1 Ord av Predikaren, son till David, kung i Jerusalem.
2 Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren. Förgänglighet och åter förgänglighet! Allt är förgängligt.
3 Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen?
4 Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar.
5 Solen går upp och solen går ner och skyndar sedan åter till den plats där den går upp.
6 Vinden far mot söder och vänder sig mot norr. Den vänder sig ständigt på sin färd fram och börjar sitt kretslopp på nytt.
7 Floderna rinner alla ut i havet, och ändå blir havet aldrig fullt. Dit floderna runnit förut, rinner de åter.
8 Allting är fullt av möda, människan kan inte beskriva det. Ögat blir inte mätt av att se, örat blir inte fullt av att höra.
9 Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man säger: "Se, detta är nytt", så har det redan funnits i gamla tider som varit före oss.
11 Ingen minns längre det som har skett förut. Inte heller skall det som sker härefter bli ihågkommet av dem som kommer sedan.
12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem.
13 Jag inriktade mitt hjärta på att genom vishet begrunda och utforska allt som sker under himlen. Det är en usel möda som Gud har gett människors barn att plåga sig med.
14 Jag såg allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind.
15 "Det som är krokigt kan inte bli rakt, och det som saknas kan inte räknas."
16 Jag sade i mitt hjärta: "Se, jag har en hög ställning och är visare än alla de som varit före mig i Jerusalem. Mycken vishet och kunskap har mitt hjärta sett."
17 Men när jag inriktade mitt hjärta på att lära känna visheten och förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
18 Ty med stor vishet följer stor oro, ökad kunskap ger ökad smärta.
1 Jag sade i mitt hjärta: "Nåväl, jag vill låta dig pröva glädjen. Gör dig nu goda dagar." Men se, också detta var förgängligt.
2 Jag sade om skrattet: "Det är dårskap", och om glädjen: "Vad tjänar den till?"
3 Jag tänkte att jag skulle stärka min kropp med vin, medan jag gav akt på vishet, och hålla mig till dårskap, till dess att jag såg vad som var bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever.
4 Jag uträttade stora ting: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig.
5 Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd.
6 Jag anlade vattendammar åt mig för att med dem vattna den skog av träd som växte upp.
7 Jag köpte slavar och slavinnor och hade tjänare som fötts i mitt hus. Jag ägde mer boskap, nötkreatur och får än någon före mig i Jerusalem.
8 Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor.
9 Jag blev stor, ja, större än alla som före mig varit i Jerusalem. Min vishet förblev också hos mig.
10 Allt som mina ögon begärde gav jag dem och jag unnade mig all glädje. Ty mitt hjärta hade glädje av all min möda, och detta var lönen för all min möda.
11 Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag hade lagt ner, se, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns ingenting att vinna under solen.
12 Sedan vände jag mig för att se på visheten och oförnuftet och dårskapen. Ty vad kan den människa göra som kommer efter kungen? Bara det som man redan förut har gjort.
13 Jag insåg då att visheten har samma företräde framför dårskapen som ljuset framför mörkret:
14 Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda.
15 Då sade jag i mitt hjärta: Som det går dåren, så skall det gå mig. Vilken nytta har jag då haft av all min vishet? Jag sade i mitt hjärta: Också detta är förgängligt.
16 Ty varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar skall båda vara glömda. Hur dör den vise? Som dåren!
17 Jag hatade livet, ty ont tycktes mig det verk som görs under solen. Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind.
18 Jag hatade all min möda under solen. Åt den som kommer efter mig måste jag ju lämna vad jag gjort.
19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre. Ändå skall han få råda över allt det som jag med möda och vishet förvärvat under solen. Också detta är förgänglighet.
20 Jag började förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen.
21 Ty om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte haft någon möda med den. Också detta är förgängligt och ett stort elände.
22 Vad har då människan för all sin möda och sitt hjärtas önskan och allt sitt slit under solen?
23 Ty alla hennes dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro. Också detta är fåfänglighet.
24 Det finns inget bättre för en människa än att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag förstod att också detta kommer från Guds hand.
25 Ty vem kan äta och vem kan njuta oberoende av honom?
26 Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög för att det skall ges åt den som är god i Guds ögon. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
1 Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund.
2 Födas har sin tid och dö har sin tid, plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid.
3 Dräpa har sin tid, och hela har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid.
4 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Sörja har sin tid, och dansa har sin tid.
5 Kasta bort stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid.
6 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
7 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
8 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
9 Vad vinner då den som arbetar med sitt slit?
10 Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med.
11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden.
12 Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever.
13 Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva.
14 Jag insåg att allt det Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man skall frukta honom.
15 Det som är, fanns redan förut. Det som kommer att ske, skedde också tidigare. Gud kallar på det förflutna.
16 Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige.
17 Då tänkte jag: Både den rättfärdige och den ogudaktige skall Gud döma. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs.
18 Jag tänkte: För människornas skull sker detta, för att Gud skall pröva dem och för att de skall se att de i sig själva är som djuren.
19 Ty det går människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har de samma livsande. Ja, människorna har inget att komma med framför djuren. Allt är förgängligt.
20 Alla går till en och samma plats. Alla har blivit till av stoft, alla vänder åter till stoft.
21 Vem vet om människornas ande stiger uppåt eller om djurens ande far ner under jorden?
22 Jag såg att inget är bättre för människan än att hon gläder sig i sin gärning, ty det är hennes del. Vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se det som skall ske efter henne?
1 Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg tårarna hos de förtryckta, och ingen tröstade dem. Från förtryckarnas hand utgick våld, och ingen tröstade dem.
2 Då prisade jag de döda, som redan dött, lyckligare än de levande, som ännu levde.
3 Men lyckligare än de båda prisade jag den som ännu ej blivit till, den som ej sett det onda som görs under solen.
4 Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
5 Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv.
6 Bättre en handfull ro än båda händerna fulla med möda och ett jagande efter vind.
7 Ännu mer av förgänglighet såg jag under solen:
8 En man kan stå helt ensam och inte ha någon vid sin sida, varken son eller bror. Ändå är det inget slut på allt hans slit, och hans ögon blir inte mätta på rikedom. För vem mödar jag mig då och nekar mig själv allt gott? Också detta är fåfänglighet och en usel möda.
9 Bättre två än en, ty de får god lön för sin strävan.
10 Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den ensamme! Om han faller, finns det inte någon som kan resa upp honom.
11 Likaså, om två sover tillsammans håller de värmen, men hur skall den ensamme hålla sig varm?
12 Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt.
13 Bättre en yngling som är fattig och vis, än en kung som är gammal och dåraktig, och som inte förstår att låta varna sig.
14 Ty från fångarnas hus gick han ut för att bli kung, fastän han var född fattig i sitt rike.
15 Jag såg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med denne yngling som skulle ta den andres plats.
16 Det var ingen ände på allt folket, på alla dem han gick i spetsen för. Och ändå, de som kommer efter kan inte glädja sig över honom. Också detta är förgänglighet och ett jagande efter vind.
1(4:17) Bevara din fot, när du går till Guds hus. Att komma dit för att höra är bättre än dårarnas offer. Ty de vet inte att de gör det som är ont.
2(5:1) Var inte för snar med din mun och låt inte ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Ty Gud är i himlen och du är på jorden. Låt därför dina ord vara få.
3(5:2) Ty av mycket arbete kommer drömmar och av många ord dåraktigt tal.
4(5:3) Dröj inte att infria det löfte du har gett åt Gud, ty han har inte behag till dårar. Håll vad du lovar!
5(5:4) Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det.
6(5:5) Låt inte din mun vara orsak till att din kropp syndar och säg inte inför sändebudet att löftet var förhastat. Vill du att Gud skall bli vred för dina ords skull och förstöra dina händers verk?
7(5:6) Ty där drömmarna är många följer mycket fåfänglighet och många ord. Men frukta du Gud!
8(5:7) Om du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet i landet kränks, så bli inte förvånad över detta, ty hög vakar över hög och andra höga över dem båda.
9(5:8) Under allt detta är det en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas.
10(5:9) Den som älskar pengar blir inte mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Också detta är fåfänglighet.
11(5:10) När ägodelarna förökas är det många som äter av dem. Vilken nytta har ägaren av dem utom att hans ögon får se dem?
12(5:11) Ljuv är arbetarens sömn, han må ha litet eller mycket att äta. Men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
13(5:12) Ett svårt elände har jag sett under solen: hopsparad rikedom som blir sin ägare till skada.
14(5:13) Går denna rikedom förlorad genom någon olycka och ägaren har en son, får denne ingenting.
15(5:14) Som han kom ut ur moderlivet, lika naken måste han gå bort igen. För sitt slit får han inget att ta med sig.
16(5:15) Också detta är ett svårt elände. Han skall gå bort som han kom. Vad vinner han som mödar sig för vinden!
17(5:16) Ja, alla dagar lever han i mörker med mycken oro, sjukdom och besvikelse.
18(5:17) Se, detta är vad jag har insett: Det är gott och skönt att människan äter och dricker och gör sig goda dagar mitt i sin möda, när hon strävar under solen, de levnadsdagar som Gud ger henne. Ty detta är hennes del.
19(5:18) Om Gud ger rikedom och skatter åt någon och dessutom förmåga att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds gåva.
20(5:19) Ty han tänker knappt på sina levnadsdagar eftersom Gud ger honom glädje i hjärtat.
1 Jag har under solen sett ett elände som vilar tungt på människorna:
2 Det är när Gud har gett rikedom, skatter och ära åt någon så att han inte saknar något av allt han önskar sig, och Gud sedan inte ger honom möjlighet att själv njuta av det, utan låter en främling göra det. Detta är förgänglighet och en svår plåga.
3 Om en man får hundra barn och lever i många år, ja, hur många hans dagar än blir, men han inte får njuta av det goda, och om han dessutom inte får någon begravning, då säger jag: Ett dödfött foster har det bättre än han.
4 Ty till förgänglighet har det kommit, i mörker går det bort, och mörkret döljer dess namn.
5 Det fick inte se eller känna solen. Det har mer vila än den andre.
6 Ja, även om han levde i två gånger tusen år utan att se något gott - går inte alla ändå till en och samma plats?
7 All människans möda är för hennes mun. Ändå blir själen inte mättad.
8 Vilket företräde har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige, om han förstår att uppföra sig inför de levande?
9 Bättre att njuta av det man har för ögonen än att tråna efter annat. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
10 Det som finns har redan tidigare ett namn, och vad människan är, är redan känt. Hon kan inte gå till rätta med den som är mäktigare än hon själv.
11 Ty ju fler ord, desto större fåfänglighet. Vad vinner man på det?
12(7:1) Ty vem vet vad som är gott för en människa i livet, under de dagar hennes förgängliga liv varar, vilka hon lever som en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne kommer att ske under solen?
1(7:2) Bättre ett gott namn än god salva, och bättre dödens dag än födelsens dag.
2(7:3) Bättre gå till sorgehus än till gästabudshus. Ty det är slutet för alla människor och den som lever bör ta det till hjärtat.
3(7:4) Bättre sorg än skratt, av plågat ansikte mår hjärtat väl.
4(7:5) De visas hjärtan är i sorgens hus, dårarnas hjärtan i glädjens hus.
5(7:6) Bättre höra klander av en vis man än höra dårars sång.
6(7:7) Ty som sprakandet av törne under grytan, så är dårens skratt. Också detta är fåfänglighet.
7(7:8) Orätt vinning gör den vise till en dåre, mutor fördärvar hjärtat.
8(7:9) Bättre slutet på en sak än dess början, bättre tålmodig än högmodig.
9(7:10) Var inte snar till vrede, ty vrede bor i dårars bröst.
10(7:11) Fråga inte: Hur kommer det sig att det var bättre förr? Det är inte av vishet du frågar så.
11(7:12) En god sak är vishet tillsammans med arvegods, en förmån för dem som ser solen.
12(7:13) Ty vishetens beskydd är som penningens beskydd. Men kunskapens företräde är att visheten ger liv åt den som har den.
13(7:14) Se på Guds verk: Vem kan göra rakt det han har gjort krokigt?
14(7:15) Var alltså vid gott mod under den goda dagen och besinna under den onda dagen, att den ena såväl som den andra har Gud gjort för att människan inte skall kunna utforska det som kommer efter henne.
15(7:16) Allt har jag sett under mina förgängliga dagar: Den rättfärdige går under i sin rättfärdighet, den ogudaktige lever länge i sin ondska.
16(7:17) Var inte alltför rättfärdig och var inte alltför vis. Varför skulle du förstöra dig själv?
17(7:18) Var inte alltför ogudaktig och var inte dåraktig. Varför skulle du dö innan din tid kommer?
18(7:19) Det är bäst att du håller fast vid det ena utan att ändå släppa det andra, ty den som fruktar Gud finner en väg ut ur allt detta.
19(7:20) Visheten gör den vise starkare än tio mäktiga i staden.
20(7:21) Ty det finns ingen rättfärdig människa på jorden som gör gott och aldrig syndar.
21(7:22) Fäst dig inte vid allt vad människor säger, så hör du inte att din tjänare förbannar dig.
22(7:23) Ditt hjärta vet ju att du själv många gånger har förbannat andra.
23(7:24) Allt detta har jag prövat genom vishet. Jag sade: "Jag vill bli vis." Men visheten var fjärran från mig.
24(7:25) Det som är långt borta och mycket djupt vem finner det?
25(7:26) Och jag vände mitt hjärta till att lära känna, utforska och söka vishet och sammanhang. Jag ville förstå att ogudaktighet är dårskap och dåraktigheten galenskap.
26(7:27) Och jag fann: Bittrare än döden är den kvinna vars hjärta är som snaror och nät, vars händer är som bojor. Den som är god inför Gud undgår henne, men syndaren fångas av henne.
27(7:28) Se, detta fann jag, säger Predikaren, när jag lade det ena till det andra för att få sammanhang,
28(7:29) något som min själ ännu söker men inte funnit. En enda man bland tusen har jag funnit, men en kvinna bland alla dessa har jag ej funnit.
29(7:30) Se, endast detta har jag funnit att Gud skapade människorna rättsinniga.
1 Vem är lik den vise, och vem kan förklara saker och ting? Visheten gör människans ansikte ljust, det stränga i hennes uppsyn förvandlas.
2 Jag säger: Akta på kungens ord för den eds skull som du har svurit vid Gud.
3 Var inte snar att överge honom, framhärda inte i något ont. Han gör allt vad han vill.
4 Ty en kungs ord är mäktigt, och vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
5 Den som håller budet vill inte veta av något ont. Den vises hjärta känner tid och dom.
6 För allting finns en tid och en dom, och en människas ondska vilar tungt på henne.
7 Hon vet ju inte vad som kommer att ske, och vem kan säga henne hur det kommer att gå?
8 Ingen människa har makt över anden, så att hon kan hålla anden kvar, och ingen har makt över dödens dag. I krig kommer ingen undan, och ondska kan inte rädda den ogudaktige.
9 Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt det som sker under solen, i en tid när människa har makt över människa till hennes olycka.
10 Jag såg också de ogudaktiga bli begravda och gå till vila, medan de som gjort det rätta måste dra bort från den heliga platsen och blev glömda i staden. Också detta är förgänglighet.
11 Därför att domen inte genast fälls över det onda, styrks människors barn att göra det som är ont.
12 Men även om syndaren hundra gånger gör det som är ont och lever länge, så vet jag ändå: Det går väl för de gudfruktiga - de fruktar ju Gud -
13 men illa för den orättfärdige. Hans levnad förlängs inte som skuggan - han fruktar ju inte Gud.
14 Fåfänglighet är detta som sker på jorden, att det kan gå de rättfärdiga som om de hade gjort ogudaktiga gärningar, och att det kan gå de ogudaktiga som om de hade gjort rättfärdiga gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.
15 Jag prisar glädjen, ty det finns inget bättre för människan under solen än att hon äter och dricker och är glad. Det är vad som följer henne i hennes möda de livsdagar Gud ger henne under solen.
16 När jag alltså inriktade mitt hjärta på att förstå visheten och såg den verksamhet som försiggår på jorden - varken dag eller natt unnar man sig sömn -
17 då insåg jag att alla Guds verk är sådana att människan inte förmår fatta vad som sker under solen. Ty hur mycket människan än bemödar sig med att utforska det, förstår hon det ändå inte. Även om den vise säger sig förstå det, kan han ändå inte fatta det.
1 Allt detta har jag grubblat på och jag har prövat allt detta: Att de rättfärdiga och visa och deras gärningar är i Guds hand. Kärlek eller hat - ingen människa vet vad som ligger framför henne.
2 Allt händer lika för alla, för den rättfärdige och den ogudaktige, för den gode, den rene och den orene, för den som offrar och den som inte offrar. Det går den gode som det går syndaren, den som svär en ed på samma sätt som den som är rädd för att svära.
3 Detta är det onda i allt som händer under solen, att det går alla lika. Därför är också människornas hjärtan fulla av ondska, och oförnuft bor i dem så länge de lever, och sedan måste de ner bland de döda.
4 För den som blir utvald att höra till de levandes skara finns hopp, ty bättre är en levande hund än ett dött lejon.
5 De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt.
6 Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de ta del i vad som sker under solen.
7 Ät därför ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud är redan nöjd med det du gör.
8 Låt dina kläder alltid vara vita och låt olja aldrig fattas på ditt huvud.
9 Njut livet med en hustru som du älskar, alla dagar i ditt förgängliga liv, det som Gud ger dig under solen, ja, under alla dina förgängliga dagar. Ty detta är din lott i livet och under den möda som du gör dig under solen.
10 Allt vad din hand kan göra, gör det med kraft. Ty i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet.
11 Vidare såg jag under solen: Det är inte de snabba som vinner loppet, och inte hjältarna striden. Inte heller får de visa alltid bröd, de kloka rikedom och de kunniga uppskattning. De är alla beroende av tid och tillfälle.
12 Människan känner inte heller sin tid. Som fiskarna fångas i olycksnätet eller fåglarna fastnar i snaran, så snärjs också människors barn i olyckans tid, när ofärd plötsligt kommer över dem.
13 Också detta såg jag under solen, en visdom som syntes mig stor:
14 Det fanns en liten stad med få invånare. Mot den kom en stor kung som belägrade den och byggde stora befästningsverk mot den.
15 Där inne fanns en fattig men vis man som räddade staden genom sin vishet. Men ingen kom ihåg denne fattige man.
16 Då sade jag: "Vishet är bättre än styrka", men den fattiges vishet blir föraktad, och ingen lyssnar till det han säger.
17 De visas ord som hörs i stillhet är bättre än ropet från en härskare bland dårar.
18 Vishet är bättre än vapen, men en enda som syndar fördärvar mycket gott.
1 Döda flugor kommer parfymerarens olja att stinka och jäsa. Så uppväger liten dårskap både vishet och ära.
2 Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster.
3 På alla sina vägar är dåren utan förstånd och han säger till alla att han är en dåre.
4 Om en furste blir vred på dig, så lämna inte din plats, ty saktmod förhindrar stora synder.
5 Det finns ett ont som jag har sett under solen, ett misstag som kommer från den som har makten:
6 Att dårskap sätts på höga poster och framstående män på obemärkt plats.
7 Jag har sett slavar till häst och furstar till fots som slavar.
8 Den som gräver en grop faller själv däri och den som river en mur blir stungen av en orm.
9 Den som vältrar bort sten blir skadad av sten, och den som klyver ved blir skadad av trä.
10 Den som inte slipar eggen, när järnet blir slött, måste bruka mer kraft. Men vishet leder till framgång.
11 Om ormen stinger innan den blivit tjusad, har ormtjusaren ingen nytta av sin konst.
12 Ord från den vises mun är välgörande, men dåren förtärs av sina egna läppar.
13 Början på hans tal är dårskap och slutet svår galenskap.
14 Dåren är rik på ord, men ingen människa vet vad som skall ske. Vem kan säga en människa vad som kommer efter henne?
15 Dårarnas möda tröttar ut dem. Inte ens till staden hittar de vägen.
16 Ve dig, du land, där kungen är ett barn och där furstarna festar redan på morgonen!
17 Väl dig, du land, där kungen är son till ädlingar, där furstarna håller måltid vid rätt tid för att få styrka och inte för att bli druckna.
18 Av lättja förfaller husets bjälkar, och av försumlighet regnar det in genom taket.
19 Man ordnar fest för att roa sig, och vinet ger glädje åt livet, och pengar kan ge allt detta.
20 Inte ens i din tanke skall du förbanna en kung, och inte ens i ditt sovrum skall du förbanna den rike, ty himlens fåglar bär fram ditt tal, och de bevingade för vidare vad du har sagt.
1 Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka.
2 Dela det du har i sju delar, ja, åtta, ty du vet inte vilken olycka som kan drabba landet.
3 När molnen är fulla, tömmer de sitt regn över jorden, och om ett träd faller omkull, mot söder eller norr, så ligger det på den plats där det har fallit.
4 Den som spejar efter vind får aldrig så, den som skådar efter moln får ingenting skörda.
5 Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, så förstår du ej heller Guds verk, hans som gör alltsammans.
6 Så din säd om morgonen och låt inte din hand vila om kvällen, ty du vet inte vilket som lyckas bäst, det ena eller det andra, eller om båda är lika bra.
7 Ljuset är ljuvligt och det är gott för ögonen att se solen.
8 Om en människas år blir många, må hon glädja sig under dem alla och komma ihåg att det blir många mörka dagar. Allt som kommer är förgängligt.
9 Gläd dig, du yngling, i din ungdom, låt ditt hjärta glädjas i din ungdoms dagar. Vandra ditt hjärtas vägar, följ det dina ögon ser. Men vet att för allt detta kommer Gud att döma dig.
10 Låt sorgen vika ur ditt hjärta och håll det onda borta från din kropp. Ty ungdomstiden, livets blomstringstid, är förgänglig.
1 Tänk på din Skapare i din ungdoms dagar, innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: "De ger mig ingen glädje";
2 ja, innan de förmörkas, solen och ljuset, månen och stjärnorna, och innan molnen vänder åter efter regnet;
3 då väktarna i huset darrar och de starka männen sviker; då malerskorna har upphört att mala, eftersom de har blivit så få och då spejarna har det mörkt i sina gluggar;
4 då båda dörrarna mot gatan stängs till, och ljudet från kvarnen försvagas; då man vaknar av fågelsång och sångens alla döttrar sänker rösten;
5 då man är rädd för var backe och vägen är full av skräck; då mandelträdet blommar, gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen blir utan kraft; då människan går till sin eviga boning och gråtarna går omkring på gatan;
6 innan silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder, innan krukan vid källan krossas och brunnshjulet slås itu vid brunnen;
7 då stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden vänder åter till Gud som gav den.
8 Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren. Allt är förgängligt!
9 För övrigt skall sägas att Predikaren var en vis man, som ständigt undervisade folket. Han övervägde, undersökte och författade många ordspråk.
10 Predikaren sökte finna de rätta orden och rätt uppteckna sanningens ord.
11 De visas ord är uddar, som indrivna spikar är deras tänkespråk. De är gåvor från en och samma Herde.
12 För övrigt, min son, låt varna dig! Det finns ingen ände på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
13 Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till.
14 Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont.