram spred de sig i Refaimdalen.
19 Då frågade David HERREN: "Skall jag dra upp mot filisteerna? Skall du då ge dem i min hand?" HERREN svarade David: "Drag upp! Jag skall ge filisteerna i din hand."
20 Så kom David till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. Han sade: "HERREN har brutit ner mina fiender inför mig, så som vatten bryter fram." Därav fick platsen namnet Baal-Perasim.
21 Filisteerna övergav där sina avgudabilder, och David och hans män förde bort dem.
22 Men filisteerna drog upp än en gång och spred sig i Refaimdalen.
23 När David då frågade HERREN, svarade han: "Du skall inte dra dit upp. Gå runt dem bakifrån och kom över dem från det håll där bakaträden står.
24 Så snart du hör ljudet av ett marscherande i bakaträdens toppar, skall du genast rycka fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig för att slå filisteernas här."
25 Och David gjorde som HERREN hade befallt honom. Han slog filisteerna och förföljde dem från Geba ända till Gezer.
1 Åter samlade David alla de utvalda i Israel, trettiotusen man.
2 David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk från Baale-Juda för att därifrån föra upp Guds ark som hade uppkallats efter Namnet, namnet HERREN Sebaot, honom som tronar på keruberna.
3 De satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort från Abinadabs hus på höjden, och Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde den nya vagnen.
4 Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och Ahjo gick framför arken.
5 David och hela Israels hus dansade och gladde sig inför HERRENS ansikte med alla slags instrument av cypressträ, med harpor, psaltare, pukor, skallror och cymbaler.
6 Men när de kom till Nakons tröskplats, räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, ty oxarna snavade.
7 Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för hans försyndelse. Och han dog där vid Guds ark.
8 David blev upprörd över att HERREN hade brutit ner Ussa. Han kallade det stället Peres-Ussa, som det heter än i dag.
9 David greps av fruktan för HERREN på den dagen och sade: "Hur skulle HERRENS ark kunna komma till mig?"
10 Därför ville David inte föra in HERRENS ark till sig i Davids stad utan lät ställa den i gatiten Obed-Edoms hus.
11 Sedan blev HERRENS ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och HERREN välsignade Obed-Edom och hela hans hus.
12 Det blev berättat för kung David att HERREN hade välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han ägde, för Guds arks skull. Då gick David och förde Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel.
13 När de som bar HERRENS ark hade gått sex steg framåt, offrade han en tjur och en gödkalv.
14 Själv dansade David med all kraft inför HERRENS ansikte, och David var iklädd en linne-efod.
15 Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark dit upp under jubel och basuners ljud.
16 När HERRENS ark kom in i Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför HERRENS ansikte, föraktade hon honom i sitt hjärta.
17 När de hade fört in HERRENS ark och ställt den på dess plats mitt i det tält som David hade slagit upp åt den, offrade David brännoffer och gemenskapsoffer inför HERRENS ansikte.
18 Och när David hade offrat brännoffret och gemenskapsoffret, välsignade han folket i HERREN Sebaots namn.
19 Åt allt folket, hela skaran av israeliter, både man och kvinna, gav han en kaka bröd, en dadelkaka och en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.
20 När David återvände hem för att välsigna sitt husfolk, gick Mikal, Sauls dotter, ut mot honom och sade. "Hur härlig har inte Israels konung visat sig i dag, då han blottat sig inför ögonen på sina tjänares slavkvinnor, så som lössläppt folk gör!"
21 Då sade David till Mikal: "Det var inför HERREN, han som har utvalt mig framför din far och hela hans hus och som har insatt mig till furste över HERRENS folk Israel, ja, inför HERREN dansade och gladde jag mig.
22 Jag skall bli ännu ringare än detta och förnedrad i egna ögon. Men med slavkvinnorna som du talade om, tillsammans med dem skall jag bli ärad."
23 Och Mikal, Sauls dotter, fick inte några barn så länge hon levde.
1 När kungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade givit honom ro för alla hans fiender runt omkring,
2 sade han till profeten Natan: "Se, jag bor i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält."
3 Natan sade till kungen: "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, ty HERREN är med dig."
4 Men den natten kom HERRENS ord till Natan:
5 "Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du bygga mig ett hus att bo i?
6 Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten, ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
7 Har jag någonsin, var jag än flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda inom Israels stammar, någon som jag förordnat till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
8 Nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN Sebaot: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk Israel.
9 Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig och jag skall göra dig ett stort namn, likt de största namnen på jorden.
10 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där utan att vidare oroas. Onda människor skall inte mer förtrycka det, som det skedde förr,
11 alltifrån den dag då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag skall låta dig få ro för alla dina fiender. Nu förkunnar HERREN för dig att HERREN skall bygga ett hus åt dig.
12 När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme.
13 Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt.
14 Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Om han gör något orättfärdigt skall jag straffa honom med ris, så som människor brukar, och med plågor som drabbar människors barn.
15 Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig.
16 Ditt hus och ditt kungadöme skall bestå inför mig till evig tid, ja, din tron skall vara befäst för evig tid."
17 Helt enligt dessa ord och denna uppenbarelse talade Natan till David.
18 Då gick kung David in och satte sig ner inför HERRENS ansikte och sade: "Vem är jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit?
19 Och ändå var detta för litet i dina ögon, Herre, HERRE. Du har också talat om din tjänares hus långt fram i tiden, och detta till undervisning för människorna, Herre, HERRE.
20 Vad skall nu David säga mera till dig? Du känner din tjänare, Herre, HERRE.
21 För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och gjort det känt för din tjänare.
22 Därför är du stor, Herre, HERRE, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finns utom dig efter allt vad vi har hört med våra öron.
23 Finns det ett enda folk på jorden likt ditt folk Israel, som Gud själv kom för att friköpa åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk, som du har friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar.
24 Du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.
25 Så uppfyll nu, min HERRE och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat.
26 Då skall ditt namn vara stort till evig tid så att man skall säga: HERREN Sebaot är Gud över Israel. Så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.
27 Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag skall bygga dig ett hus. Därför har din tjänare fått frimodighet att be till dig denna bön.
28 Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord är sanning, och du har lovat din tjänare detta goda.
29 Må det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus, så att det blir kvar för evigt inför dig. Ty du Herre, HERRE, har talat, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bli välsignat för evigt."
1 En tid härefter slog David filisteerna och kuvade dem och han tog Meteg-Haamma från filisteerna.
2 Han slog också moabiterna. Han tvingade ner dem på marken och mätte dem med snöre. Med två snörlängder mätte han ut dem som skulle dödas, och med en full snörlängd dem som han lät leva. Så blev moabiterna underordnade David och skattskyldiga.
3 David slog också Hadadezer, Rehobs son, kungen i Soba, när han dragit ut för att utsträcka sitt välde till floden.
4 Av hans folk tog David till fånga 1.700 ryttare och 20.000 man fotfolk. Han lät skära av hälsenorna på alla vagnshästarna, men skonade 100 hästar.
5 När arameerna från Damaskus kom för att hjälpa Hadadezer, kungen i Soba, slog David 22.000 man av dem.
6 David placerade trupper bland arameerna i Damaskus. Så blev arameerna underordnade David och skattskyldiga. Och HERREN gav seger åt David var han än drog fram.
7 David tog de guldsköldar som tillhörde Hadadezers tjänare och förde dem till Jerusalem.
8 Från Hadadezers städer Beta och Berotaj tog kung David koppar i mycket stor mängd.
9 När Toi, kungen i Hamat, hörde att David hade slagit Hadadezers här,
10 sände han sin son Joram till kung David för att hälsa honom och lyckönska honom därför att han hade givit sig i strid med Hadadezer och besegrat honom. Ty Hadadezer hade legat i krig med Toi. Joram hade med sig kärl av silver, guld och koppar.
11 Även dessa helgade kung David åt HERREN, liksom han hade helgat det silver och guld han hade tagit från alla de folk som han hade lagt under sig:
12 från arameerna, moabiterna, ammoniterna, filisteerna och amalekiterna, så också med bytet han hade tagit från Hadadezer, Rehobs son, kungen i Soba.
13 När David kom tillbaka från sin seger över arameerna, gjorde han sig ett namn när han i Saltdalen dödade 18.000 man.
14 Och han placerade trupper i Edom. I hela Edom placerade han trupper och alla edomiter blev underordnade David. Så gav HERREN seger åt David var han än drog fram.
15 David regerade nu över hela Israel och skipade lag och rätt åt hela sitt folk.
16 Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.
17 Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, var präster, och Seraja var sekreterare.
18 Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna och peleteerna. Och Davids söner var präster.
1 David frågade: "Finns det ännu någon kvar av Sauls hus, som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull?"
2 Nu hade Sauls hus haft en tjänare som hette Siba, och honom hämtade man till David. Kungen frågade honom: "Är du Siba?" Han svarade: "Jag är din tjänare."
3 Kungen frågade: "Finns det ingen kvar av Sauls hus mot vilken jag kan visa Guds godhet?" Siba svarade kungen: "En son till Jonatan finns ännu kvar, en som är förlamad i fötterna."
4 Kungen frågade: "Var finns han?" Han svarade: "Han är nu i Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar."
5 Då sände kung David och lät hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar.
6 När Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom till David, föll han ner på sitt ansikte och bugade sig. David sade: "Mefiboset." Han svarade: "Jag är din tjänare."
7 David sade till honom: "Var inte rädd, för jag vill visa godhet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill ge dig tillbaka din farfar Sauls alla jordagods, och du skall alltid äta vid mitt bord."
8 Då bugade han sig och sade: "Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en sådan död hund som jag?"
9 Därefter kallade kungen till sig Sauls tjänare Siba och sade till honom: "Allt vad Saul och hela hans hus ägde har jag gett åt din herres son.
10 Du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åt honom och inbärga skörden, för att din herres son skall ha bröd att äta. Men Mefiboset, din herres son, skall alltid äta vid mitt bord." Siba hade femton söner och tjugo tjänare,
11 och han sade till kungen: "Din tjänare skall göra allt som min herre konungen befaller sin tjänare." Och Mefiboset åt vid Davids bord som en av kungens söner.
12 Mefiboset hade en liten son som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blev Mefibosets tjänare.
13 Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, ty han åt alltid vid kungens bord. Han var halt på båda fötterna.
1 En tid härefter dog ammoniternas kung, och hans son Hanun blev kung efter honom.
2 Då sade David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahas son, eftersom hans far visade mig godhet." Och David sände några av sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far. När Davids tjänare kom till ammoniternas land,
3 sade ammoniternas furstar till sin herre Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska staden och bespeja den och sedan fördärva den, som David har sänt sina tjänare till dig."
4 Hanun grep då Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem.
5 När man berättade detta för David, sände han några för att möta dem, ty männen var mycket förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko, till dess ert skägg har växt ut. Kom sedan tillbaka."
6 Då ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba 20.000 man fotfolk, och av kungen i Maaka 1.000 man och av Tobs män 12.000.
7 När David hörde detta, sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna.
8 Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden, medan de som var från Aram-Soba och Rehob tillsammans med Tobs män och maakateerna gick i ställning för sig själva på fältet.
9 Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna.
10 Resten av hären överlämnade han åt sin bror Abisaj, som ställde upp dem mot ammoniterna.
11 Han sade: "Om arameerna blir mig för starka, skall du komma till min hjälp, och om Ammons barn blir dig för starka, skall jag komma till din hjälp.
12 Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. HERREN må göra vad han finner vara bäst."
13 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom.
14 När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för Abisaj och begav sig in i staden. Då drog Joab bort från ammoniterna och vände tillbaka till Jerusalem.
15 Då arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel, återsamlade de sina styrkor.
16 Hadadezer sände bud efter de arameer som bodde på andra sidan floden. Dessa kom till Helam, anförda av Sobak, Hadadezers överbefälhavare.
17 När David fick veta detta, samlade han hela Israel och gick över Jordan och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och gav sig i strid med honom.
18 Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40.000 ryttare. Han slog också ner deras överbefälhavare Sobak, så att han dog där.
19 När Hadadezers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med Israel och gav sig under dem. Och arameerna vågade sedan inte längre hjälpa ammoniterna.
1 Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. Men David stannade kvar i Jerusalem.
2 Då hände det sig en kväll när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker.
3 David sände bud och hörde sig för om kvinnan. "Det är Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria", sade man.
4 David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne, när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
5 Men kvinnan hade blivit havande, och hon sände bud till David och lät säga: "Jag är havande".
6 Då sände David detta bud till Joab: "Sänd hetiten Uria till mig." Joab sände då Uria till David.
7 Och när Uria kom till honom, frågade David om allt var väl med Joab och med folket och hur kriget gick.
8 Därefter sade David till Uria: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.
9 Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
10 Detta berättades för David och man sade: "Uria har inte gått ner till sitt hus." Då sade David till Uria: "Du kommer ju från en resa. Varför har du inte gått ner till ditt hus?"
11 Uria svarade David: "Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra."
12 Då sade David till Uria: "Stanna här i dag också, i morgon skall jag låta dig fara." Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå.
13 David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka så att han blev drucken. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.
14 Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria.
15 I brevet skrev han: "Ställ Uria längst fram där striden är som häftigast. Drag er sedan tillbaka från honom, så att han blir slagen och dödad."
16 Under belägringen av staden skickade Joab Uria till den plats där han visste att de tappraste männen fanns.
17 Männen i staden gjorde ett utfall och gav sig i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll, och även hetiten Uria stupade.
18 Då sände Joab bud och lät berätta för David allt vad som hade hänt under striden.
19 Han befallde budbäraren att säga: "När du har talat om för kungen allt som har hänt under striden,
20 blir kanske kungen mycket upprörd och säger till dig: Varför gick ni under striden så nära intill staden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren?
21 Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbesets son? Var det inte en kvinna som kastade en kvarnsten ner på honom från muren, så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära intill muren? Då skall du säga: Din tjänare Uria, hetiten, är också död."
22 Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt vad Joab hade sänt honom att säga.
23 Budbäraren sade till David: "Männen blev oss övermäktiga. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog dem tillbaka ända till stadsporten.
24 Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att en del av kungens tjänare dödades. Din tjänare Uria, hetiten, är också död."
25 Då sade David till budbäraren: "Så skall du säga till Joab: Låt inte detta plåga dig, för svärdet förtär den ene såväl som den andre. Fullfölj med kraft stadens belägring och förstör den. Och inge honom mod."
26 När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom.
27 När sorgetiden var över, sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort misshagade HERREN.
1 HERREN sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: "Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig.
2 Den rike hade får och boskap i mycket stor mängd.
3 Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var som en dotter för honom.
4 Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då nändes han inte ta av sina egna får och sin egen boskap för att reda till åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom."
5 Då blev David alldeles rasande på den mannen och han sade till Natan: "Så sant HERREN lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden!
6 Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig."
7 Natan sade då till David: "Du är den mannen! Så säger HERREN, Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand.
8 Jag har gett dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn. Jag har gett dig Israels och Juda hus. Och om detta hade varit för litet skulle jag ha gett dig ännu mer.
9 Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort det som är ont i hans ögon? Hetiten Uria har du dödat med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd.
10 Så skall nu aldrig svärdet vika från ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru åt dig.
11 Så säger HERREN: Jag skall sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag skall ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.
12 Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen."
13 Då sade David till Natan: "Jag har syndat mot HERREN." Natan sade till David: "Så har också HERREN förlåtit dig din synd. Du skall inte dö.
14 Men eftersom du genom denna handling har kommit HERRENS fiender att förakta honom, måste den son som just har fötts åt dig dö."
15 Så gick Natan hem igen. Och HERREN lät barnet, som Urias hustru hade fött åt David, drabbas av en svår sjukdom.
16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken.
17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och inte heller åt han något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om för honom att barnet hade dött. De tänkte: "När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt."
19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: "Har barnet dött?" De svarade: "Ja."
20 Då steg David upp från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt.
21 Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du så här? Medan barnet levde, fastade du och grät, men så snart barnet har dött, stiger du upp och äter."
22 Han svarade: "Så länge barnet levde, fastade och grät jag, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig HERREN över mig och låter barnet leva.
23 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig."
24 David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son och han gav honom namnet Salomo. HERREN älskade honom
25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja, för HERRENS skull.
26 Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden.
27 Sedan sände han bud till David och lät säga: "Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden.
28 Samla nu den övriga hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig."
29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det.
30 Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde en talent guld och var prydd med ädla stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort.
31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller att arbeta vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
1 Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon blev förälskad i henne.
2 Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne.
3 Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Sima. Jonadab var en mycket klok man.
4 Han sade nu till honom: "Varför ser du varje morgon så tärd ut, du kungason? Säg mig vad det är!" Amnon svarade honom: "Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster."
5 Jonadab sade till honom: "Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer för att besöka dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne tillaga maten inför mina ögon så att jag kan se det och få den ur hennes hand."
6 Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att besöka honom, sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand."
7 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: "Gå till din bror Amnons hus och laga till mat åt honom."
8 Då gick Tamar till sin bror Amnons hus, där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och hon gräddade kakorna.
9 Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: "Låt alla gå ut härifrån." När alla hade gått
10 sade Amnon till Tamar: "Bär maten hit in till kammaren, så att jag får äta ur din hand." Då tog Tamar kakorna som hon hade bakat och bar dem in i kammaren till sin bror Amnon.
11 Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, tog han tag i henne och sade: "Kom och ligg med mig, min syster."
12 Men hon svarade honom: "Nej, min bror, kränk mig inte. Sådant får inte ske i Israel. Gör inte en sådan galenskap!
13 Vart skulle jag då ta vägen med min skam? Och du skulle hållas för en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skall inte neka dig att få mig."
14 Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.
15 Därefter greps Amnon av ett mycket starkt hat till henne. Det hat han kände mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Amnon sade till henne: "Stig upp och gå din väg!"
16 Då sade hon till honom: "Du har ingen orsak till denna stora ondska. Att förskjuta mig vore värre än det andra som du har gjort med mig." Men han ville inte lyssna på henne
17 utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: "Driv denna kvinna ut härifrån och regla dörren efter henne!"
18 Tamar hade en fotsid livklädnad på sig, ty i sådana kåpor var kungens döttrar klädda så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne,
19 tog Tamar aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder. Hon lade handen på huvudet och gick där högljutt gråtande.
20 Då sade hennes bror Absalom till henne: "Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Tig nu om detta, min syster. Han är ju din bror. Låt inte det här gå dig djupt till sinnes." Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.
21 Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd.
22 Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont. Ty Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.
23 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd alla kungens söner.
24 Absalom gick till kungen och sade: "Din tjänare skall nu ha fårklippning. Vill inte konungen och hans tjänare följa med mig dit?"
25 Men kungen svarade Absalom: "Nej, min son. Vi kan inte alla gå med, för då skulle vi bli dig till besvär." Fastän Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom.
26 Då sade Absalom: "Kan då inte min bror Amnon få gå med oss." Kungen frågade honom: "Varför skulle han följa med dig?"
27 Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.
28 Och Absalom befallde sina tjänare: "Lägg märke till när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag då säger till er: Hugg ner Amnon, skall ni döda honom. Var inte rädda, det är ju jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra."
29 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt alla kungens söner upp, var och en satte sig på sin mulåsna och flydde.
30 Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner alla kungens söner och att inte en enda av dem fanns kvar.
31 Då steg kungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder.
32 Men Jonadab, son till Davids bror Sima, sade: "Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, konungens söner, för det är bara Amnon som är död. Detta har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar.
33 Min herre konungen skall inte sätta tilltro till ryktet att alla konungens söner är döda. Nej, endast Amnon är död."
34 Under tiden flydde Absalom. Men den man som höll vakt höjde blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget.
35 Då sade Jonadab till kungen: "Se, nu kommer konungens söner. Det var ju det som din tjänare sade."
36 Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast ut i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.
37 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmaj, Ammihurs son, kungen i Gesur, och David sörjde varje dag sin son.
38 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år.
39 Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, ty han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.
1 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom.
2 Då sände Joab bud till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: "Låtsas att du har sorg, tag på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som länge har sörjt en död.
3 Gå sedan till kungen och säg detta till honom." Och Joab lade orden i hennes mun.
4 Kvinnan från Tekoa talade med kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp, o konung!"
5 Kungen frågade henne: "Vad vill du?" Hon svarade: "Se, jag är änka, för min man är död.
6 Din tjänarinna hade två söner. Båda började slåss med varandra ute på marken och ingen fanns som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom.
7 Nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi också förgöra arvingen. De vill utsläcka den gnista av mig som ännu är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta."
8 Då sade kungen till kvinnan: "Gå hem igen. Jag skall ta mig an din sak."
9 Kvinnan från Tekoa svarade kungen: "Min herre konung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Konungen och hans tron är utan skuld."
10 Kungen sade: "Om någon säger något till dig, så för honom till mig, och han skall sedan inte mer besvära dig."
11 Då sade hon: "Må konungen komma ihåg HERREN, sin Gud, så att inte blodshämnaren kan fördärva ännu mer och så att de inte förgör min son." Då sade han: "Så sant HERREN lever, inte ett hår av din son skall falla till marken."
12 Då sade kvinnan: "Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen." Han sade: "Tala."
13 Kvinnan sade: "Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När konungen talar så, blir han själv skyldig, eftersom konungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka.
14 Vi måste alla dö, och är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte skall vara skild från honom.
15 Att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen beror på att folket gjorde mig förskräckt, och då tänkte din tjänarinna: Jag vill tala med konungen, kanske skall konungen uppfylla sin tjänarinnas önskan.
16 Ja, konungen skall lyssna till sin tjänarinna och befria mig från den mans hand som vill utrota både mig och min son från Guds arvedel.
17 Din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall ge mig ro, för min herre konungen är lik Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu HERREN, din Gud, vara med dig."
18 Då svarade kungen kvinnan: "Dölj inte något för mig av det som jag vill fråga dig om." Kvinnan svarade: "Må nu min herre konungen tala."
19 Då sade kungen: "Har Joab sin hand med i allt detta?" Kvinnan svarade: "Så sant du lever, min herre konung: Ingen kan komma undan det min herre konungen talar, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som befallde mig detta, och han lade i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt.
20 För att ge saken ett annat sken har din tjänare Joab handlat på detta sätt. Men min herre är lik Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden."
21 Kungen sade sedan till Joab: "Nåväl, jag skall göra som du vill. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom."
22 Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: "I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan."
23 Och Joab steg upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem.
24 Men kungen sade: "Han skall bege sig till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte." Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.
25 I hela Israel fanns ingen som prisades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom.
26 När han lät klippa håret på sitt huvud - i slutet av varje år lät han klippa det, eftersom det blev för tungt för honom - så vägde håret tvåhundra siklar efter kungsvikt.
27 Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte,
29 sände han bud efter Joab i avsikt att skicka denne till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.
30 Då sade han till sina tjänare: "Ni ser att Joab har en åker bredvid min och där har han korn. Gå och tänd eld på den." Absaloms tjänare tände då eld på åkern.
31 Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: "Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?"
32 Absalom svarade: "Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: `Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre om jag ännu hade varit kvar där.` Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Finns det någon missgärning hos mig så må han döda mig."
33 Joab gick då till kungen och berättade detta för honom. Och denne kallade Absalom till sig. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste Absalom.
1 En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar och femtio man som sprang framför honom.
2 Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig invid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avdömd, kallade Absalom honom till sig och frågade: "Från vilken stad är du?" När han svarade: "Din tjänare är från den och den av Israels stammar",
3 sade Absalom till honom: "Din sak är både god och rätt, men du har ingen som hör på dig hos kungen."
4 Absalom tillade: "Om ändå jag blev satt till domare i landet, då kunde var och en som hade någon rättssak eller domssak komma till mig, och jag skulle skaffa honom rättvisa."
5 Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom.
6 Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avdömd hos kungen. Så stal Absalom Israels mäns hjärta.
7 När fyrtio år hade gått sade Absalom till kungen: "Låt mig gå till Hebron för att infria det löfte som jag har gett åt HERREN.
8 Ty din tjänare gav ett löfte när jag bodde i Gesur i Aram: Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, skall jag tjäna HERREN."
9 Kungen sade till honom: "Gå i frid." Då steg han upp och begav sig till Hebron.
10 Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till alla Israels stammar och lät säga: "När ni hör basunen ljuda, skall ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!"
11 Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande.
12 Medan Absalom offrade slaktoffer, sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.
13 En budbärare kom till David och sade: "Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom."
14 Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: "Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom. Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd."
15 Kungens tjänare svarade kungen: "Vad än vår herre konungen beslutar, är vi dina lydiga tjänare."
16 Och kungen gav sig i väg och allt hans husfolk följde honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset.
17 När kungen drog ut, följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset.
18 Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.
19 Då sade kungen till gatiten Ittaj: "Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land.
20 Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och tag dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig."
21 Men Ittaj svarade kungen: "Så sant HERREN lever och så sant min herre konungen lever: Där min herre konungen är, där vill också din tjänare vara, det må gälla liv eller död."
22 Då sade David till Ittaj: "Kom då och gå med oss." Och gatiten Ittaj följde då med tillsammans med alla sina män och alla barn som han hade med sig.
23 Hela landet grät högljutt när folket drog fram. Då kungen gick över bäcken Kidron, följde allt folket med och tog vägen åt öknen till.
24 Där var också Sadok tillsammans med alla leviterna, och de bar med sig Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark, till dess att allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp.
25 Då sade kungen till Sadok: "För tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon skall han föra mig tillbaka så att jag åter får se honom och hans boning.
26 Men om han säger: Jag finner inte behag i dig - se, här är jag, han må göra med mig vad han finner för gott."
27 Kungen sade vidare till prästen Sadok: "Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner - din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan.
28 Jag vill dröja vid vadställena i öknen, till dess att bud kommer från er med underrättelser till mig."
29 Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och de stannade där.
30 Men David gick gråtande uppför Oljeberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick dit upp under gråt.
31 När det blev berättat för David att Ahitofel var med bland dem som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: "HERRE, förvandla Ahitofels råd till dårskap."
32 David kom upp på bergstoppen där han ville tillbe Gud, och se, då kom arkiten Husaj mot honom med sönderrivna kläder och med jord på huvudet.
33 David sade till honom: "Om du följer med mig blir du bara till besvär för mig.
34 Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: `Din tjänare vill jag vara, o konung. Jag har förut varit din fars tjänare, men nu vill jag vara din tjänare`, då kan du göra Ahitofels råd om intet.
35 Där har du också prästerna Sadok och Ebjatar. Allt vad du får höra från kungens hus skall du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar.
36 Deras två söner är med dem där, Sadok har Ahimaas och Ebjatar har Jonatan. Genom dem kan ni sända bud till mig om allt ni får höra."
37 Och Husaj, Davids vän, kom in i staden när Absalom drog in i Jerusalem.
1 När David hade gått ett stycke från bergstoppen, kom Siba, Mefibosets tjänare, emot honom med ett par packåsnor som bar tvåhundra bröd, etthundra russinkakor, etthundra fruktkakor och en lägel vin.
2 Kungen frågade honom: "Varför har du med dig detta?" Siba svarade: "Åsnorna skall konungens husfolk ha att rida på, brödet och fruktkakorna skall tjänarna ha att äta och vinet skall de som blir utmattade i öknen ha att dricka."
3 Kungen sade: "Men var är din herres son?" Siba svarade kungen: "Han är kvar i Jerusalem, för han tänkte: I dag skall Israels hus ge mig tillbaka min fars rike."
4 Då sade kungen till Siba: "Allt vad Mefiboset äger skall vara ditt." Siba svarade: "Jag bugar mig till jorden. Låt mig finna nåd inför dina ögon, min herre konung."
5 När kung David hade kommit till Bahurim, kom en man ut därifrån och han var släkt med Sauls hus. Han hette Simei och var son till Gera. Han kom fram och for ut i förbannelser.
6 Han kastade sten på David och alla kung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgav denne både till höger och till vänster.
7 Simei förbannade David och sade: "Försvinn, försvinn, du blodsman, du fördärvets man!
8 HERREN har låtit allt blod från Sauls hus komma tillbaka över dig, du som blev konung i hans ställe. HERREN ger nu kungadömet i din son Absaloms hand. Se hur din ondska har drabbat dig, för en blodsman är du."
9 Då sade Abisaj, Serujas son, till kungen: "Varför skall den där döda hunden få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom."
10 Men kungen sade: "Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Må han förbanna. Ty om HERREN har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?"
11 David sade vidare till Abisaj och alla sina tjänare: "Se, min son som har utgått från mitt eget liv söker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom vara och låt honom förbanna, för HERREN har befallt honom det.
12 Kanske skall HERREN se till mitt elände, så att HERREN vänder hans förbannelse i dag mig till godo."
13 David fortsatte med sina män på vägen fram medan Simei gick jämsides med honom längs berget och förbannade och kastade stenar och jord efter honom.
14 Kungen med allt folket som följde honom kom fram utmattade, och han vilade ut där.
15 Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till Jerusalem, och Ahitofel var med honom.
16 När nu arkiten Husaj, Davids vän, kom till Absalom ropade Husaj till honom: "Leve konungen! Leve konungen!"
17 Absalom sade till Husaj: "Är det så du visar trofasthet mot din vän? Varför har du inte följt med din vän?"
18 Husaj svarade Absalom: "Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna.
19 Dessutom, vem skulle jag tjäna om inte hans son? Så som jag har tjänat din far, så vill jag tjäna dig."
20 Absalom sade till Ahitofel: "Vad råder du oss att göra?"
21 Ahitofel sade till Absalom: "Gå in till din fars bihustrur, som han har lämnat kvar för att se efter huset. Då får hela Israel höra att du gjort dig förhatlig för din far, och så styrks modet hos alla dem som är med dig."
22 Därefter slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och Absalom gick in till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel.
23 På den tiden ansågs ett råd som Ahitofel gav lika mycket värt som om man hade frågat Gud till råds. Så mycket värderades hans råd av både David och Absalom.
1 Ahitofel sade till Absalom: "Låt mig välja ut tolvtusen män, så skall jag bryta upp och förfölja David i natt.
2 Jag skall komma över honom medan han är utmattad och modlös och göra honom skräckslagen, och allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen skall jag döda.
3 Allt folket skall jag föra tillbaka till dig. När alla återvänt, förutom den man du söker, skall hela folket få frid."
4 Detta förslag gillade Absalom och alla de äldste i Israel
5 Men Absalom sade: "Kalla också hit arkiten Husaj och låt oss höra vad han har att säga."
6 När Husaj kom in till Absalom, sade Absalom till honom: "Det här rådet har Ahitofel gett. Skall vi göra som han säger? Om inte, vad tycker du?"
7 Husaj svarade Absalom: "Det är inget bra råd som Ahitofel har gett den här gången."
8 Han fortsatte: "Du känner din far och hans män, de är hjältar och rasande som en björnhona som man har tagit ungarna ifrån ute på marken. Din far är en krigare och han vilar inte med sitt folk under natten.
9 Han har nu gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om nu redan i det första anfallet några skulle falla, skulle var och en som fick höra detta säga: Absaloms folk har lidit nederlag.
10 Då skulle även den tappraste, med ett hjärta som ett lejon, helt tappa modet. För hela Israel vet att din far är en hjälte och att de som följer honom är tappra män.
11 Därför är nu mitt råd att du låter hela Israel från Dan ända till Beer-Sheba samlas till dig, så talrikt som sanden vid havet, och att du själv också går ut i striden.
12 När vi så stöter på honom var han än finns, skall vi slå ner på honom så som daggen faller över marken. Och inte en enda skall bli kvar, varken han själv eller någon av de män som är med honom.
13 Om han drar sig tillbaka in i någon stad, skall hela Israel kasta linor omkring den staden och dra ner den i dalen, till dess inte minsta lilla sten finns kvar av den."
14 Då sade Absalom och alla Israels män: "Arkiten Husajs råd är bättre än Ahitofels råd." Ty HERREN hade ordnat det så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle bringa olycka över Absalom.
15 Husaj sade till prästerna Sadok och Ebjatar: "Det och det rådet har Ahitofel gett Absalom och de äldste i Israel, men jag har gett det och det rådet.
16 Sänd nu genast bud och låt säga till David: Stanna inte över natten vid vadställena i öknen utan gå över, så att kungen och allt hans folk inte blir utplånade."
17 Jonatan och Ahimaas höll till vid Rogelskällan. En tjänstekvinna gick med bud till dem, och sedan brukade de själva gå med budskapet till kung David. Ty de kunde inte gå in i staden och visa sig där.
18 Men en pojke fick se dem och berättade det för Absalom. Då skyndade sig de båda i väg till Bahurim och gick in till en man som på sin gård hade en brunn och i den steg de ner.
19 Hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnsöppningen och strödde gryn ovanpå, så att ingen kunde märka något.
20 När Absaloms tjänare kom in i huset till kvinnan och frågade efter Ahimaas och Jonatan, svarade hon dem: "De gick över bäcken." Sedan de sökt efter dem men inte funnit dem, återvände de till Jerusalem.
21 När de hade givit sig av, steg männen upp ur brunnen och gick med sitt budskap till kung David. De sade till honom: "Bryt upp och skynda er över vattnet, för det och det rådet har Ahitofel gett angående er."
22 Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig och gick över Jordan. När det ljusnade saknades inte en enda, utan alla hade kommit över Jordan.
23 När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.
24 David hade kommit till Mahanajim, när Absalom och alla Israels män som var med honom gick över Jordan.
25 Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått in till Abigal, Nahas dotter, Serujas syster, Joabs mor.
26 Israel och Absalom slog läger i Gileads land.
27 När David hade kommit till Mahanajim, hade Sobi, Nahas son, från Rabba i ammoniternas land, och Makir, Ammiels son från Lo-Debar, och Barsillaj, en gileadit från Rogelim,
28 fört dit sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostade ax, bönor, linsärter, annat rostat,
29 honung, gräddmjölk, får och ost av komjölk till mat åt David och hans folk. Ty de tänkte: "Folket är hungrigt, trött och törstigt i öknen."
1 David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, somliga över tusen och andra över hundra.
2 Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abisajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: "Jag vill också själv dra ut med er."
3 Men folket sade: "Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och om än hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du kan komma oss till hjälp från staden."
4 Då sade kungen till dem: "Jag skall göra det ni anser vara bäst." Kungen ställde sig vid sidan av porten, medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.
5 Men kungen befallde Joab, Abisaj och Ittaj och sade: "För min skull, far varsamt fram med min pojke Absalom." Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.
6 Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det kom till strid i Efraims skog.
7 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen.
8 Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen krävde fler offer bland folket den dagen än svärdet.
9 Och Absalom stötte på några av Davids tjänare. Han red då på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord, medan mulåsnan som han satt på gick vidare.
10 En man såg det och berättade det för Joab och sade: "Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint."
11 Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: "Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Jag skulle då ha gett dig tio siklar silver och ett bälte."
12 Men mannen svarade Joab: "Om jag än fick väga upp tusen siklar silver i mina händer, skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen har ju befallt dig och Abisaj och Ittaj, så att vi har hört det: Var rädda om min pojke Absalom.
13 Om jag hade handlat svekfullt och tagit hans liv, hade du säkert lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen."
14 Joab sade: "Jag vill inte slösa tid här med dig." Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta, medan denne ännu var vid liv där under terebinten.
15 Och tio unga män, Joabs vapenbärare, omringade Absalom och högg honom till döds.
16 Sedan blåste Joab i hornet, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab höll tillbaka sina trupper.
17 De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.
18 Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa en minnessten åt sig, som står i Kungsdalen, ty han tänkte: "Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn." Den stenen hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnesvård.
19 Ahimaas, Sadoks son, sade: "Låt mig springa i väg till kungen med det glada budskapet att HERREN har dömt honom fri från hans fienders hand."
20 Men Joab sade till honom: "I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du bära fram goda nyheter, men i dag förkunnar du inga goda nyheter eftersom kungens son är död."
21 Därefter sade Joab till en nubier: "Gå och berätta för kungen vad du har sett." Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg.
22 Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: "Vad som än må ske, låt mig också få springa i väg efter nubiern." Joab sade: "Varför vill du springa i väg min son, då detta inte är ett glädjebud som ger någon lön?"
23 Han svarade: "Vad som än händer, vill jag springa i väg." Då sade Joab till honom: "Spring då." Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.
24 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket invid muren. Då fick han ögonen på en man som kom springande ensam.
25 Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: "Är han ensam så har han ett glädjebud att frambära". Och han kom allt närmare.
26 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: "Se, ännu en man kommer springande ensam." Kungen sade: "Också han kommer med ett glädjebud."
27 Väktaren sade: "Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son". Då sade kungen: "Det är en god man, han kommer säkert med ett gott budskap."
28 Ahimaas ropade till kungen: "Allt är väl!" Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: "Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de män som lyfte sin hand mot min herre konungen!"
29 Då frågade kungen: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Ahimaas svarade: "Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde."
30 Kungen sade: "Gå åt sidan och stå kvar här." Då gick han åt sidan och väntade.
31 Just då kom nubiern, och han sade: "Min herre konung, tag emot ett glädjebud, för HERREN har i dag dömt dig fri från alla dem som reste sig upp mot dig."
32 Kungen frågade nubiern: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Nubiern svarade: "Må det gå med min herre konungens fiender och med alla som reser sig upp mot dig för att skada dig, så som det har gått med den pojken."
33 Då blev kungen mycket upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"
1 Man berättade för Joab: "Se, kungen gråter och sörjer Absalom."
2 Och segern blev den dagen förvandlad till sorg för allt folket, eftersom de på den dagen fick höra hur kungen sörjde för sin sons skull.
3 Folket smög sig den dagen in i staden så som folk gör när de skäms över att de har flytt i en strid.
4 Men kungen hade dolt sitt ansikte och han klagade med hög röst: "Min son Absalom! Absalom, min son, min son!"
5 Då gick Joab in i huset till kungen och sade: "I dag har du fått alla dina tjänare att skämmas, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
6 Du älskar ju dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig, för i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd.
7 Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid HERREN att om du inte gör det, skall inte en enda stanna kvar hos dig över natten, och det skall bli mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu."
8 Då steg kungen upp och satte sig i porten. Och det meddelades till alla trupperna: "Kungen sitter nu i porten." Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.
9 Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: "Kungen har räddat oss ur våra fienders hand och befriat oss från filisteerna, men nu har han tvingats fly ut ur landet för Absalom.
10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har blivit dödad i striden. Varför säger ni ingenting om att föra kungen tillbaka?"
11 Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: "Säg till de äldste i Juda: Varför skall ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Ty vad hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor.
12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka?
13 Och säg till Amasa: Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och senare, om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i Joabs ställe."
14 På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som vore de en man, så att de sände detta budskap till kungen: "Vänd tillbaka, du och alla dina tjänare."
15 Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.
16 Benjaminiten Simei, Gerars son, som var från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David.
17 Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare var med. Dessa skyndade till Jordan före kungen.
18 De gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och för att göra allt efter hans önskemål. Simei, Gerars son, föll ner inför kungen, när denne skulle fara över Jordan.
19 Han sade till kungen: "Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem. Må konungen inte lägga det på hjärtat.
20 För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre konungen."
21 Då sade Abisaj, Serujas son: "Borde inte Simei mista livet när han har förbannat HERRENS smorde."
22 Men David svarade: "Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner, eftersom ni i dag står mig emot? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Skulle jag inte veta att i dag är det jag som är kung i Israel?"
23 Och kungen sade till Simei: "Du skall inte dö." Kungen gav honom sin ed på detta.
24 Mefiboset, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Han hade varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder från den dag då kungen drog bort till den dag då han kom välbehållen tillbaka.
25 När han kom från Jerusalem för att möta kungen, sade kungen till honom: "Varför följde du inte med mig, Mefiboset?"
26 Han svarade: "Min herre konung, min tjänare bedrog mig, för din tjänare sade till honom: Låt sadla min åsna. Jag vill sätta mig på den och följa med konungen. Din tjänare är ju halt.
27 Han förtalade din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är dock som Guds ängel, så gör därför vad som är gott i dina ögon.
28 Ty hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre konungen, ändå lät du din tjänare sitta bland dem som får äta vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför konungen?"
29 Kungen sade till honom: "Varför talar du mer om detta? Jag har sagt att du och Siba skall dela marken."
30 Då sade Mefiboset till kungen: "Han får gärna ta alltsammans, när nu min herre konungen har kommit välbehållen hem."
31 Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och gick med kungen till Jordan för att ledsaga honom över.
32 Barsillaj var då mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov medan denne var i Mahanajim, för han var en mycket rik man.
33 Kungen sade till Barsillaj: "Du skall följa med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem."
34 Men Barsillaj svarade kungen: "Hur många år kan jag väl ha kvar att leva, så att jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem?
35 Jag är nu åttio år gammal. Kan jag skilja mellan bra och dåligt? Eller kan din tjänare känna smaken på vad han äter eller dricker? Eller kan jag ännu höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle då din tjänare bli ytterligare en börda för min herre konungen?
36 Din tjänare skall bara gå med konungen över Jordan ett kort stycke. Varför skulle väl konungen ge mig en sådan belöning?
37 Låt din tjänare få vända tillbaka, så att jag får dö i min egen stad, nära min fars och mors grav. Se, här är din tjänare Kimham, låt honom få följa med min herre konungen. Gör för honom vad som är gott i dina ögon."
38 Då sade kungen: "Kimham skall följa med mig och jag skall göra för honom vad som är gott i dina ögon. Allt vad du begär av mig skall jag göra för dig."
39 Och hela hären gick över Jordan, och sedan kungen hade gått över, kysste han Barsillaj och välsignade honom. Sedan vände Barsillaj tillbaka hem igen.
40 Kungen drog nu till Gilgal och Kimham följde med honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk förde kungen dit.
41 Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: "Varför har våra bröder, Juda män, fått stjäla dig och föra konungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?"
42 Alla Juda män svarade Israels män: "Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?"
43 Men Israels män svarade Juda män: "Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni då föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta vår kung tillbaka?" Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män.
1 Där var nu av en händelse en illasinnad man vid namn Seba, Bikris son, en benjaminit. Han blåste i hornet och sade: "Vi har ingen del i David, ingen arvslott i Isais son. Var och en till sitt tält, Israel!"
2 Då övergav alla Israels män David och följde Seba, Bikris son. Men Juda män höll sig till sin kung, från Jordan ända till Jerusalem.
3 David kom nu till sitt palats i Jerusalem, och kungen tog de tio bihustrur som han hade lämnat kvar för att se efter palatset, och satte dem i ett särskilt hus under bevakning. Han gav dem underhåll men gick inte in till dem. Där förblev de instängda till sin död och levde som änkor.
4 Kungen sade till Amasa: "Kalla samman Juda män åt mig inom tre dagar och inställ dig här även du."
5 Amasa gav sig då i väg för att kalla samman Juda. Men när han dröjde över den bestämda tiden,
6 sade David till Abisaj: "Nu kommer Seba, Bikris son, att göra oss mer skada än Absalom. Tag din herres tjänare och sätt efter honom, så att han inte finner några befästa städer och undkommer oss."
7 Så drog Joabs män tillsammans med kereteerna och peleteerna och alla hjältarna ut efter honom. De drog ut från Jerusalem för att sätta efter Seba, Bikris son.
8 När de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom Amasa mot dem. Joab var då klädd i sin vapendräkt, och ovanpå den hade han ett bälte med ett svärd i skidan, fäst vid höften. När han nu gick fram, föll det ut.
9 Joab sade till Amasa: "Är allt väl, min bror?" Och Joab fattade Amasa i skägget med högra handen för att kyssa honom.
10 Då Amasa inte var på sin vakt mot det svärd som Joab hade i handen, gav Joab honom en stöt i buken med det så att hans inälvor rann ut på marken. Så dog han, utan att Joab behövde ge en andra stöt. Sedan fortsatte Joab och hans bror Abisaj att förfölja Seba, Bikris son.
11 En av Joabs män som stod bredvid Amasa ropade: "Var och en som är Joabs vän och står på Davids sida - följ Joab!"
12 Amasa låg badande i sitt blod mitt på vägen. När mannen såg att allt folket stannade, förde han undan Amasa från vägen in på åkern och kastade ett skynke över honom, eftersom han såg att alla som kom förbi stannade.
13 Så snart man hade lyft undan honom från vägen, följde alla efter Joab för att förfölja Seba, Bikris son.
14 Seba drog genom alla Israels stammar till Abel, det vill säga Bet-Maaka, och genom hela Habberim. Och folk samlades och följde honom.
15 Men Joab kom och belägrade honom i Abel Bet-Hammaaka och kastade upp en jordvall mot staden som nådde fram till yttermuren. Allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och få den att falla.
16 Då ropade en klok kvinna från staden: "Lyssna! Lyssna! Säg till Joab att han kommer hit så att jag får tala med honom."
17 När han kom fram till kvinnan frågade hon: "Är du Joab?" Han svarade: "Ja." Hon sade till honom: "Lyssna till din tjänarinnas ord." Han svarade: "Jag lyssnar."
18 Då sade hon: "Förr brukade man säga: `I Abel skall man fråga till råds.` Sedan blev saken avklarad.
19 Vi är de mest fridsamma och trofasta i Israel, och du försöker fördärva en stad som är en moder i Israel. Varför vill du utplåna HERRENS arvedel?"
20 Joab svarade: "Nej aldrig, aldrig, att jag skulle vilja utplåna eller förstöra!
21 Så är det inte. Men en man från Efraims bergsbygd, han heter Seba, Bikris son, har rest sig upp mot kung David. Lämna bara ut honom så skall jag dra bort från staden." Kvinnan svarade Joab: "Hans huvud skall kastas ut till dig över muren."
22 Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och de högg huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. Då blåste han i hornet, och de drog bort från staden, var och en till sitt tält. Och Joab vände tillbaka till kungen i Jerusalem.
23 Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna och peleteerna.
24 Adoram var ansvarig för tvångsarbetena, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.
25 Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar präster.
26 Också jairiten Ira var präst hos David.
1 Under Davids tid uppstod en hungersnöd som varade tre år i följd. Då sökte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: "Detta sker på grund av Saul och hans blodbefläckade hus, därför att han dödade gibeoniterna."
2 Då kallade kungen till sig gibeoniterna och talade med dem. - Gibeoniterna var inte israeliter utan en rest av amoreerna. Fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade Saul i sin nitälskan för Israels barn och Juda försökt döda dem. -
3 David sade till gibeoniterna: "Vad skall jag göra för er? Och hur skall jag bringa försoning, så att ni välsignar HERRENS arvedel?"
4 Gibeoniterna svarade honom: "Vi begär inte silver och guld av Saul och hans hus, inte heller har vi rätt att döda någon man i Israel." David frågade: "Vad begär ni då att jag skall göra för er?"
5 De svarade kungen: "Den man som ville förgöra oss och planerade att utrota oss så att vi inte skulle ha någon plats i Israels land,
6 av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi får hänga upp dem inför HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea." Kungen sade: "Jag skall utlämna dem."
7 Men kungen skonade Mefiboset, son till Sauls son Jonatan, på grund av den ed som David och Sauls son Jonatan hade svurit varandra inför HERREN.
8 Kungen tog de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefiboset, och de fem söner som Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais son.
9 Dem överlämnade han i gibeoniternas händer, och de hängde upp dem på berget inför HERREN, så att de alla sju dog på en gång. Det var under de första skördedagarna, när kornskörden började, som de blev dödade.
10 Rispa, Ajas dotter, tog sin sorgdräkt och bredde ut den åt sig ovanpå klippan, från det att skörden började till dess att vattnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att slå ner på dem om dagen, inte heller markens vilda djur om natten.
11 När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls bihustru, hade gjort,
12 gav sig David i väg och hämtade Sauls och hans son Jonatans ben från invånarna i Jabesh i Gilead. Dessa hade lagt beslag på deras kroppar från den öppna platsen i Bet-Shan, där filisteerna hade hängt upp dem den dagen filisteerna besegrade Saul på Gilboa berg.
13 När David hade hämtat Sauls och hans son Jonatans ben därifrån, samlade man också ihop de upphängdas ben.
14 Sedan begravde man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i den grav som tillhörde Sauls far Kish. Man gjorde allt vad kungen hade befallt. Därefter lyssnade Gud till landets bön.
15 Filisteerna började på nytt krig mot Israel, och David drog ner med sina tjänare. De stred mot filisteerna, och David blev utmattad.
16 Och Jisbo-Benob, en av rafaeernas ättlingar, tänkte då döda David. Han hade en lans som vägde trehundra siklar koppar och var iklädd en ny rustning.
17 Men Abisaj, Serujas son, kom honom till undsättning och dödade filisteen. Då tog Davids män en ed av honom: "Du får inte mer dra ut med oss i striden. Du får inte släcka Israels lampa."
18 Åter utbröt strid med filisteerna vid Gob. Det var då husatiten Sibbekaj dräpte Saf, en av rafaeernas ättlingar.
19 Ännu en gång blev det strid med filisteerna vid Gob. Elhanan, Jaare-Oregims son från Betlehem, slog då ihjäl gatiten Goliat, som hade ett spjut med ett skaft som liknade en vävbom.
20 Sedan blev det återigen en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, tillsammans tjugofyra. Han var också en ättling till rafaeerna.
21 När han hånade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Simea, Davids bror.
22 Dessa fyra var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.
1 David sjöng till HERREN denna sång, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld.
2 Han sade: HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare,
3 min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet.
4 Till HERREN, den högtlovade, ropar jag, och från mina fiender blir jag räddad.
5 Dödens vågor omgav mig, fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror föll över mig.
7 I min nöd åkallade jag HERREN, till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop nådde hans öron.
8 Då skakade jorden och bävade, himlens grundvalar darrade, de skakade, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa, förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
10 Han sänkte himlen och for ner, mörka moln var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög, han svävade fram på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till hyddor som omslöt honom, vattenmassor, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom flammade klot av eld.
14 HERREN dundrade från himlen, den Högste lät höra sin röst.
15 Han sköt pilar och skingrade dem, blixtar och förvirrade dem.
16 Havets bäddar kom i dagen, ordens grundvalar blev synliga, genom HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende, från dem som hatade mig, ty de var mig för starka.
19 De överföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig, ty han har mig kär.
21 HERREN gjorde väl med mig efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet lönade han mig.
22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar, jag avföll ej från min Gud i ogudaktighet.
23 Alla hans domslut hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag inte vika ifrån mig.
24 Jag var fullkomlig inför honom och tog mig till vara för synd.
25 Därför har HERREN lönat mig efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.
26 Mot den trogne visar du dig trofast, mot den fullkomlige visar du dig fullkomlig.
27 Mot den rene visar du dig ren, men mot den falske visar du dig vrång.
28 Du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon är emot de stolta, du ödmjukar dem.
29 Ty du, HERRE, är min lampa, HERREN gör mitt mörker ljust.
30 Med dig kan jag slå ner fiendehärar, med min Gud stormar jag murar.
31 Guds väg är fullkomlig. HERRENS tal är rent. Han är en sköld för alla som flyr till honom.
32 Ty vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud är mitt starka värn, han leder den fullkomlige på hans väg.
34 Du gör mina fötter som hindens och ställer mig på mina höjder.
35 Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen.
36 Du ger mig din frälsnings sköld, ditt saktmod gör mig stor.
37 Du gör plats för mina steg där jag går, mina fötter vacklar inte.
38 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem. Jag vände inte tillbaka, förrän jag hade gjort slut på dem.
39 Jag gjorde slut på dem, jag slog dem, och de reste sig inte, de föll under mina fötter.
40 Du utrustade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De såg sig omkring, men där fanns ingen räddare, till HERREN, men han svarade dem inte.
43 Jag stötte sönder dem till stoft på marken, jag krossade dem och trampade på dem som smuts på gatan.
44 Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud för hednafolk, folkslag jag inte kände blev mina tjänare.
45 Främlingar kom krypande för mig, så snart de hörde talas om mig lydde de mig.
46 Främlingarnas mod vissnade bort, med bävan övergav de sina fästen.
47 HERREN lever! Välsignad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa.
48 Gud, du har givit mig hämnd och lagt folken under mig.
49 Du har fört mig ut från mina fiender du har upphöjt mig över mina motståndare, och räddat mig från våldsmän.
50 Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du ger din kung stor seger, du handlar nådigt mot din smorde, mot David och hans efterkommande till evig tid.
1 Dessa är Davids sista ord. Så säger David, Isais son, så säger den man som blev högt upphöjd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sångare:
2 HERRENS Ande har talat genom mig, hans ord är på min tunga.
3 Israels Gud har talat, Israels klippa har sagt till mig: "Den som regerar över människor i rättfärdighet, den som regerar i Guds fruktan,
4 han är lik morgonens ljus när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar genom solsken efter regn."
5 Är det inte så med mitt hus inför Gud? Han har slutit med mig ett evigt förbund, i allt ordnat och tryggat. Ja, all min frälsning och allt jag begär låter han växa upp.
6 Men de onda är alla lika bortkastade törnen, som man ej kan ta i med handen.
7 Den som rör vid dem rustar sig med järn och med spjutskaft. De måste brännas upp i eld på stället.
8 Dessa är namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den främste bland kämparna. Han svängde sitt spjut över åttahundra slagna på en gång.
9 Efter honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjältar som var med David när de hånade filisteerna som hade samlats där till strid. Israels män drog sig då tillbaka,
10 men Eleasar höll stånd och angrep filisteerna till dess att hans hand blev så trött att den satt som klistrad vid svärdet. HERREN gav en stor seger den dagen. Och folket vände om efter Eleasar, men endast för att plundra.
11 Efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång hade filisteerna samlats i en skara vid en åker full med linsärter. Folket flydde för filisteerna,
12 men Samma ställde sig mitt på åkern och försvarade den och slog filisteerna. Och HERREN gav en stor seger.
13 En gång drog tre av de trettio främsta männen ner och kom vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filisteer hade slagit läger i Refaimdalen.
14 David befann sig då på borgen, medan en filisteisk utpost fanns i Betlehem.
15 David greps av begär och sade: "Om någon ändå ville ge mig vatten att dricka från brunnen vid Betlehems stadsport!"
16 Då bröt sig de tre hjältarna igenom filisteernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog det och bar det till David. Men han ville inte dricka det utan göt ut det för HERREN.
17 Han sade: "HERRE, aldrig skulle jag göra detta! Skulle jag dricka de mäns blod, som gick ut med fara för sina liv?" Han ville därför inte dricka det. Sådant hade de tre hjältarna gjort.
18 Abisaj, bror till Joab, Serujas son, var den främste av tre andra. Han svängde sitt spjut över trehundra slagna och hade ett aktat namn bland de tre.
19 Han var mer ansedd än någon annan av de tre och blev deras befälhavare. Men upp till de tre första nådde han inte.
20 Benaja, son till Jojada, från Kabseel, var en tapper man och gjorde många stordåd. Han dödade de två arielerna i Moab. Det var också han som steg ner och dödade lejonet i brunnen, en dag då det snöade.
21 Han dödade också en mycket stor egyptisk man. Egyptiern hade ett spjut i handen, men Benaja gick ner mot honom med sin stav och ryckte spjutet ur egyptierns hand och dödade honom med hans eget spjut.
22 Sådant gjorde Benaja, Jojadas son. Han hade ett aktat namn bland de tre hjältarna.
23 Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första nådde han inte. David satte honom över sin livvakt.
24 Till de trettio hörde: Asael, Joabs bror, Elhanan, Dodos son från Betlehem,
25 haroditen Samma, haroditen Elika,
26 peletiten Heles, tekoaiten Ira, Ickes son,
27 anatotiten Abieser, husatiten Mebunnaj,
28 ahoaiten Salmon, netofatiten Maharaj,
29 netofatiten Heleb, Baanas son, Ittaj, Ribajs son, från Gibea i benjaminiternas stam,
30 Benaja, en pirgatonit, Hiddaj från Gaas dalar,
31 arabatiten Abi-Albon, barhumiten Asmavet,
32 saalboniten Eljahba, Bene-Jasen, Jonatan,
33 harariten Samma, arariten Ahiam, Sarars son,
34 Elifelet, son till Ahasbaj, maakatitens son, giloniten Eliam, Ahitofels son,
35 Hesro från Karmel, arabiten Paaraj,
36 Jigal, Natans son, från Soba, gaditen Bani,
37 ammoniten Selek, beerotiten Naharaj, vapenbärare åt Joab, Serujas son,
38 jeteriten Ira, jeteriten Gareb,
39 hetiten Uria. Tillsammans utgjorde de trettiosju.
1 Åter upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: "Gå och räkna Israel och Juda."
2 Då sade kungen till Joab, befälhavaren för hans här, som var med honom: "Far igenom alla Israels stammar, från Dan till Beer-Sheba, och räkna folket, så att jag får veta hur många de är."
3 Joab svarade kungen: "Må HERREN, din Gud, föröka detta folk hundrafalt mer än vad det är, och må min herre konungen få se det med egna ögon. Men varför vill min herre konungen göra det här?"
4 Men kungens ord stod fast mot Joab och härförarna. Och Joab och härförarna gav sig i väg på kungens uppdrag för att räkna folket i Israel.
5 De gick över Jordan och slog läger vid Aroer på högra sidan om staden i Gads dal och åt Jaeser till.
6 Därifrån kom de till Gilead och Tatim-Hodsis land. Sedan kom de till Dan-Jaan och så vek de av mot Sidon.
7 Därefter kom de till Tyrus befästningar och till hiveernas och kananeernas alla städer. De drog vidare till Negev i Juda, ända till Beer-Sheba.
8 Sedan de hade farit genom hela landet, kom de efter nio månader och tjugo dagar hem till Jerusalem.
9 Och Joab meddelade kungen resultatet av folkräkningen: I Israel fanns 800.000 vapenföra män, beväpnade med svärd, och Juda män var 500.000.
10 Men Davids samvete slog honom sedan han hade räknat folket, och han sade till HERREN: "Jag har syndat svårt genom det jag har gjort. Men HERRE, förlåt nu din tjänares missgärning, för jag har handlat mycket dåraktigt."
11 När David steg upp på morgonen, kom HERRENS ord till profeten Gad, Davids siare. Han sade:
12 "Gå och säg till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger jag dig. Välj ett av dem, som jag skall göra mot dig."
13 Då gick Gad in till David och meddelade honom detta och sade till honom: "Skall hungersnöd komma i ditt land i sju år? Eller skall du i tre månader fly för dina fiender medan de förföljer dig? Eller skall pest drabba ditt land i tre dagar? Bestäm nu vilket svar jag skall ge honom som har sänt mig."
14 David svarade Gad. "Jag är i stor vånda. Men låt oss falla i HERRENS hand, för hans barmhärtighet är stor. I människors hand vill jag inte falla."
15 HERREN sände då pest i Israel, från morgonen intill den bestämda tiden, och sjuttiotusen personer av folket dog, från Dan ända till Beer-Sheba.
16 Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att ödelägga det, ångrade HERREN det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: "Det är nog! Drag tillbaka din hand." HERRENS ängel var då vid jebusiten Araunas tröskplats.
17 Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till HERREN: "Det är jag som har syndat, det är jag som har handlat orätt. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Låt din hand drabba mig och min fars hus."
18 Gad kom till David samma dag och sade till honom: "Gå och res ett altare åt HERREN på jebusiten Araunas tröskplats."
19 David gick i väg som HERREN hade befallt genom Gad.
20 När Arauna såg upp och fick se kungen och hans tjänare komma till honom, gick han ut och föll ner till marken på sitt ansikte för kungen.
21 Arauna sade: "Varför kommer min herre konungen till sin tjänare?" David svarade: "För att köpa tröskplatsen av dig och där bygga ett altare åt HERREN, så att plågan upphör bland folket."
22 Då sade Arauna till David: "Min herre konungen må ta till sitt offer vad han önskar. Se, här är boskapen till brännoffer, och här är tröskvagnarna och boskapens ok till ved.
23 Alltsammans, o konung, ger Arauna till konungen." Och Arauna sade till kungen: "Må HERREN, din Gud, vara dig nådig."
24 Men kungen svarade Arauna: "Nej, jag vill köpa det av dig för ett bestämt pris, för jag vill inte offra åt HERREN, min Gud, brännoffer som jag har fått för intet." Så köpte David tröskplatsen och boskapen för femtio siklar silver.
25 Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och HERREN hörde bönerna för landet, och plågan avvärjdes från Israel.