Job 1

¹ I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda.

² Han fick sju söner och tre döttrar.

³ Han ägde 7.000 får, 3.000 kameler, 500 par oxar och 500 åsninnor, dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet.

⁴ Hans söner hade för vana att hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem.

⁵ När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte: "Kanske har mina barn syndat och i sina hjärtan förbannat Gud." Så gjorde Job varje gång.

⁶ En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem.

⁷ Då frågade HERREN Åklagaren: "Varifrån kommer du?" Åklagaren svarade HERREN: "Från en färd utöver jorden där jag har vandrat omkring."

⁸ Då sade HERREN till Åklagaren: "Har du lagt märke till min tjänare Job? Ty på jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda."

⁹ Åklagaren svarade HERREN: "Är det utan orsak som Job fruktar Gud?

¹⁰ Har du inte på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet.

¹¹ Men räck ut din hand och rör vid allt som han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet."

¹² HERREN sade till Åklagaren: "Nåväl, allt vad han äger är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv." Satan gick då bort från HERRENS ansikte.

¹³ När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt en måltid och drack vin i den äldste broderns hem,

¹⁴ kom en budbärare till Job och sade: "Oxarna gick för plogen, och åsninnorna betade i närheten.

¹⁵ Då slog sabeerna till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."

¹⁶ Medan han talade kom ännu en budbärare och sade: "Guds eld föll från himlen och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."

¹⁷ Medan denne talade kom ännu en budbärare och sade: "Kaldeerna ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."

¹⁸ Medan denne talade kom ännu en budbärare och sade: "Dina söner och döttrar åt en måltid och drack vin i den äldste broderns hem.

¹⁹ Då bröt en stark storm fram från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket, så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."

²⁰ Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad.

²¹ Han sade: "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända tillbaka dit. HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!"

²² Vid allt detta syndade inte Job, han kom inte med någon anklagelse mot Gud.

Job 2

¹ En dag kom Guds söner och trädde fram inför HERREN. Också Åklagaren var med ibland dem och trädde fram inför HERREN.

² Då frågade HERREN Åklagaren: "Varifrån kommer du?" Åklagaren svarade: "Från en färd utöver jorden, där jag har vandrat omkring."

³ HERREN sade till Åklagaren: "Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Ännu står han fast i sin fromhet fastän du har uppeggat mig mot honom för att utan skäl förgöra honom."

⁴ Åklagaren svarade HERREN: "Hud för hud. Allt vad man äger ger man ju för att rädda sitt liv.

⁵ Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet."

⁶ HERREN sade till Åklagaren: "Nåväl, jag ger honom i din hand. Men du måste skona hans liv."

⁷ Och Åklagaren gick bort från HERRENS ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan.

⁸ Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.

⁹ Då sade hans hustru till honom: "Står du ännu fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö."

¹⁰ Men han svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.

¹¹ När tre av Jobs vänner fick höra om alla de olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. De enades om att de skulle gå till honom för att visa sitt deltagande och trösta honom.

¹² Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen, ner över sina huvuden.

¹³ Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.

Job 3

¹ Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.

² Han sade:

³ Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt som sade: "En pojke är avlad."

⁴ Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den.

⁵ Må mörkret och dödsskuggan återkräva den och molnen sänka sig ner över den. Må mörker förskräcka den under dagen.

⁶ Den natten må gripas av tjockaste mörker. Den må ej fröjdas bland årets dagar eller finna rum inom månadernas krets.

⁷ Ja, den natten må bli ofruktsam, jubel må ej höras under den.

⁸ Må de som besvärjer dagar förbanna den, de som förmår mana fram Leviatan.

⁹ Må dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, må den förgäves vänta efter ljus, må den aldrig få se morgonrodnadens strålar.

¹⁰ Ty den stängde ej dörrarna till min moders liv och lät ej olyckan förbli dold för mina ögon.

¹¹ Varför fick jag inte dö vid födelsen, förgås när jag kom ut ur min moders liv?

¹² Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick di?

¹³ Jag hade då legat i ro, jag hade då sovit och vilat

¹⁴ tillsammans med kungar och rådsherrar på jorden, som byggde åt sig palatslika gravar,

¹⁵ eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver.

¹⁶ Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset?

¹⁷ Där rasar inte de ogudaktiga längre, där vilar de som uttömt sin kraft.

¹⁸ Där har alla fångar fått ro, de hör ej någon slavdrivares röst.

¹⁹ Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre.

²⁰ Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar,

²¹ som längtar efter döden, utan att den kommer, och söker efter den mer än efter någon skatt,

²² som gläds, ja, jublar och fröjdar sig, när de finner sin grav?

²³ Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt en man instängd av Gud?

²⁴ Suckan har blivit mitt dagliga bröd, och som vatten strömmar mina klagorop.

²⁵ Ty det som förskräckte mig drabbar mig, vad jag fasade för kommer över mig.

²⁶ Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.

Job 4

¹ Då tog Elifas från Teman till orda och sade:

² Tar du illa upp om någon vågar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³ Se, många har du väglett, och kraftlösa händer har du stärkt.

⁴ Dina ord har rest upp den som snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän.

⁵ Men nu gäller det dig, och du blir otålig, det drabbar dig, och du blir förskräckt.

⁶ Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷ Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad, och var gick de rättsinniga under?

⁸ Jag har sett att de som plöjer fördärv och sår olycka, de skördar sådant.

⁹ För Guds andedräkt förgås de, för hans vredes fnysning försvinner de.

¹⁰ Lejonen ryter och vrålar, men de unga lejonens tänder bryts av.

¹¹ Det gamla lejonet förgås i brist på rov och lejoninnans ungar sprids vida omkring.

¹² Ett ord smög sakta till mig, det nådde mitt öra som en viskning,

¹³ när tankarna oroades av nattens syner, och sömnen föll tung över människorna.

¹⁴ Förskräckelse och bävan kom över mig och fick alla mina ben att skaka.

¹⁵ En ande strök förbi mitt ansikte, håren på min kropp reste sig.

¹⁶ Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet på gestalten som jag såg. Det var tyst, sedan hörde jag en röst:

¹⁷ "Kan en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare?

¹⁸ Inte ens sina tjänare kan han lita på, hos sina änglar finner han fel.

¹⁹ Hur mycket mer hos dem som bor i lerhyddor, dem som har sin grundval i stoftet. De krossas lättare än mal.

²⁰ När morgon har blivit afton, ligger de slagna. Utan att någon märker det, går de under för alltid.

²¹ Deras tältrep rycks upp för dem, de dör utan visdom."

Job 5

¹ Ropa du bara! Finns någon som svarar dig? Till vem av de heliga kan du vända dig?

² Dåren dödas av sin ilska, den oförståndige av sin förbittring.

³ Jag såg dåren som var fast rotad, men strax förbannade jag hans boning.

⁴ Hans barn är fjärran från frälsning, de trampas ner i porten, det finns ingen som räddar.

⁵ Den hungrige slukar hans skörd, den rövas bort till och med bland törnen. De törstiga flämtar efter deras rikedom.

⁶ Ty inte ur stoftet kommer nöden, inte ur marken skjuter olyckan upp.

⁷ Men människan föds till lidande, liksom eldgnistor flyger mot höjden.

⁸ Men jag skulle söka Gud och inför Gud lägga fram min sak.

⁹ Han gör stora och outgrundliga ting, under som inte kan räknas.

¹⁰ Han ger jorden regn och sänder vatten över markerna.

¹¹ Han upphöjer de ringa och hjälper de sörjande.

¹² Han gör de listigas anslag om intet, så att deras händer ej får framgång.

¹³ Han fångar de visa i deras slughet och låter de svekfulla förhasta sig vid sina rådslag.

¹⁴ Om dagen kommer mörker över dem, de famlar mitt på dagen som vore det natt.

¹⁵ Han räddar från svärdet i deras mun, den fattige från den mäktiges hand.

¹⁶ Den nödställde får åter ett hopp, orättfärdigheten måste stänga sin mun.

¹⁷ Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan.

¹⁸ Ty han sargar och han förbinder, han slår och hans händer helar.

¹⁹ Sex gånger räddar han dig ur nöden, och den sjunde gången skall det onda inte drabba dig.

²⁰ I hungerstid befriar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.

²¹ När tungor svänger gisslet göms du undan, du behöver inte frukta när ödeläggelse kommer.

²² Åt förödelse och svält kan du le, för vilddjur behöver du ej vara rädd.

²³ Ty med markens stenar står du i förbund, markens vilddjur har ingått fred med dig.

²⁴ Du skall veta att ditt tält står tryggt, när du synar din boning skall inget saknas.

²⁵ Du skall veta att din ätt förökas, att dina efterkommande blir som gräset på marken.

²⁶ I graven kommer du, när du nått full mognad, som när sädesskylen bärgas i rätt tid.

²⁷ Se, detta har vi utforskat, så är det. Hör detta och tänk på det noga.

Job 6

¹ Då tog Job till orda och sade:

² O, att min sorg kunde vägas och min olycka läggas i samma vågskål!

³ Den är nu tyngre än havets sand, därför kan jag inte styra mina ord.

⁴ Ty den Allsmäktiges pilar har träffat mig, min ande dricker deras gift. Fasor från Gud går i stridsställning mot mig.

⁵ Skriar vildåsnan över sitt gräs, råmar oxen över sitt foder?

⁶ Kan det smaklösa förtäras utan salt, och är det någon smak i äggets vita?

⁷ Jag vägrar att röra detta, det är för mig kväljande mat.

⁸ O, att min begäran blev hörd och att Gud uppfyllde min längtan,

⁹ att Gud ville krossa mig, räcka ut sin hand och skära av mitt liv!

¹⁰ Då skulle ännu finnas tröst för mig, jag skulle jubla, fastän plågad utan förskoning. Jag har ej förnekat den Heliges ord.

¹¹ Vilken är då min kraft, att jag skulle hoppas? Vilket är mitt slut, att jag skulle vara tålig?

¹² Är min kraft som stenens, min kropp av koppar?

¹³ Nej, hjälpen kommer inte från mig, varje utväg har stängts för mig.

¹⁴ Den förtvivlade borde röna godhet från sin vän, men man fruktar ej längre den Allsmäktige.

¹⁵ Mina bröder är trolösa som bäckar, lika bäckarnas rännilar som snart sinar ut,

¹⁶ som är mörka av is, när snön har fallit och gömt sig i dem.

¹⁷ När hettan kommer försvinner de, i värmen torkar de bort från sin plats.

¹⁸ De ändrar kurs från sitt lopp, rinner ut i intet och försvinner.

¹⁹ Karavaner från Tema spanade efter dem, resande från Saba satte sitt hopp till dem.

²⁰ De blev svikna i sin förhoppning, när de kom fram blev de bestörta.

²¹ Så har ni nu blivit till ingenting, ni ser det förskräckliga och känner fruktan.

²² Har jag sagt: "Ge mig en gåva, betala en del av er förmögenhet till mig,

²³ rädda mig från fiendens hand, friköp mig från utpressarna?"

²⁴ Undervisa mig, och jag skall tiga, lär mig förstå var jag gått vilse.

²⁵ Hur inträngande är inte uppriktiga ord, men tillrättavisning från er, vad gagnar den?

²⁶ Tänker ni märka ord och betrakta en förtvivlad mans ord som luft?

²⁷ Skulle ni också kasta lott om en faderlös och köpslå om er vän?

²⁸ Men se nu på mig! Jag skall inte ljuga er rakt i ansiktet.

²⁹ Vänd om, må ingen orätt ske, vänd om, min sak är rättfärdig!

³⁰ Bor orätt på min tunga, skulle min mun ej förstå ondska?

Job 7

¹ Har inte människan ett slitsamt liv på jorden, är inte hennes dagar som daglönarens dagar?

² Hon är lik en slav som flämtar efter skugga, lik en daglönare som väntar på sin lön.

³ Månader av elände har jag fått till arvedel, nätter av vedermöda har blivit min lott.

⁴ Så snart jag lagt mig frågar jag: "När skall jag stiga upp? När skall natten ta slut?" Jag mättas av oro intill morgonen.

⁵ Min kropp täcks av förruttnelsens maskar och med en skorpa som av jord, min hud skrumpnar och faller av.

⁶ Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole, de försvinner utan hopp.

⁷ Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längre får se det goda.

⁸ Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig, om din blick söker mig finns jag inte längre.

⁹ Som ett moln löses upp och är borta, så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.

¹⁰ Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, hans plats vet inte längre av honom.

¹¹ Därför vill jag inte lägga band på min mun, jag vill tala i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

¹² Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¹³ När jag säger: "Min bädd skall trösta mig, min viloplats skall lindra mitt bekymmer",

¹⁴ då skrämmer du mig med drömmar och förskräcker mig med syner.

¹⁵ Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara knotor.

¹⁶ Jag är led vid detta. Jag skall inte leva för evigt, låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.

¹⁷ Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga,

¹⁸ synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

¹⁹ När skall du vända din blick ifrån mig, ge mig tid att svälja min saliv?

²⁰ Har jag syndat, vad skadar det dig, du människornas bevakare? Varför har du gjort mig till din måltavla och låtit mig bli en börda för mig själv?

²¹ Varför förlåter du inte min överträdelse och tar bort min missgärning? Snart skall jag ligga i stoftet, du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.

Job 8

¹ Sedan tog Bildad från Sua till orda och sade:

² Hur länge skall du tala så? Orden från din mun är som en väldig storm.

³ Kan Gud kränka rättvisan, kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

⁴ Om dina barn har syndat mot honom, då ger han dem i deras synders våld.

⁵ Men om du söker Gud och ber den Allsmäktige om förbarmande,

⁶ om du är ren och rättsinnig, då skall han vaka över dig och göra din rättfärdighets boning trygg.

⁷ Om än din början är ringa, skall du till sist bli mycket stor.

⁸ Fråga gångna släktled och ta vara på fädernas erfarenhet.

⁹ Ty vi själva är från i går och vet inget, en skugga är våra dagar på jorden.

¹⁰ Men de skall undervisa och berätta för dig och delge ord från sina hjärtan.

¹¹ Kan papyrus växa där marken inte är sank, skjuter vassen upp där det inte finns vatten?

¹² Medan den står grön och oskuren vissnar den före allt annat gräs.

¹³ Så går det alla som glömmer Gud. Den gudlöses hopp kan inte bestå,

¹⁴ ty hans tillförsikt är bräcklig och hans förtröstan som spindelns nät.

¹⁵ Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte, han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå.

¹⁶ Han frodas i solens sken, hans skott sträcker sig ut över trädgården.

¹⁷ Hans rötter slingrar sig kring stenröset, ett hus av sten har han i sikte.

¹⁸ När han rycks bort från sin plats, förnekar den honom: "Jag har aldrig sett dig."

¹⁹ Ja, detta är den glädje han får av sin färd, och ur mullen växer andra upp.

²⁰ Gud förkastar inte den oskyldige, inte heller håller han de onda vid handen.

²¹ Vänta till dess han fyller din mun med skratt och dina läppar med jubel.

²² De som hatar dig skall kläs i skam, och de ogudaktigas tält skall inte mer finnas till.

Job 9

¹ Då tog Job till orda och sade:

² Jag vet mycket väl att det är så. Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?

³ Om hon vill gå till rätta med honom, kan hon inte ge svar på en sak bland tusen.

⁴ Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig, vem har trotsat honom och ändå undkommit?

⁵ Han som flyttar berg utan att någon vet det, och omstörtar dem i sin vrede,

⁶ han som får jorden att vackla från sin plats och dess pelare att bäva,

⁷ han som befaller solen att inte gå upp och förseglar stjärnorna,

⁸ han som ensam spänner ut himlarna och skrider fram över havets rygg,

⁹ han som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder,

¹⁰ han som gör stora och outgrundliga ting, under som ingen kan räkna.

¹¹ Se, han går förbi mig utan att jag ser honom, han drar vidare utan att jag märker det.

¹² Han griper sitt rov, vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"

¹³ Gud håller ej tillbaka sin vrede. För honom måste Rahabs följe böja sig.

¹⁴ Hur skulle jag kunna svara honom, välja ut ord inför honom?

¹⁵ Om jag än har rätt kan jag inte svara, endast be min domare om nåd.

¹⁶ Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte att han lyssnar till min röst.

¹⁷ Ty med storm straffar han mig och slår mig med sår på sår utan orsak.

¹⁸ Han låter mig inte hämta andan, utan mättar mig med bedrövelser.

¹⁹ Gäller det styrka? Se, han är stark! Gäller det vad som är rätt? Vem vill ställa mig till svars?

²⁰ Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig, om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk.

²¹ Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag är trött på att leva.

²² Det går på ett ut, därför säger jag: Både den oskyldige och den skyldige förgör han.

²³ Om en plåga bringar plötslig död, föraktar han de oskyldigas förtvivlan.

²⁴ Jorden är given i de ogudaktigas hand. Han binder för ögonen på dess domare, om det inte är han, vem är det då?

²⁵ Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare, de flyr bort utan att ha sett någon glädje.

²⁶ De far förbi som vassbåtar, likt en örn som störtar ner mot sitt byte.

²⁷ Om jag än säger: Jag skall glömma mitt bekymmer, låta sorgen fara och vara glad,

²⁸ så bävar jag dock för alla mina kval, ty jag vet att du inte skall döma mig fri.

²⁹ Jag står där som skyldig, varför tröttar jag ut mig i onödan?

³⁰ Om jag än tvättar mig med snö och renar mina händer med lut,

³¹ skall du ändå sänka mig ner i pölen och mina kläder skall avsky mig.

³² Ty han är ej en människa som jag, så att jag kan svara honom: "Vi går tillsammans till rätten."

³³ Det finns ingen som kan döma mellan oss och lägga sin hand på oss båda.

³⁴ Må han ta bort sitt ris från mig, så att skräcken för honom inte förfärar mig.

³⁵ Då skall jag tala utan att frukta för honom. Men så har jag det inte.

Job 10

¹ Jag är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan, jag talar i min själs bedrövelse.

² Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig.

³ Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?

⁴ Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser?

⁵ Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid?

⁶ Du letar ju efter min missgärning och söker min synd,

⁷ du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand.

⁸ Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig!

⁹ Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen!

¹⁰ Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost.

¹¹ Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor.

¹² Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande.

¹³ Men detta gömde du i ditt hjärta - jag vet att du tänkte så -

¹⁴ att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min missgärning ostraffad.

¹⁵ Ve mig, om jag är skyldig! Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.

¹⁶ Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter utföra din makts under på mig.

¹⁷ Nya vittnen mot mig skulle du föra fram och alltmer låta mig känna din vrede. Du skulle sända här efter här mot mig.

¹⁸ Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,

¹⁹ om jag ändå aldrig hade varit till, utan förts från moderlivet till graven!

²⁰ Min tid är kort, låt mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en stunds glädje,

²¹ innan jag går bort för att aldrig komma åter, till mörkrets och dödsskuggans land,

²² till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring, där ljuset är som djupaste natt.

Job 11

¹ Då tog Sofar från Naama till orda och sade:

² Skall ett sådant ordflöde stå oemotsagt och en sådan mångordig man få rätt?

³ Skall ditt tomma prat få män att tiga, skall du håna utan att någon får dig att skämmas?

⁴ Du säger: "Min undervisning är ren, och utan fläck är jag inför dina ögon".

⁵ Om ändå Gud ville tala och öppna sin mun mot dig,

⁶ uppenbara för dig visdomens hemligheter, ty han äger förstånd i dubbelt mått. Då skulle du inse att Gud kan låta din missgärning vara glömd.

⁷ Kan du utforska Guds djuphet? Kan du utröna den Allsmäktiges fullkomlighet?

⁸ Hög som himlen är den - vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den - vad kan du förstå?

⁹ Dess längd sträcker sig längre än jorden, och bredden överträffar havet.

¹⁰ Om han far fram och fängslar någon, och kallar till doms - vem kan hindra honom?

¹¹ Ty han känner lögnens män och ser ondskan, skulle han inte bry sig om det?

¹² Om en dåre kan få förstånd då kan en vildåsna födas till människa.

¹³ Om du rätt bereder ditt hjärta och sträcker ut dina händer till honom,

¹⁴ om du skaffar undan dina händers fördärv och ej låter orättfärdighet bo i dina tält,

¹⁵ då skall du lyfta upp ditt ansikte utan skam, du står trygg och har inget att frukta.

¹⁶ Ty du skall glömma ditt elände, minnas det likt bortrunnet vatten.

¹⁷ Ditt liv skall stråla klarare än middagsljuset, och mörkret skall vara som morgonljuset.

¹⁸ Du skall vara trygg, ty det finns hopp. Du skall se dig omkring och trygg gå till vila.

¹⁹ Du skall lägga dig utan att någon förskräcker dig, och många skall söka vinna din gunst.

²⁰ Men de ogudaktigas ögon skall tyna bort, för dem skall ingen tillflykt finnas, deras hopp skall vara att få ge upp andan.

Job 12

¹ Då tog Job till orda och sade

² Visst är ni det rätta folket, och med er kommer visheten att dö ut!

³ Men jag har förstånd så gott som ni, inte står jag tillbaka för er, ty vem känner inte till detta?

⁴ Jag har blivit till åtlöje för min vän, jag som ropade till Gud och fick svar. Den rättfärdige och oskyldige blir till åtlöje.

⁵ I den sorglöses tankar föraktas olyckan, den står redo för dem vilkas fötter vacklar.

⁶ Våldsverkarnas tält åtnjuter frid, de som trotsar Gud har trygghet, de som har sin gud i sin hand.

⁷ Men fråga boskapen, den skall undervisa dig, fåglarna under himlen, de skall ge dig svar,

⁸ tala till jorden, den skall undervisa dig, fiskarna i havet skall ge dig besked.

⁹ Vem av dessa känner inte till att det är HERRENS hand som har gjort det?

¹⁰ I hans hand är allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.

¹¹ Skall inte örat pröva orden, liksom munnen prövar matens smak?

¹² Vishet hör de gamla till, förstånd dem som har levat länge.

¹³ Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd.

¹⁴ Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna.

¹⁵ Se, han håller vattnen tillbaka och de torkar ut, han släpper dem lösa och de ödelägger landet.

¹⁶ Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och den som förvillar tillhör honom.

¹⁷ Rådsherrar för han bort barfota, och domare gör han till dårar.

¹⁸ Han lossar kungars bojor och binder rep om deras höfter.

¹⁹ Präster för han barfota bort, och störtar mäktiga män.

²⁰ Han fråntar de trogna förmågan att tala och tar bort de äldstes insikt.

²¹ Han utgjuter förakt över furstar och lossar bältet på de starka.

²² Han avslöjar mörkrets djupheter och för dödsskuggan ut i ljuset.

²³ Han låter folkslag växa och förgör dem, han utvidgar deras gränser och för dem bort.

²⁴ De ledande på jorden berövar han förståndet, han låter dem irra i väglösa ödemarker.

²⁵ De famlar i mörker utan ljus, han får dem att ragla som druckna.

Job 13

¹ Se, allt har mitt öga sett, mitt öra har hört och förstått det.

² Vad ni vet, vet också jag, jag står inte tillbaka för er.

³ Men jag vill tala till den Allsmäktige, jag önskar försvara mig mot Gud.

⁴ Ni däremot spinner ihop lögn, ni är alla värdelösa läkare.

⁵ Om ni ändå ville tiga helt, det skulle vara er vishet!

⁶ Hör nu på mitt försvar, lyssna till mina läppars inlägg.

⁷ Vill ni försvara Gud med orättfärdigt tal och i hans sak tala falskhet?

⁸ Visar ni er partiska för honom, är det Guds sak ni försvarar?

⁹ Kan det sluta väl när han rannsakar er? Eller kan ni bedra honom så som man bedrar en människa?

¹⁰ Han skall sannerligen straffa er om ni visar en dold partiskhet.

¹¹ Skall inte hans majestät förskräcka er, skräck för honom falla över er?

¹² Era tänkespråk är ordspråk av aska, ert försvar är försvarsverk av lera.

¹³ Tig nu och låt mig tala, sedan må vad som helst hända mig.

¹⁴ Varför skulle jag ta mitt kött mellan tänderna och lägga mitt liv i min hand?

¹⁵ Se, han må döda mig, jag väntar inget annat. Då får jag försvara min vandel inför hans ansikte.

¹⁶ Detta skulle också bli min frälsning, ty ingen gudlös kan komma inför honom.

¹⁷ Hör noga på mina ord, låt min förklaring nå era öron.

¹⁸ Se, jag lägger fram min sak, jag vet att jag har rätt.

¹⁹ Finns någon som kan anklaga mig? Om så är fallet vill jag tiga och dö.

²⁰ Skona mig endast från två ting, sedan skall jag inte gömma mig för ditt ansikte:

²¹ Låt inte din hand drabba mig och låt inte skräck för dig förfära mig.

²² Kalla på mig och jag skall svara, eller jag skall tala och du svara mig.

²³ Hur många är mina missgärningar och synder? Visa min överträdelse och synd.

²⁴ Varför döljer du ditt ansikte och ser mig som din fiende?

²⁵ Vill du skrämma ett bortvirvlande löv, förföljer du ett torrt halmstrå?

²⁶ Du nertecknar bittra ting mot mig och låter mig ärva min ungdoms missgärningar.

²⁷ Du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla mina vägar och märker ut stegen för mina fötter.

²⁸ Människan tärs bort likt ruttet trä, likt ett malätet klädesplagg.

Job 14

¹ Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.

² Likt ett blomster växer hon upp och vissnar, likt en skugga flyr hon och kan ej bestå.

³ Det är mot en sådan du öppnar ditt öga, ja, du drar mig till doms inför dig.

⁴ Kan det komma en ren från en oren? Nej, inte en enda!

⁵ Eftersom människans dagar är bestämda, hennes månaders antal fastställda av dig, och du har utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶ vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag, likt en daglönare.

⁷ För ett träd finns det hopp, om det huggs ner kan det åter gro, och nya skott skall ej saknas.

⁸ Om än dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen,

⁹ skall det grönska genom vattnets ångor och skjuta skott likt ett ungt träd.

¹⁰ Men när en man dör, ligger han där, när en människa ger upp andan, var är hon?

¹¹ Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut,

¹² så lägger sig människan och står ej upp igen. Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn.

¹³ O, att du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig till dess att din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!

¹⁴ Kan en människa få liv igen som en gång dött? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid, till dess att min avlösning kommer.

¹⁵ Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk.

¹⁶ Fastän du nu räknar mina steg, skall du inte ge akt på min synd.

¹⁷ Min överträdelse ligger i en förseglad pung, och du överskyler min missgärning.

¹⁸ Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats,

¹⁹ som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet.

²⁰ Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.

²¹ Om hennes barn kommer till ära, vet hon det inte, om de blir ringa, ser hon det inte.

²² Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.

Job 15

¹ Då tog Elifas från Teman till orda och sade:

² Skall en vis man tala så i vädret och fylla sitt bröst med östanvind?

³ Skall han försvara sin sak med värdelöst tal, med ord till ingen nytta?

⁴ Ja, du gör gudsfruktan om intet och hindrar andakt inför Gud.

⁵ Ty din synd lägger orden i din mun, och du väljer listigt tal.

⁶ Din egen mun dömer dig, inte jag, dina egna läppar vittnar emot dig.

⁷ Var du den första människa som föddes? Blev du till innan höjderna fanns?

⁸ Var du åhörare i Guds hemliga råd? Har du bemäktigat dig visheten?

⁹ Vad vet du som vi inte vet? Vad förstår du som vi inte förstår?

¹⁰ Både gråhårsman och åldring finns ibland oss, mycket äldre än din far.

¹¹ Är Guds tröst ej nog för dig, de milda ord som talas till dig?

¹² Varför leds du bort av ditt hjärta och varför gnistrar dina ögon?

¹³ Ty du vänder din ande mot Gud och öser ut ord ur din mun.

¹⁴ Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig?

¹⁵ Gud kan inte lita på sina heliga, inför hans ögon är inte himlarna rena,

¹⁶ hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad, en människa som dricker orättfärdighet som vatten!

¹⁷ Lyssna, jag vill säga dig något, det som jag har sett vill jag berätta,

¹⁸ vad visa män har kungjort från sina fäder och inte förtigit,

¹⁹ från dem som ensamma fick landet utan att någon främling trängde in bland dem:

²⁰ Den ogudaktige plågas av ångest i alla sina dagar, en våldsverkares år är räknade.

²¹ Skräckröster ljuder i hans öron. I hans trygghet kommer förhärjaren över honom.

²² Han har inget hopp om räddning ur mörkret, svärdet är bestämt för honom.

²³ Han irrar efter bröd och undrar var det finns. Han vet att mörkrets dag är nära.

²⁴ Ångest och nöd förskräcker honom, de slår ner honom likt en kung rustad till strid.

²⁵ Ty mot Gud har han lyft sin hand, mot den Allsmäktige handlar han övermodigt.

²⁶ Med styv nacke stormar han mot honom, väl skyddad bakom sina sköldar.

²⁷ Han har täckt sitt ansikte med fetma och hans midja sväller av fett.

²⁸ Han bosätter sig i ödelagda städer, i hus där man ej kan bo, ty de är bestämda till ruiner.

²⁹ Han blir ej rik, hans välstånd skall ej bestå, hans skördar skall ej luta tungt mot marken.

³⁰ Han kan inte fly undan mörkret, hans rotskott skall förtorka av hetta, han skall förgås genom Guds muns anda.

³¹ Han må inte bedra sig och lita på tomhet, ty tomhet skall bli hans lön.

³² I förtid skall hans mått bli fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

³³ Han skall tappa sina omogna druvor likt en vinstock, fälla sina blommor likt ett olivträd.

³⁴ Ty den gudlöses hus blir ofruktsamt, och eld förtär husen där mutor tas.

³⁵ De går havande med elände och föder fördärv, deras moderliv alstrar förvillelse.

Job 16

¹ Då tog Job till orda och sade:

² Detta har jag hört många gånger! Ni är alla bedrövliga tröstare.

³ Är det ingen ände på detta tal i vädret, vad frestar dig att ta till orda?

⁴ Också jag kunde tala som ni om ni vore i mitt ställe. Jag kunde fläta samman ord mot er och skaka mitt huvud mot er.

⁵ Men jag skulle styrka er med mitt tal, mina läppars tröst skulle ge er lindring.

⁶ Om jag talar lindras ej min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte.

⁷ Men nu har han uttömt all min kraft, du har ödelagt hela mitt hus.

⁸ Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd. Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.

⁹ Hans vrede sliter sönder och jagar mig, sina tänder gnisslar han mot mig. Min ovän sänder vassa blickar mot mig.

¹⁰ De spärrar upp munnen mot mig, hånfullt slår de mig på kinden, alla gaddar sig samman mot mig.

¹¹ Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga och kastar mig i de ondas händer.

¹² Jag satt i trygghet, då krossade han mig, han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla,

¹³ han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla häller han ut på marken.

¹⁴ Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare.

¹⁵ Jag bär säcktyg hopfäst över min hud och har sänkt mitt horn i stoftet.

¹⁶ Mitt ansikte är rödflammigt av tårar, mina ögonlock mörka av dödsskugga,

¹⁷ fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.

¹⁸ Du jord, täck inte över mitt blod, låt ingen viloplats finnas för mitt rop.

¹⁹ Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne, i höjden min försvarare.

²⁰ Mina vänner bespottar mig, mitt öga fäller tårar inför Gud.

²¹ Må han skaffa rätt mellan man och Gud, mellan ett människobarn och dess nästa.

²² Ty om endast några år skall jag vandra på vägen utan återvändo.

Job 17

¹ Min ande är bruten, mina dagar slocknar, graven väntar på mig.

² Sannerligen, jag är omgiven av smädelser, mitt öga ser ständigt deras fiendskap.

³ Gå själv i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag?

⁴ Du har tillslutit deras hjärtan för insikt, låt dem därför inte triumfera.

⁵ Den som förråder vänner mot belöning, på hans barn skall ögonen tyna bort.

⁶ Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken, en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷ Mitt öga är skumt av grämelse, alla mina lemmar är som en skugga.

⁸ De rättsinniga häpnar över sådant, den oskyldige upprörs mot de gudlösa.

⁹ Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare.

¹⁰ Men ni må alla komma igen, jag finner ändå inte någon vis bland er.

¹¹ Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, det som var mitt hjärtas begär.

¹² Natten vill de göra till dag och när mörkret bryter in säger de: "Ljuset är nära."

¹³ Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning, breda ut min bädd i mörkret,

¹⁴ säga till förgängelsen: "Du är min far", och till maskarna: "Min mor", "Min syster",

¹⁵ var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig?

¹⁶ Far det ner till dödsrikets bommar, sjunker vi tillsammans ner i stoftet?

Job 18

¹ Då tog Bildad från Sua till orda och sade:

² Hur länge skall ni lägga snaror med ord? Kom till förstånd, sedan kan vi tala.

³ Varför räknas vi som djur och betraktas som dumma i era ögon?

⁴ Du som i vrede söndersliter din själ, skall jorden bli öde för din skull eller klippan flyttas från sin plats?

⁵ Sannerligen, den ogudaktiges ljus skall slockna och lågan av hans eld inte ge något sken.

⁶ Ljuset i hans tält skall bli mörkt och lampan slockna för honom.

⁷ Hans väldiga steg skall bli kortare, hans egna rådslag fälla honom.

⁸ Hans fötter leder honom till nätet, han vandrar mot snaran.

⁹ Snaran griper honom om hälen, fällan håller honom fast.

¹⁰ Ett rep har dolts för honom på marken, en fälla är lagd på stigen.

¹¹ Skräck möter honom från alla håll, och jagar honom i hälarna.

¹² Olyckan hungrar efter honom, hemsökelsen står redo att fälla honom.

¹³ Sjukdom äter upp hans hud, dödens förstfödde uppslukar hans lemmar.

¹⁴ Han rycks bort från sitt trygga tält och drivs i väg till fasornas kung.

¹⁵ I hans tält får främlingar bo, svavel strös över hans boning.

¹⁶ Hans rötter förtorkas nertill, hans grenar vissnar upptill.

¹⁷ Hans minne utplånas från jorden, hans namn nämns inte på vägarna.

¹⁸ Han drivs från ljuset till mörkret och jagas bort från världen.

¹⁹ Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk, ingen överlevande finns i hans hus.

²⁰ De som bor i väst häpnar över hans ofärdsdag, de som bor i öst skälver av fasa.

²¹ Ja, så går det den orättfärdiges hem, så går det den plats där man ej känner Gud.

Job 19

¹ Då tog Job till orda och sade:

² Hur länge skall ni plåga min själ och krossa mig med ord?

³ Tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna.

⁴ Om jag än verkligen farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁵ Om ni ändå vill förhäva er mot mig och använda min förnedring emot mig,

⁶ så skall ni veta att Gud har gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig.

⁷ Jag ropar mot våldet men får inget svar, jag ropar, men där finns ingen rättfärdighet.

⁸ Han har spärrat min väg så att jag ej kommer fram, över mina stigar lägger han mörker.

⁹ Han har klätt av mig min ära och tagit kronan från mitt huvud.

¹⁰ Han bryter ner mig från alla sidor, så att jag går under. Han rycker upp mitt hopp som vore det ett träd.

¹¹ Han har tänt sin vredes eld mot mig, och räknar mig som sin fiende.

¹² Hans skaror samlas och förbereder sitt anfall mot mig, de slår läger kring mitt tält.

¹³ Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig.

¹⁴ Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig.

¹⁵ Min familj och mina tjänarinnor betraktar mig som en främmande, en främling är jag i deras ögon.

¹⁶ Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste ödmjukt vädja till honom.

¹⁷ Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos mina bröder.

¹⁸ Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig.

¹⁹ För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen.

²⁰ Mina ben tränger ut genom hud och kött, endast tandköttet har jag kvar.

²¹ Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, ty Guds hand har slagit mig.

²² Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta av mitt kött?

²³ O, att mina ord hade skrivits ner, att de hade blivit upptecknade i en bok

²⁴ och för evigt inristade i klippan med ett stift av järn och med bly!

²⁵ Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.

²⁶ När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.

²⁷ Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁸ Men ni säger: "Hur skall vi förfölja honom?" Roten till olyckan har ni ju funnit hos mig.

²⁹ Frukta för svärdet, ty vrede hör till synder som straffas med svärd. Så må ni inse att det kommer en dom.

Job 20

¹ Då tog Sofar från Naama till orda och sade:

² Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd.

³ Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar.

⁴ Vet du inte att det alltid varit så, alltsedan människan sattes på jorden,

⁵ att de ogudaktigas jubel är kortvarigt, att den gudlöses glädje varar ett ögonblick?

⁶ Om än hans förhävelse stiger upp till himlen och hans huvud når till molnen,

⁷ så förgås han dock för alltid som sin egen träck. De som såg honom skall fråga: "Var finns han?"

⁸ Likt en dröm flyger han bort, och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten.

⁹ Det öga som såg honom ser honom inte mer, hans plats får ej återse honom.

¹⁰ Hans barn måste gottgöra de fattiga, hans händer lämna tillbaka hans vinning.

¹¹ Hans ben, fyllda av hans ungdoms kraft, skall ligga i stoftet med honom.

¹² Om än ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under sin tunga,

¹³ om han än är rädd om den och ej vill förlora den utan förvarar den i sin mun,

¹⁴ så förvandlas denna föda i hans inre och blir till ormgift inom honom.

¹⁵ Den rikedom han har slukat måste han kräkas upp, Gud driver den ut ur hans buk.

¹⁶ Ormgift skall han suga i sig, giftormens tunga skall döda honom.

¹⁷ Inga bäckar skall han få se, inget flöde av honung och gräddmjölk.

¹⁸ Han måste lämna tillbaka vad han förvärvat, han får inte njuta av det eller glädjas åt den rikedom han vunnit.

¹⁹ Ty han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han ej hade byggt.

²⁰ Han känner ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.

²¹ Inget kommer undan hans glupskhet, därför skall hans framgång ej bestå.

²² I sitt överflöd skall han drabbas av nöd, lidande av alla slag skall möta honom.

²³ När han fyller sin buk skall Gud sända sin vredes glöd över honom, och den skall träffa honom likt regn.

²⁴ Flyr han undan vapen av järn, skall kopparbågens pilar genomborra honom.

²⁵ Drar han ut pilen från sin rygg och den blanka udden ur sin galla, då kommer dödsskräck över honom.

²⁶ Idel mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på skall förtära honom, den skall ödelägga det som finns kvar i hans tält.

²⁷ Himlarna uppenbarar hans missgärning och jorden reser sig upp mot honom.

²⁸ Allt i hans hus drivs bort som forsande vatten på vredens dag.

²⁹ Detta är vad den ogudaktiga människan får av Gud, den lott Gud har bestämt.

Job 21

¹ Då tog Job till orda och sade:

² Lyssna noga på mina ord, låt det vara den tröst ni ger mig.

³ Visa mig tålamod så att jag får tala, och när jag har talat kan du håna.

⁴ Är det en människa jag grälar på? Varför skulle jag inte vara otålig?

⁵ Se på mig och häpna, lägg handen på munnen.

⁶ När jag tänker på det blir jag förskräckt, rysningar griper min kropp.

⁷ Varför får de ogudaktiga leva, bli gamla och växa i kraft?

⁸ De ser sina barn leva bland sig och sina avkomlingar har de inför sina ögon.

⁹ Deras hus står trygga utan fasor, Gud drabbar dem ej med sitt ris.

¹⁰ Deras boskap lyckas alltid para sig, deras kor kalvar utan missfall.

¹¹ Deras minsta släpper de ut som en hjord, deras barn dansar omkring.

¹² De sjunger till pukor och harpor och jublar till musik av flöjter.

¹³ De lever sina dagar i välmåga, och i frid far de ner till dödsriket.

¹⁴ De sade till Gud: "Låt oss vara! Vi har ingen lust att lära känna dina vägar.

¹⁵ Vem är den Allsmäktige att vi skulle tjäna honom? Vad skulle vi vinna på att åkalla honom?"

¹⁶ Se, deras framgång ligger inte i deras egen hand. De ogudaktigas rådslag är fjärran från mig.

¹⁷ Hur ofta slocknar de ogudaktigas lampa? Hur ofta kommer olycka över dem, plågor som Gud i vrede tilldelar dem?

¹⁸ Hur ofta blir de som halm för vinden, lika agnar som stormen för bort?

¹⁹ Ni säger: "Gud sparar hans straff till barnen." Må han vedergälla honom själv, så att han får känna det.

²⁰ Må den ogudaktige med egna ögon få se sitt fall, må han få dricka av den Allsmäktiges vrede.

²¹ Ty frågar han efter sin familj när han är borta, när antalet månader för hans del är slut?

²² Kan någon lära Gud förstånd, han som dömer över de högsta?

²³ Den ene dör i sin krafts dagar, helt sorglös och trygg.

²⁴ Hans kärl är fulla av mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

²⁵ Den andre dör med bedrövad själ, utan att ha smakat det goda.

²⁶ Tillsammans ligger de i stoftet, med förruttnelsens maskar över sig.

²⁷ Se, jag känner era tankar och era lömska planer mot mig.

²⁸ Ni frågar: "Vad blev det av stormännens hus, av tälten där de ogudaktiga bodde?"

²⁹ Har ni inte frågat de vittberesta, lyssnar ni inte till deras vittnesbörd?

³⁰ Den onde skonas på olyckans dag, han räddas undan vredens dag.

³¹ Vem säger honom rakt i ansiktet hur han lever, vem straffar honom för vad han har gjort?

³² När han har förts till graven vakar man vid gravkullen.

³³ Dalens mylla är ljuvlig för honom, alla människor följer honom, och otaliga har gått före honom.

³⁴ Hur tom är inte den tröst ni ger mig. Era svar är endast bedrägeri.

Job 22

¹ Då tog Elifas från Teman till orda och sade:

² Kan en människa vara till nytta för Gud, kan en förståndig vara till gagn för honom?

³ Har den Allsmäktige någon glädje av din rättfärdighet, eller något att tjäna på att du lever oklanderligt?

⁴ Är det för din gudsfruktan som han straffar dig och går till doms med dig?

⁵ Är inte din ondska stor, dina missgärningar utan ände?

⁶ Du tog ju pant av din broder utan orsak och plundrade de utblottade på deras kläder.

⁷ Du gav inget vatten åt den utmattade, den hungrige nekade du bröd.

⁸ Den som brukar våld fick besitta landet, och den som är högt aktad fick bo där.

⁹ Änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blev krossade.

¹⁰ Därför omges du av snaror och förfäras av plötslig skräck,

¹¹ eller av mörker så att du inget ser, och av vattenmassor som övertäcker dig.

¹² Bor inte Gud i himlens höjd? Och se på stjärnorna däruppe, hur högt de sitter!

¹³ Och du säger: "Vad kan Gud veta? Kan han döma genom detta töcken?

¹⁴ Molnen bildar en slöja så att han inte ser, och på himlavalvet vandrar han."

¹⁵ Vill du hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gick,

¹⁶ män som rycktes bort i förtid, och som en ström flöt deras grundval bort.

¹⁷ De sade till Gud: "Lämna oss! Vad kan den Allsmäktige göra?"

¹⁸ Ändå var det han som fyllde deras hus med välstånd. Men de ogudaktigas rådslag är fjärran ifrån mig.

¹⁹ De rättfärdiga ser det och gläder sig, den oskyldige hånar dem:

²⁰ "Sannerligen, våra motståndare är utrotade, och deras överflöd har elden uppslukat."

²¹ Sök nu förlikning och frid med Gud, så skall lycka komma på din lott.

²² Tag emot undervisning av hans mun, bevara hans ord i ditt hjärta.

²³ Om du omvänder dig till den Allsmäktige blir du upprättad, om du avlägsnar orättfärdighet från ditt tält,

²⁴ om du kastar ditt guld i stoftet och Ofirs-guldet bland bäckens stenar,

²⁵ då blir den Allsmäktige ditt guld, han blir ditt ädlaste silver.

²⁶ Ja, då skall du glädjas i den Allsmäktige och lyfta upp ditt ansikte till Gud.

²⁷ När du ber till honom skall han höra dig, och du skall infria dina löften.

²⁸ Allt vad du beslutar skall gå dig väl, och ljus skall skina på dina vägar.

²⁹ När de för nedåt skall du säga: "Uppåt!", så skall han frälsa den som slår ner sin blick.

³⁰ Han skall rädda också den som ej är oskyldig, genom dina händers renhet skall han räddas.

Job 23

¹ Då tog Job till orda och sade:

² Också i dag är min klagan trotsig. Min hand vilar tungt över mitt suckande.

³ O, om jag visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma till hans boning!

⁴ Jag skulle lägga fram min sak inför honom, fylla min mun med bevis.

⁵ Jag ville veta vad han kan svara mig, begrunda vad han har att säga till mig.

⁶ Skulle han bekämpa mig med sin stora makt? Nej, han skulle höra på mig.

⁷ En rättfärdig skulle då vara hans motpart, jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.

⁸ Se, går jag mot öster, är han inte där, går jag mot väster, finner jag honom ej.

⁹ Är han verksam i norr, skådar jag honom inte, vänder han sig åt söder, ser jag honom ej.

¹⁰ Han vet vilken väg jag har vandrat, prövar han mig, skall jag komma ur prövningen som guld.

¹¹ Min fot har hållit fast vid hans spår, jag har följt hans väg utan att vika av.

¹² Hans läppars bud har jag inte övergett, hans muns ord är mig en större skatt än mitt dagliga bröd.

¹³ Men han är den ende, vem kan stå honom emot? Vad han vill, det gör han.

¹⁴ Han fullbordar vad han har beslutat om mig, och mycket mer av samma slag.

¹⁵ Därför bävar jag för hans ansikte, när jag tänker på det blir jag rädd för honom.

¹⁶ Gud har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige har fått mig att bäva,

¹⁷ ty jag fick inte förgås innan mörkret kom, han dolde inte den svarta natten för mitt ansikte.

Job 24

¹ Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får hans vänner inte se hans dagar?

² De flyttar undan gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet.

³ De för bort de faderlösas åsna, och tar änkans ko i pant.

⁴ De tränger bort de fattiga från vägen, de nödställda i landet måste alla gömma sig.

⁵ Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken ger dem bröd åt barnen.

⁶ De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den ogudaktiges vingård.

⁷ Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden.

⁸ De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan.

⁹ Faderlösa slits från sin moders bröst och pant tas från den fattige.

¹⁰ De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar.

¹¹ Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen.

¹² Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud aktar ej på sådan ondska.

¹³ Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar, de vistas inte på dess stigar.

¹⁴ Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like.

¹⁵ Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: "Inget öga får se mig", och täcker sitt ansikte med en slöja.

¹⁶ Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de sig inne. De vill inte veta av ljuset.

¹⁷ Ty svartaste mörker är morgon för dem alla, ja, de är väl förtrogna med mörkrets fasor.

¹⁸ De är som något lätt på vattenytan. Deras jordstycke är förbannat i landet, ingen styr sin färd till vingårdarna.

¹⁹ Som torka och hetta förtär snövattnet, så förtär dödsriket den som har syndat.

²⁰ Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Som ett träd bryts orättfärdigheten av.

²¹ Han handlar illa mot den ofruktsamma som ej kan föda, änkan behandlar han inte väl.

²² Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in, kan de inte vara säkra för sitt liv.

²³ Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar.

²⁴ En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar likt axens toppar.

²⁵ Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger, och göra mina ord om intet?

Job 25

¹ Då tog Bildad från Sua till orda och sade:

² Herraväldet och fruktan tillhör Gud, fridstiftaren i höjden.

³ Kan hans skaror räknas? Över vem går ej hans ljus upp?

⁴ Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren?

⁵ Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon.

⁶ Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken.

Job 26

¹ Då tog Job till orda och sade:

² Vilken hjälp har du ej gett den maktlöse, hur har du ej stärkt den svages arm!

³ Vilka råd har du ej gett den ovise, vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

⁴ För vem för du din talan och vems ande utgår från dig?

⁵ De avlidna skälver, likaså djupets vatten och de som bor där.

⁶ Dödsriket ligger naket för honom, avgrunden utan täckelse.

⁷ Han spänner ut himlen i norr över det tomma, han hänger upp jorden på intet.

⁸ Han samlar upp vatten i sina moln, och skyarna brister inte under bördan.

⁹ Han gömmer sin tron för vår åsyn, han höljer den med sina skyar.

¹⁰ En välvd horisont har han satt över vattnen, där ljuset gränsar mot mörkret.

¹¹ Himlens pelare skälver, de häpnar över hans bestraffningar.

¹² Med sin kraft stillar han havet, genom sitt förstånd krossar han Rahab.

¹³ Han andas och himlen blir klar. Hans hand genomborrar den snabba ormen.

¹⁴ Se, detta är endast utkanterna av hans verk, en svag viskning är allt vi hör om honom. Hans dånande kraft, vem kan förstå den?

Job 27

¹ Job fortsatte sin framställning. Han sade:

² Så sant Gud lever, han som har undanhållit mig min rätt, han, den Allsmäktige, som har förbittrat min själ:

³ Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa,

⁴ skall mina läppar ej tala orättfärdighet eller min tunga tala svek.

⁵ Aldrig kommer jag att ge er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld.

⁶ Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.

⁷ Må min fiende stå som ogudaktig, min motståndare som orättfärdig.

⁸ Ty vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av, när Gud tar hans själ?

⁹ Kommer Gud att höra hans rop när nöd kommer över honom?

¹⁰ Kan han glädja sig över den Allsmäktige? Kan han alltid åkalla Gud?

¹¹ Jag vill undervisa er om Guds hand, den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja.

¹² Ni har ju själva alla sett det, varför kommer ni då med tomt prat?

¹³ Detta är den ogudaktiges lott hos Gud, den arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

¹⁴ Om hans barn blir många, skall de falla för svärd, hans avkomlingar får ej tillräckligt med bröd.

¹⁵ De som undkommer skall dö av pest och deras änkor skall inte begråta dem.

¹⁶ Även om han samlar silver som stoft och lägger kläder på hög som lera,

¹⁷ så är det de rättfärdiga som klär sig i det han har lagt på hög, och silvret får de oskyldiga dela.

¹⁸ Som en mal bygger han sitt hus, likt ett skjul som väktaren gör åt sig.

¹⁹ Rik går han till sängs, men det sker aldrig mer, när han öppnar sina ögon är allt borta.

²⁰ Fasorna griper honom likt vattenmassor, stormen rycker bort honom om natten.

²¹ Östanvinden lyfter honom, och han är borta, den sveper i väg honom från hans plats.

²² Utan förskoning vräker den sig mot honom, för dess kraft försöker han fly.

²³ Den klappar sina händer mot honom och visslar åt honom från hans plats.

Job 28

¹ Silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas.

² Järn hämtas upp ur jorden, stenar smälts till koppar.

³ Människan sätter gränser för mörkret och utforskar det yttersta djupet, där stenen är natt och svartaste skugga.

⁴ De spränger schakt långt från människoboningar, där ingen satt sin fot, de hänger svävande, fjärran från människor.

⁵ Jorden, från vilken bröd kommer, förvandlas där nere som av eld.

⁶ Bland dess stenar har safiren sin plats, och där finns guldmalm.

⁷ Stigen dit är ej känd av örnen, falkens öga har ej upptäckt den.

⁸ Stolta vilddjur har inte trampat på den, inget lejon har gått fram på den.

⁹ På den hårda stenen lägger man sin hand och gräver ut bergen från grunden.

¹⁰ De hugger ut gångar i klipporna, och ögat får se härliga ting.

¹¹ De stoppar upp vattenådrornas gråt, de drar fram dolda skatter i ljuset.

¹² Men visheten, var finns hon? Var har förståndet sin boning?

¹³ Människan vet ej hennes värde, man finner henne ej i de levandes land.

¹⁴ Djupet säger: "Hon är inte i mig", havet säger: "Hon finns inte hos mig."

¹⁵ Man kan inte köpa henne för guld, inte väga upp silver för att förvärva henne.

¹⁶ Hon kan ej köpas med guld från Ofir eller med dyrbar onyx och safir.

¹⁷ Guld och glas kan inte jämföras med henne, hon kan inte bytas ut mot guldkärl,

¹⁸ koraller och kristall må inte nämnas. Att äga vishet är mer värt än pärlor.

¹⁹ Topas från Kush kan ej jämföras med henne, hon kan ej vägas upp med renaste guld.

²⁰ Men visheten, var kommer hon ifrån? Var har förståndet sin boning?

²¹ Hon är gömd för alla levandes ögon, hon är dold för himlens fåglar.

²² Avgrunden och döden säger: "Endast hörsägner om henne har nått våra öron."

²³ Gud har insikt om vägen till henne, han vet var hon bor.

²⁴ Ty han skådar till jordens ändar, han ser allting under himlen.

²⁵ När han mätte upp vindens vikt och vägde vattnen efter mått,

²⁶ när han gjorde en lag för regnet och en väg för åskans blixt,

²⁷ då såg han henne och uppenbarade henne, han lät henne stå fram och utforskade henne.

²⁸ Och till människorna sade han: "Se, Herrens fruktan är vishet, att fly det onda är förstånd."

Job 29

¹ Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

² O, att jag vore som i förgångna månader, som i de dagar då Gud vakade över mig,

³ då hans lykta sken över mitt huvud och jag i hans ljus gick fram i mörkret,

⁴ då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus,

⁵ då den Allsmäktige ännu var med mig, och mina barn fanns runt omkring mig,

⁶ då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan göt ut bäckar av olja för mig.

⁷ När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget,

⁸ då drog sig de unga tillbaka när de såg mig, och de gamla reste sig och blev stående.

⁹ Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen.

¹⁰ Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom.

¹¹ Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig.

¹² Ty jag räddade den fattige som ropade, och den faderlöse som ingen hjälpare hade.

¹³ Den döende välsignade mig, änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹⁴ I rättfärdighet klädde jag mig, den var min klädnad. Rättvisan var min mantel och huvudbonad.

¹⁵ Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte.

¹⁶ Jag var en fader åt de nödställda, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁷ Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸ Jag tänkte då: "I mitt eget bo kommer jag att dö, mina dagar skall bli många som sanden.

¹⁹ Min rot sträcker sig till vatten, och i mina grenar faller nattens dagg.

²⁰ Min ära förnyas ständigt, och min båge är alltid ny i min hand."

²¹ De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd.

²² Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem.

²³ De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn.

²⁴ Jag log mot dem när de misströstade, och mitt ansiktes ljus tog de emot.

²⁵ Jag valde väg åt dem och satt främst, jag tronade som en kung bland sitt manskap, likt en som tröstade de sörjande.

Job 30

¹ Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta bland mina vallhundar.

² Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig, dessa som saknar all livskraft?

³ De är utmärglade av nöd och hunger, de gnager av det torra landet som redan förut var öde och ödsligt.

⁴ De plockar saltörter bland snåren, och ginströtter är deras mat.

⁵ De drivs ut från menigheten, man ropar efter dem som efter tjuvar.

⁶ De måste bo i otäcka raviner, i jordhålor och bergsskrevor.

⁷ De skriker bland snåren, de kryper ihop under nässlor.

⁸ De är uslingar och ärelösa, utjagade ur landet.

⁹ För dem har jag nu blivit en nidvisa, jag har blivit ett ordspråk bland dem.

¹⁰ De avskyr mig och håller sig borta från mig, de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.

¹¹ Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig, därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.

¹² Vid min högra sida reser sig slöddret, de slår undan mina fötter och banar sig väg för att fördärva mig.

¹³ De river upp min stig, de arbetar på mitt fördärv, men de får ingen hjälp.

¹⁴ De bryter fram som genom en bred rämna, de vältrar sig fram mellan ruinerna.

¹⁵ Fasor väller över mig, min ära rycks bort som en storm, och lik ett moln har min räddning försvunnit.

¹⁶ Nu utgjuter sig min själ inom mig, och plågans dagar håller mig fast.

¹⁷ Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila.

¹⁸ Med stor kraft griper han min mantel, han fattar mig i min livklädnad.

¹⁹ Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.

²¹ Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig.

²² Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du slungar mig av och an i stormen.

²³ Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande samlas.

²⁴ Men räcker man ej ut handen när man faller, ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit?

²⁵ Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige?

²⁶ Men när jag sökte det goda, kom det onda, när jag väntade på ljus, kom mörker.

²⁷ Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig.

²⁸ Svart går jag omkring, men inte av solen. Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp.

²⁹ Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna.

³⁰ Min hud har blivit svart och faller av mig, mina ben brinner av hetta.

³¹ Mitt harpospel är bytt i sorgelåt, mitt följtspel i högljudd gråt.

Job 31

¹ Jag slöt ett förbund med mina ögon: att aldrig se på en ung kvinna.

² Vilken lott skulle jag annars få av Gud i höjden, vilken del av den Allsmäktige där ovan?

³ Ofärd kommer ju över orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

⁴ Ser inte han mina vägar och räknar alla mina steg?

⁵ Har jag umgåtts med lögn, har min fot varit snar till svek?

⁶ Låt honom väga mig på en rättvis våg, så skall Gud få se min rättsinnighet.

⁷ Har mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt mina ögon, har jag någon fläck på mina händer?

⁸ Då må en annan äta vad jag har sått, och mina plantor må ryckas upp med roten.

⁹ Har mitt hjärta förförts av en kvinna, har jag stått på lur vid min nästas dörr?

¹⁰ Då må min hustru mala korn åt en annan, och främmande män ligga i hennes famn.

¹¹ Det hade varit en skändlig handling, en straffbar missgärning,

¹² en eld som skulle förtära ända till avgrunden och föröda till roten alla mina grödor.

¹³ Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt när de hade någon tvist med mig?

¹⁴ Vad skulle jag då göra när Gud står upp? När han ställer mig till svars, vad skulle jag säga?

¹⁵ Har inte han som skapade mig i moderlivet skapat också dem? Är det inte en enda som har berett oss i modersskötet?

¹⁶ Har jag nekat de fattiga vad de önskat eller låtit änkans ögon försmäkta?

¹⁷ Har jag ensam ätit mitt bröd, utan att den faderlöse fått äta av det?

¹⁸ Nej, från min ungdom har jag uppfostrat honom som en far, och från första stund har jag tagit mig an änkor.

¹⁹ Har jag sett någon förgås utan kläder, eller en fattig utan något att skyla sig med?

²⁰ Har inte hans hjärta välsignat mig och fick han ej värma sig i ull från mina lamm?

²¹ Har jag lyft min hand mot den faderlöse när jag såg mig ha medhåll i porten?

²² Då må min axel lossna från min skuldra och min arm brytas från sin led.

²³ Jag måste då frukta bestraffning från Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

²⁴ Satte jag mitt hopp till guldet, kallade jag det rena guldet min förtröstan?

²⁵ Gladdes jag över att min rikedom blev stor och att min hand förvärvade så mycket?

²⁶ Hände det, när jag såg solljuset, hur det sken, och månen, hur härlig den skred fram,

²⁷ att mitt hjärta i hemlighet lät sig förföras och jag gav dem en handkyss?

²⁸ Också det hade varit en straffbar missgärning, ty jag hade då förnekat Gud i höjden.

²⁹ Har jag glatt mig åt min fiendes olycka, fröjdat mig när något ont drabbade honom?

³⁰ Nej, jag tillät inte min mun att synda genom att med en förbannelse begära hans liv.

³¹ Mitt husfolk kan vittna: "Var och en fick mätta sig med kött vid hans bord."

³² Främlingen behövde ej övernatta på gatan, jag öppnade mina dörrar mot vägen.

³³ Har jag dolt mina överträdelser likt Adam och gömt min missgärning inom mig,

³⁴ av fruktan för allt folket och av rädsla för fränders förakt, så att jag teg och ej gick utanför min dörr?

³⁵ O, att jag hade någon som lyssnade på mig! Se, här är min underskrift. Den Allsmäktige må svara mig. Låt mig se min motparts anklagelseskrift!

³⁶ Sannerligen, jag skulle bära den på min skuldra, jag skulle fästa den på mig som en krona.

³⁷ Jag skulle berätta för honom om alla mina steg, som en furste skulle jag möta honom.

³⁸ Har min mark ropat över mig, har dess fåror gråtit med varandra?

³⁹ Har jag ätit frukten från den utan att betala, eller sugit ut dem som brukade jorden?

⁴⁰ Då må törne växa upp i stället för vete, ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

Job 32

¹ De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han i sina egna ögon var rättfärdig.

² Men Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Mot Job blev han upprörd, därför att denne menade sig ha rätt mot Gud.

³ Och mot Jobs tre vänner blev han upprörd, därför att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.

⁴ Elihu hade dröjt att tala till Job eftersom de andra var äldre än han.

⁵ Men då Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.

⁶ Så Elihu, Barakels son, från Bus tog till orda. Han sade: Jag är ung, och ni är gamla. Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er.

⁷ Jag tänkte: "Må åldern tala och de många åren förkunna visdom."

⁸ Men det beror på anden i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.

⁹ Det är inte åldern som ger vishet, inte bara gamla förstår vad som är rätt.

¹⁰ Därför säger jag: Lyssna på mig! Också jag vill lägga fram min mening.

¹¹ Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter förståndigt tal från er, när ni sökte finna de rätta orden.

¹² Jag lyssnade uppmärksamt på er, men se, ingen kunde motbevisa Job, ingen kunde ge honom svar på tal.

¹³ Svara nu inte: "Vi möttes av vishet. Gud, inte en människa, skall slå ner honom."

¹⁴ Hans ord var inte riktade mot mig, och jag skall inte bemöta honom med era argument.

¹⁵ De är bestörta och svarar ej mer, de har förlorat talförmågan.

¹⁶ Skulle jag vänta då de ingenting kan säga, då de står där utan något svar?

¹⁷ Också jag vill ta till orda, också jag vill säga min mening.

¹⁸ Ty jag är uppfylld av ord, anden inom mig tvingar mig.

¹⁹ Se, mitt inre är som instängt vin, likt en ny vinlägel är det nära att brista.

²⁰ Därför måste jag tala och få lättnad, jag måste öppna mina läppar och svara.

²¹ Jag skall inte vara partisk mot någon och jag vill inte smickra någon människa.

²² Smicker vill jag ej veta av, annars kunde min skapare strax rycka bort mig.

Job 33

¹ Men Job, hör nu mina ord, lyssna till allt vad jag har att säga!

² Se, jag öppnar nu mina läppar, min tunga talar i min mun.

³ Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta, det jag förstår skall jag ärligt säga.

⁴ Guds Ande har gjort mig, den Allsmäktiges livsande ger mig liv.

⁵ Svara mig om du förmår, träd fram inför mig, gör dig beredd.

⁶ Se, inför Gud är vi båda lika, också jag är formad av lera.

⁷ Se, rädsla för mig behöver ej skrämma dig, och min myndighet skall ej trycka ner dig.

⁸ Men du sade inför mina öron, så ljöd de ord jag hörde:

⁹ "Jag är ren och utan överträdelse, jag är oskyldig och utan missgärning.

¹⁰ Men se, han vill ansätta mig, han räknar mig som sin fiende.

¹¹ Han sätter mina fötter i stocken, han vaktar på alla mina vägar."

¹² Du har inte rätt i detta, svarar jag dig, ty Gud är större än en människa.

¹³ Hur kan du förebrå honom att han inte ger ett enda ord till svar?

¹⁴ Gud talar både en och två gånger, utan att man bryr sig om det.

¹⁵ I drömmen, i nattens syn, när sömnen fallit tung över människorna och de slumrar i sin bädd,

¹⁶ då öppnar han människornas öron och bekräftar deras tuktan

¹⁷ för att hindra människan från en ogärning och hålla henne borta från högmod.

¹⁸ Han bevarar hennes själ från graven och hennes liv från att falla för svärd.

¹⁹ Hon tuktas med plågor på sin sjukbädd och med ständiga smärtor i benen.

²⁰ Hennes sinne vämjes vid mat, hennes själ vid den föda hon älskade.

²¹ Hennes kött tärs bort till dess inget finns kvar, hennes ben, som man inte såg, blir blottade.

²² Hennes själ kommer nära graven, hennes liv nära de döda

²³ Om det finns en ängel för henne, en medlare, en av tusen, som förkunnar för människan vad som är rätt,

²⁴ då förbarmar sig Gud över henne och säger: "Fräls henne, så att hon inte far ner i graven, jag har fått lösepenning."

²⁵ Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon blir åter som i sin ungdoms dagar.

²⁶ Hon ber till Gud som får behag till henne, och hon får se hans ansikte med jubel. Och Gud ger människan hennes rättfärdighet tillbaka.

²⁷ Hon skall sjunga inför människorna: "Jag syndade och förvrängde det rätta, men jag fick inte vad jag förtjänade.

²⁸ Han friköpte min själ så att den inte hamnade i fördärvet, och mitt liv skall se ljuset."

²⁹ Se, allt detta gör Gud både två och tre gånger med en människa,

³⁰ för att föra tillbaka hennes själ från graven, så att livets ljus får stråla över henne.

³¹ Ge akt, Job, och lyssna på mig! Var stilla, så att jag får tala.

³² Men har du något att säga, så svara mig, tala, ty jag vill gärna ge dig rätt.

³³ Om inte, lyssna då till mig. Var stilla, jag skall lära dig vishet.

Job 34

¹ Elihu fortsatte. Han sade:

² Hör mina ord, ni som är visa, lyssna till mig, ni som är förståndiga.

³ Ty örat prövar orden liksom gommen prövar smaken.

⁴ Låt oss finna ut vad som är rätt, tillsammans förstå vad som är gott.

⁵ Ty Job har sagt: "Jag är rättfärdig, men Gud har berövat mig min rätt.

⁶ Trots att jag har rätt står jag som lögnare. Jag är dödsskjuten fastän jag är utan missgärning."

⁷ Finns en man lik Job, som dricker hån som vore det vatten,

⁸ som slår följe med ogärningsmän och vandrar med ogudaktiga människor?

⁹ Ty han säger: "Det gagnar inte en människa att hålla sig väl med Gud."

¹⁰ Lyssna därför på mig, ni förståndiga män! Skulle Gud begå någon orätt, skulle den Allsmäktige göra något orättfärdigt?

¹¹ Nej, han vedergäller en människa efter hennes gärningar och ger åt var och en efter hennes vandel.

¹² Gud gör sannerligen inget orätt, den Allsmäktige förvränger ej rätten.

¹³ Vem satte honom att ta hand om jorden, vem lade hela världen på honom?

¹⁴ Om han bara tänkte på sig själv och tog tillbaka sin ande, sin livsfläkt,

¹⁵ då skulle allt levande förgås och människorna vända åter till stoft.

¹⁶ Har du insikt, så hör detta, lyssna till vad jag säger.

¹⁷ Skall den härska som hatar rättvisa? Eller fördömer du den störste i rättfärdighet,

¹⁸ han som säger till en kung: "Du usling!" och till en furste: "Du ogudaktige!",

¹⁹ han som inte är partisk för furstar, som inte aktar den rike mer än den fattige, ty alla är de hans händers verk?

²⁰ De dör plötsligt, mitt i natten. Folk bävar och förgås, de mäktiga rycks bort men inte genom människohand.

²¹ Ty Guds ögon följer var mans vägar, och han ser alla hans steg.

²² Det finns inget mörker och ingen djup skugga där ogärningsmän kan gömma sig.

²³ Gud behöver inte ge akt på en människa länge, innan hon kan ställas till doms inför honom.

²⁴ Han krossar mäktiga män utan rannsakning och insätter andra i deras ställe.

²⁵ Ja, han känner deras gärningar, han störtar dem om natten och de krossas.

²⁶ Han straffar dem som förbrytare, öppet, inför människors åsyn,

²⁷ eftersom de vek av ifrån honom och inte gav akt på alla hans vägar.

²⁸ Det fick de fattiga att ropa till honom, och han hörde de nödställdas klagan.

²⁹ När han är tyst, vem kan då fördöma? När han döljer sitt ansikte, vem kan då se honom? Det må gälla ett folk eller en enskild människa.

³⁰ Han låter inga gudlösa regera eller bli snaror för folket.

³¹ Har någon sagt till Gud: "Jag tar mitt straff, jag vill inte synda mer.

³² Lär mig du vad jag inte ser. Har jag gjort orätt vill jag inte göra så mer."

³³ Skall Gud vedergälla efter din önskan, du som har förkastat honom? Du måste välja, inte jag. Säg vad du menar!

³⁴ Kloka män skall säga, visa män som lyssnar till mig:

³⁵ "Job talar utan insikt, hans ord är utan visdom."

³⁶ Job må prövas till det yttersta, ty han försvarar sig som ogärningsmän.

³⁷ Han lägger uppror till sin synd, han klappar händerna mot oss och hopar sina ord mot Gud.

Job 35

¹ Elihu fortsatte. Han sade:

² Tror du det är rätt att säga: "Min rättfärdighet är större än Guds",

³ eftersom du säger: "Vad gagnar den mig? Har jag mer nytta av den än av min synd?"

⁴ Jag skall svara dig och dina vänner.

⁵ Blicka upp mot himlen och se, lägg märke till skyarna högt över dig.

⁶ Om du syndar, vad tillfogar du då honom? Om dina överträdelser är många, vad skadar det honom?

⁷ Om du är rättfärdig, vad ger du honom, vad får han ta emot av din hand?

⁸ Din ogudaktighet påverkar människor som är lika dig, och din rättfärdighet människobarn.

⁹ Man klagar över allt förtryck, man ropar om hjälp mot de mäktigas arm.

¹⁰ Men ingen frågar: "Var är Gud, som skapat mig, han som låter lovsånger ljuda i natten,

¹¹ han som ger oss mer insikt än jordens djur och mer vishet än himlens fåglar?"

¹² Man ropar, men han svarar inte på grund av de ondas högmod.

¹³ Sannerligen, Gud hör ej på tomma böner, den Allsmäktige bryr sig ej om dem.

¹⁴ Även när du säger att du inte ser honom, ligger din sak inför honom, och du bör vänta på honom.

¹⁵ Men nu, då han inte straffar i vrede och inte bryr sig så mycket om synden,

¹⁶ spärrar Job upp sin mun till fåfängt tal, utan insikt hopar han ord.

Job 36

¹ Elihu fortsatte. Han sade:

² Ha lite tålamod, jag har ännu något att säga till Guds försvar.

³ Min insikt vill jag hämta från fjärran, och hävda att min skapare är rättfärdig.

⁴ Sannerligen, mina ord är inte falska, en man med full insikt har du framför dig.

⁵ Se, Gud är väldig och förkastar ingen, han är väldig i sitt förstånds kraft.

⁶ Den ogudaktige låter han inte leva, men de nödställda skaffar han rätt.

⁷ Han tar ej sina ögon från de rättfärdiga. De får trona i kungars krets, de är för alltid upphöjda.

⁸ Om de läggs bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

⁹ så vill han visa dem vad de har gjort och vilka överträdelser de i trots har begått.

¹⁰ Han öppnar deras öra för tuktan och manar dem att vända om från synden.

¹¹ Om de lyssnar och tjänar honom, får de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

¹² Men om de inte lyssnar, skall de drabbas av svärdet och gå under i sitt oförstånd.

¹³ De som har gudlösa hjärtan hemfaller åt vrede, de ropar inte på hjälp när han binder dem.

¹⁴ De skall dö i sin ungdom och sluta sitt liv bland horkarlar i avgudatempel.

¹⁵ Genom lidandet vill han rädda den lidande och genom nöd öppna hans öra.

¹⁶ Han vill också föra dig ut ur nödens gap till en rymlig plats utan betryck och duka ditt bord med utsökta rätter.

¹⁷ Men du är fylld av ogudaktighetens dom, dom och rättvisa håller dig fast.

¹⁸ Låt inte din vrede uppegga dig till att håna och låt inte en stor lösensumma förleda dig.

¹⁹ Skall ditt rop och alla kraftansträngningar frita dig från nöd?

²⁰ Längta inte efter den natt då folken skall ryckas från sin plats.

²¹ Tag dig till vara, vänd dig inte till ondska, som du valt i stället för lidande.

²² Se, Gud är upphöjd i sin kraft. Var finns en lärare som han?

²³ Vem har anvisat honom hans väg, och vem kan säga: "Du har gjort orätt"?

²⁴ Kom ihåg att upphöja hans gärningar, dem som människorna sjunger om,

²⁵ som alla människor ser på, som de skådar, om än i fjärran.

²⁶ Se, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år är fler än någon kan utrannsaka.

²⁷ Vattnets droppar drar han uppåt, de strilar som regn ner från dimman.

²⁸ Från skyarna strömmar det och dryper ner över många människor.

²⁹ Kan någon förstå hur molnen breder ut sig, förstå dundret från hans hydda?

³⁰ Se, han sprider sina blixtars ljus omkring sig och döljer havets djup.

³¹ Ty genom dem dömer han folken, men ger också mat i överflöd.

³² Han höljer sina händer i blixtarnas ljus och befaller dem att träffa sitt mål.

³³ Hans dunder bär bud om honom, också boskapen vet vad som är på färde.

Job 37

¹ Vid sådant bävar mitt hjärta och slår häftigt i mitt bröst.

² Lyssna noga till dundret från hans röst, till dånet som går ut från hans mun.

³ Han sänder ut det över hela himlen, sina blixtar till jordens ändar.

⁴ Efteråt ryter dånet, han dundrar med sin väldiga röst, och på blixtarna spar han ej då han låter sin röst höras.

⁵ Gud dundrar underbart med sin röst, han gör stora och outgrundliga ting.

⁶ Snön befaller han: "Fall ner till jorden!", och regnet: "Fall tunga skurar av regn!"

⁷ På alla människors händer sätter han ett insegel, så att alla skall lära känna hans gärningar.

⁸ Vilddjuren drar då in i sina gömslen, de blir kvar i sina hålor.

⁹ Stormen kommer från sin kammare, och med nordanvinden följer köld.

¹⁰ Gud sänder frost med sin andedräkt, och de vida vattnen fryser till.

¹¹ Han lastar skyarna med väta och sprider sina åskmoln vida omkring.

¹² De driver i alla riktningar efter hans rådslut och utför allt vad han befaller dem på jordens yta.

¹³ Han låter dem komma för att straffa eller för att gagna hans land eller för att visa hans godhet.

¹⁴ Lyssna till detta, du Job, stanna och ge akt på Guds under!

¹⁵ Förstår du hur Gud styr dem och hur han låter blixtarna från sina moln lysa fram?

¹⁶ Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underverk,

¹⁷ hur dina kläder blir heta när marken blir stilla under sunnanvinden?

¹⁸ Kan du, med honom, breda ut skyarna som ett valv, fast som en spegel av gjuten metall?

¹⁹ Lär oss vad vi skall säga till honom, för vårt mörkers skull kan vi inte lägga fram något.

²⁰ Skall det kungöras för honom att jag vill tala? Ingen begär väl att bli uppslukad?

²¹ Men inte kan någon nu se på ljuset, strålande som det är i skyarna, sedan vinden har gått fram och renat dem.

²² Från norr kommer en glans av guld, ett fruktansvärt majestät omger Gud.

²³ Den Allsmäktige kan vi ej finna, han är upphöjd i kraft och dom. Han kan inte kränka sin stora rättfärdighet.

²⁴ Därför fruktar människorna honom. Han bryr sig inte om dem som tycker sig vara visa.

Job 38

¹ HERREN svarade Job ur stormvinden. Han sade:

² Vem är denne som fördunklar mitt råd med ord utan förstånd?

³ Spänn bältet om livet som en man, jag vill fråga dig, och du skall svara mig.

⁴ Var fanns du när jag lade jordens grund? Svara, om du har så stort förstånd.

⁵ Vem har bestämt hennes mått - du vet! Och vem spände mätsnöret över den?

⁶ Var fick hennes grundpelare sina fästen? Vem lade hennes hörnsten,

⁷ medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Guds söner ropade av glädje?

⁸ Vem satte dörrar för havet när det bröt fram ur moderlivet,

⁹ när gav jag moln åt det att klä sig i och lät tjockt mörker bli dess linda,

¹⁰ när bestämde jag dess gräns och satte bom och dörrar för det,

¹¹ och sade: "Hit får du komma, men inte längre, här skall dina stolta böljor lägga sig"?

¹² Har du, sedan dina dagar började, befallt dagen att gry och anvisat morgonrodnaden en plats

¹³ där den kunde fatta jorden i dess hörn, så att de ogudaktiga skakades bort från den?

¹⁴ Då ändrar jorden form som leran under sigillet, och allt träder fram som i ny dräkt.

¹⁵ Då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyfts bryts av.

¹⁶ Har du stigit ner till havets källor och vandrat på djupets botten?

¹⁷ Har dödens portar uppenbarats för dig, har du sett dödsskuggans portar?

¹⁸ Har du kunnat se ut över jordens vidder? Låt mig veta, om du har insikt i allt detta.

¹⁹ Var går vägen dit där ljuset bor, och mörkret, var har det sin boning,

²⁰ så att du kan föra det till dess gräns och finna stigarna till dess hus?

²¹ Ja, du vet, du var ju född då, och dina dagars tal är stort!

²² Har du varit vid snöns förrådshus, har du sett haglets förrådshus,

²³ dessa som jag sparar till nödens tid, till krigens och drabbningens dag?

²⁴ Var går vägen dit där ljuset delar sig, där östanvinden breder ut sig över jorden?

²⁵ Vem har öppnat en ränna åt regnflödet och banat väg för åskans blixt,

²⁶ för att sända regn över folktomma trakter, över öknar där ingen människa finns,

²⁷ för att mätta ödsliga ödemarker och ge växtkraft åt gräsets brodd?

²⁸ Har regnet någon fader, och vem födde daggens droppar?

²⁹ Från vilket sköte kom isen ut, och vem födde himlens rimfrost?

³⁰ Vattnet blir hårt som sten, djupets yta fryser till is.

³¹ Kan du binda ihop Sjustjärnornas knippe eller lossa Orions band?

³² Kan du på rätt tid föra fram himlens tecken och leda Björninnan och hennes ungar?

³³ Förstår du himlens lagar, ordnar du dess välde över jorden?

³⁴ Kan du höja din röst till molnen och få vattenflöden att övertäcka dig?

³⁵ Kan du befalla blixtarna, så att de går ut och säger till dig: "Här är vi"?

³⁶ Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?

³⁷ Vem har vishet att räkna skyarna? Och vem häller ut himlens vattenläglar

³⁸ när myllan är hård och fast och jordkokorna klibbat samman?

³⁹(39:1) Kan du jaga byte åt lejoninnan? Stillar du de unga lejonens hunger

⁴⁰(39:2) när de kryper ihop i sina hålor eller ligger på lur i snåret?

⁴¹(39:3) Vem skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud och flaxar omkring utan föda?

Job 39

¹(39:4) Vet du tiden när stengetterna skall föda, vakar du över när hindarna skall kalva?

²(39:5) Räknar du månaderna de går dräktiga, vet du tiden när de skall föda,

³(39:6) när de böjer sig ner och föder fram sina foster och gör sig fria från födslosmärtan?

⁴(39:7) Deras ungar växer sig starka ute på marken, de springer sin väg och vänder ej tillbaka.

⁵(39:8) Vem släppte vildåsnan fri, vem lossade hennes band?

⁶(39:9) Jag gav henne stäppen till hem, saltöknen blev hennes boning.

⁷(39:10) Hon föraktar bullret i staden och hör ingen pådrivares rop.

⁸(39:11) Hon söker efter bete på bergen och letar efter allt som är grönt.

⁹(39:12) Har vildoxen lust att tjäna dig och stanna över natten vid din krubba?

¹⁰(39:13) Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran med töm och harva markerna jämna efter dig?

¹¹(39:14) Kan du lita på hans stora styrka, och vill du anförtro ditt arbete åt honom?

¹²(39:15) Litar du på att han för hem din säd och samlar den i din loge?

¹³(39:16) Strutshonans vingar flaxar med fröjd, men visar hennes vingar och fjädrar modersömhet?

¹⁴(39:17) Hon lämnar sina ägg på marken och låter dem värmas på sanden.

¹⁵(39:18) Hon tänker ej på att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa på dem.

¹⁶(39:19) Hon är hård mot sin avkomma, som om den inte vore hennes. Hon bekymras ej av att hennes ungar kan dö.

¹⁷(39:20) Ty Gud lät henne ej få vishet, han har inte gett henne förstånd.

¹⁸(39:21) Men när hon piskar sig upp till språng, då ler hon åt både häst och man.

¹⁹(39:22) Ger du hästen hans styrka, och kläder du hans nacke med man?

²⁰(39:23) Kan du få honom att hoppa som gräshoppan? Hans stolta frustning är skrämmande.

²¹(39:24) Han skrapar marken och gläds över sin styrka, han rusar fram mot väpnade skaror.

²²(39:25) Han ler åt fruktan och känner ingen rädsla, han ryggar inte tillbaka för svärd.

²³(39:26) Omkring honom rasslar det av koger, det blänker av spjut och lansar.

²⁴(39:27) Han skakar och är upphetsad när han vinner terräng, han kan inte stå stilla när basunen har ljudit.

²⁵(39:28) För varje basunstöt frustar han till, redan på avstånd vädrar han strid, kommandorop och härskrin.

²⁶(39:29) Är det genom din visdom som höken stiger och breder ut sina vingar mot söder?

²⁷(39:30) Är det på din befallning som örnen stiger högt och bygger sitt näste på höjden?

²⁸(39:31) På klipphyllan bor han och håller till, på klippans topp och bergsfästena.

²⁹(39:32) Därifrån spanar han efter byte, långt i fjärran spejar hans ögon.

³⁰(39:33) Hans ungar frossar på blod, och där de slagna ligger, där finner man honom.

Job 40

¹(39:34) Och HERREN svarade Job. Han sade:

²(39:35) Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Ge svar, du som anklagar Gud.

³(39:36) Job svarade HERREN och sade:

⁴(39:37) Jag är för ringa, vad kan jag svara dig? Jag lägger handen på munnen.

⁵(39:38) En gång har jag talat, men jag säger inget mer, ja, två gånger, men jag gör det aldrig mer.

⁶(40:1) Då talade HERREN till Job ur stormvinden. Han sade:

⁷(40:2) Spänn bältet om livet som en man. Jag vill fråga dig, och du skall svara mig.

⁸(40:3) Vill du göra min rätt om intet, vill du döma mig skyldig för att själv stå rättfärdig?

⁹(40:4) Har du en sådan arm som Gud, och kan du dundra med din röst som han?

¹⁰(40:5) Pryd dig då med storhet och härlighet, kläd dig i ära och majestät.

¹¹(40:6) Sprid ut din vredes förbittring, ödmjuka de högmodiga med en blick.

¹²(40:7) Underkuva alla högmodiga med en blick, slå ner de ogudaktiga på stället.

¹³(40:8) Göm dem alla i stoftet, fjättra deras ansikten i mörkret.

¹⁴(40:9) Då vill också jag prisa dig för den frälsning som din högra hand givit dig.

¹⁵(40:10) Se Behemot, som jag skapat liksom dig. Han lever av gräs som en oxe.

¹⁶(40:11) Se kraften i hans länder och styrkan i hans buks muskler.

¹⁷(40:12) Han bär sin svans så styv som en ceder, senorna i hans lår är väl sammanvävda.

¹⁸(40:13) Hans benpipor är som rör av koppar, benen liknar järnstänger.

¹⁹(40:14) Han är förstlingen av Guds verk, men hans skapare kan dra sitt svärd mot honom.

²⁰(40:15) Bergen bär fram mat åt honom, och alla de vilda djuren har där sin lek.

²¹(40:16) Han lägger sig ner under lotusträd, i skydd av rör och vass.

²²(40:17) Lotusträd ger honom skugga, pilträdets grenar i floden omger honom.

²³(40:18) Om än floden är våldsam ängslas han ej, om än Jordan forsar mot hans gap är han trygg.

²⁴(40:19) Kan någon gripa tag i hans ögon eller borra snaror genom hans nos?

Job 41

¹(40:20) Kan du dra upp Leviatan med krok eller få makt över hans tunga med rep?

²(40:21) Kan du föra in ett sävstrå i hans näsa eller borra en hake genom hans käke?

³(40:22) Kommer han att vädja mycket till dig om nåd eller tala mjuka ord till dig?

⁴(40:23) Kommer han att sluta fördrag med dig, så att du kan ta honom till slav för alltid?

⁵(40:24) Kan du leka med honom som med en fågel eller hålla honom i band åt dina tjänarinnor?

⁶(40:25) Brukar fiskarlag köpslå om honom och dela honom mellan köpmän?

⁷(40:26) Kan du fylla hans hud med harpuner och hans huvud med kastspjut?

⁸(40:27) Bär hand på honom, och du skall komma ihåg den striden och aldrig mer göra om det!

⁹(40:28) Se, den som hoppas på seger blir besviken, redan vid åsynen av honom är han slagen.

¹⁰(41:1) Ingen är så dumdristig att han retar denne. Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig?

¹¹(41:2) Vem har givit mig något som jag måste betala igen? Mitt är allt som finns under himlen.

¹²(41:3) Jag vill inte tiga om hans lemmar, om hans styrka och sköna gestalt.

¹³(41:4) Vem kan rycka av honom hans beklädnad? Vem vågar sig in mellan hans båda käkar?

¹⁴(41:5) Vem kan öppna hans ansiktes dörr? Omkring hans tänder bor skräck.

¹⁵(41:6) Sköldarnas rader sitter stolta på honom, sammanfogade med hård försegling,

¹⁶(41:7) den ena tätt intill den andra, ingen vindfläkt tränger in mellan dem,

¹⁷(41:8) de är sammanfogade med varandra, de griper in i varandra och kan ej skiljas åt.

¹⁸(41:9) När han fnyser strålar det av ljus, hans blickar är som morgonrodnadens ögonlock.

¹⁹(41:10) Hans gap sprutar ut flammor, eldgnistor bryter fram.

²⁰(41:11) Hans näsborrar bolmar ut rök som från en kokande gryta på elden.

²¹(41:12) Hans andedräkt får kol att brinna, ur hans gap flammar det av eld.

²²(41:13) På hans nacke bor styrkan, och skräck dansar framför honom.

²³(41:14) Hudvecken på hans buk är fasta, de sitter hårt och orubbligt.

²⁴(41:15) Hans hjärta är hårt som sten, lik den understa kvarnstenen.

²⁵(41:16) När han reser sig bävar hjältar, i ångest förlorar de fattningen.

²⁶(41:17) Ett angripande svärd kan inte hålla stånd, inte heller spjut, pil eller lans.

²⁷(41:18) Han aktar järn som strå, koppar som murket trä.

²⁸(41:19) Han flyr ej för bågskott, för honom är slungstenar som agnar.

²⁹(41:20) Stridsklubbor aktar han som strå, han skrattar åt rasslet av lansar.

³⁰(41:21) Hans buk är som skarpa lerskivor, i dyn sätter han spår som av en tröskvagn.

³¹(41:22) Han gör djupet kokande som en gryta, han får havet att skumma som när man blandar salvor.

³²(41:23) I hans kölvatten strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

³³(41:24) På jorden finns inte hans like, han skapades utan fruktan.

³⁴(41:25) Han ser på allt som är upphöjt, han är kung över allt som är stolt.

Job 42

¹ Job svarade HERREN och sade:

² Jag vet att du förmår allt, inget som du beslutar är omöjligt för dig.

³ Vem är den som döljer ditt råd utan förstånd? Jag har ju ordat om vad jag ej begrep, om sådant som var för underbart för mig och som jag ej förstod.

⁴ Lyssna nu, så vill jag tala. Jag vill fråga dig, och du må ge mig kunskap.

⁵ Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.

⁶ Därför tar jag tillbaka allt och ångrar mig i stoft och aska.

⁷ Sedan HERREN hade talat dessa ord till Job, sade HERREN till Elifas från Teman: "Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, ty ni har inte talat om mig vad som är rätt, så som min tjänare Job har gjort.

⁸ Tag er därför nu sju tjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er, och min tjänare Job skall be för er. Jag skall visa nåd mot honom och inte göra mot er som er dårskap har förtjänat. Ty ni har inte talat om mig vad som är rätt, så som min tjänare Job har gjort."

⁹ Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama gick då och gjorde som HERREN hade sagt till dem. Och HERREN bönhörde Job.

¹⁰ Och HERREN gjorde slut på Jobs olycka när denne bad för sina vänner. HERREN gav Job dubbelt upp mot vad han förut hade haft.

¹¹ Alla hans bröder och systrar och alla han förut hade känt kom till honom, och de höll måltid med honom i hans hem. De uppmuntrade och tröstade honom för allt det onda som HERREN hade låtit komma över honom. Och var och en gav honom ett stycke silver och en guldring.

¹² Och HERREN välsignade slutet av Jobs liv mer än början. Han fick 14.000 får, 6.000 kameler, 1.000 par oxar och 1.000 åsninnor.

¹³ Han fick också sju söner och tre döttrar.

¹⁴ Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

¹⁵ I hela landet fanns inte så vackra kvinnor som Jobs döttrar. Och deras far gav dem arvedel bland deras bröder.

¹⁶ Därefter levde Job etthundrafyrtio år och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

¹⁷ Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.