1 Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra slavtjänst.
2 Bittert gråter hon i natten, tårar rinner utför hennes kind. Bland alla hennes älskare finns ingen som tröstar henne. Alla hennes vänner har svikit henne, de har blivit hennes fiender.
3 Juda har gått i landsflykt på grund av förtryck och svår träldom. Hon bor nu bland hednafolken, hon finner ingen ro. Alla hennes förföljare har överfallit henne mitt i hennes nöd.
4 Vägarna till Sion sörjer, ty ingen kommer längre till högtiderna. Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar. Hennes jungfrur är bedrövade, och själv sörjer hon bittert.
5 Hennes ovänner har makten, hennes fiender känner sig säkra. Ty HERREN har bedrövat henne för hennes många synders skull. Hennes barn har vandrat bort som fångar framför fienden.
6 All prakt har försvunnit från dottern Sion. Hennes furstar liknar hjortar, som inte finner bete. De vandrar kraftlösa framför förföljaren.
7 I sin nöd och hemlöshet kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar. Nu, då hennes folk har fallit för ovännens hand och ingen kommer till hennes hjälp, ser hennes ovänner med hån på hennes undergång.
8 Svårt har Jerusalem syndat, därför ses hon som oren. Alla som ärade henne föraktar henne, ty de ser hennes nakenhet. Själv suckar hon och vänder sig bort.
9 Orenhet fläckar fållen på hennes kläder, hon tänkte inte på vad slutet skulle bli. Hon har sjunkit ofattbart djupt och ingen finns som tröstar henne. O, HERRE, se mitt betryck, ty fienden förhäver sig.
10 Ovännen har räckt ut sin hand efter allt dyrbart hon ägde. Hon har sett hur hedningar går in i hennes helgedom, sådana som du har förbjudit att komma in i din församling.
11 Allt hennes folk suckar och söker efter bröd. De ger sina dyrbarheter för mat för att hålla sig vid liv. Se, o HERRE, och ge akt på hur föraktad jag har blivit.
12 Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi? Ge akt på detta och se: Kan någon plåga vara lik den plåga som drabbat mig, den som HERREN låtit mig lida på sin brinnande vredes dag?
13 Från höjden har han sänt en eld in i mina ben och kuvat dem. Han bredde ut ett nät för mina fötter, han stötte mig tillbaka. Han har lämnat mig övergiven och sjuk hela dagen.
14 Till ett ok knöts mina synder samman, av hans hand vävdes de ihop, de har lagts över min nacke. Han har brutit ner min kraft. Herren har lämnat mig i händerna på dem som jag inte kan stå emot.
15 Alla de hjältar som fanns hos mig har Herren förkastat. Han kallade samman ett uppbåd mot mig för att krossa mina unga män. Som en vinpress har Herren trampat jungfrun, dottern Juda.
16 Därför gråter jag, mina ögon flödar av tårar. Ty fjärran ifrån mig är den som kan trösta mig och vederkvicka min själ. Mina barn är övergivna, ty fienden har blivit mig övermäktig.
17 räcker ut sina händer, men ingen finns som tröstar henne. Mot Jakob har HERREN bådat upp hans ovänner från alla håll, Jerusalem har blivit som något orent ibland dem.
18 HERREN är rättfärdig, men jag var upprorisk mot hans bud. Hör då, alla ni folk, och se min plåga! Mina jungfrur och unga män har gått i fångenskap.
19 Jag kallade på mina älskare, men de svek mig. Mina präster och mina äldste omkom i staden, medan de letade efter mat för att hålla sig vid liv.
20 Se, HERRE, hur jag är i nöd! Det jäser i mitt innersta, mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, ty jag har varit mycket upprorisk. Ute gör svärdet mig barnlös, inomhus finns endast död.
21 Man hör hur jag suckar, men ingen finns som tröstar mig. Alla mina fiender har hört om min olycka och gläder sig över att du har gjort detta. Den dag du har förkunnat har du låtit komma, men det skall gå dem som mig.
22 Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte och gör med dem så som du har gjort med mig för alla mina synder. Ty många är mina suckar, och mitt hjärta är sjukt.
1 Hur har inte Herren i sin vrede övertäckt dottern Sion med mörka moln! Från himlen har han kastat Israels härlighet ner till jorden. Han har inte kommit ihåg sin fotapall på sin vredes dag.
2 Utan att skona har Herren fördärvat alla Jakobs boningar. I sin vrede bröt han ner dottern Judas fästen. Han slog dem till marken, han orenade riket och dess furstar.
3 I vredens hetta högg han av varje horn i Israel. Han drog tillbaka sin högra hand när fienden kom. Jakob förbrände han likt en flammande eld som förtär allt runt omkring.
4 Han spände sin båge som en fiende, hans högra hand var redo. Lik en ovän dödade han allt som var ljuvligt för ögat. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede som en eld.
5 Herren var som en fiende. Han fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen. Han hopade hos dottern Juda bedrövelse och jämmer.
6 Han bröt ner sin boning som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. Högtid och sabbat lät HERREN falla i glömska i Sion, och i sin brinnande vrede förkastade han kung och präst.
7 Herren förkastade sitt altare, han övergav sin helgedom. Murarna omkring hennes palats gav han i fiendernas hand. De ropade högt i HERRENS hus som på en högtidsdag.
8 HERREN hade beslutat förstöra dottern Sions murar. Han spände mätsnöret för att fördärva och drog inte tillbaka sin hand. Han lät sorg komma över vallar och murar, alla ligger nu förstörda.
9 Hennes portar har sjunkit ner i jorden, han förstörde och krossade hennes bommar. Hennes kung och hennes furstar lever bland hednafolken. Ingen undervisning ges mer och hennes profeter får ingen syn från HERREN.
10 De sitter stumma på marken, de äldste i dottern Sion. De har kastat stoft på sina huvuden och klätt sig i säcktyg. Jerusalems jungfrur sänker sina huvuden mot jorden.
11 Mina ögon är förtärda av gråt, det jäser i mitt innersta. Min lever är som utgjuten på jorden, ty dottern mitt folk går under, barn och spädbarn förgås på gatorna i staden.
12 De ropar till sina mödrar: "Var finns bröd och vin?" De tynar bort likt de slagna på stadens gator, de ger upp andan i sina mödrars famn.
13 Vad skall jag säga dig, vad skall jag jämföra dig med, du dotter Jerusalem? Vad skall jag likna dig vid för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor som ett hav, vem kan hela dig?
14 Dina profeters syner var falska och dåraktiga. De uppenbarade inte din missgärning för dig för att göra slut på din fångenskap. De budskap de förkunnade för dig var falska och förförande.
15 Alla som går vägen förbi slår hånfullt ihop händerna åt dig. De visslar och skakar på huvudet åt dottern Jerusalem. "Är detta den stad som man kallade den fulländade skönheten, hela jordens fröjd?"
16 Alla dina fiender spärrar upp munnen mot dig, de visslar och skär tänder, de säger: "Vi har fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi har väntat på. Nu har vi upplevt och sett den!"
17 HERREN har gjort vad han hade beslutat, han har uppfyllt sitt ord, det han för länge sedan hade sagt. Han har rivit ner utan att skona, han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn.
18 Deras hjärtan ropar till Herren. Du dotter Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck både dag och natt. Ge dig ingen ro, unna inte ditt öga någon vila.
19 Stig upp, ropa högt i natten, när nattväkterna börjar. Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte. Lyft upp dina händer till honom för dina barns liv, ty de tynar bort av hunger i alla gathörn.
20 Se, HERRE, och besinna vem du har handlat så emot. Skall kvinnor äta sin livsfrukt, barnen som de har burit i sin famn? Skall präster och profeter dödas i Herrens helgedom?
21 På marken, ute på gatorna, ligger de, unga och gamla. Mina jungfrur och mina unga män har fallit för svärd. Du dödade på din vredes dag, du slaktade utan att skona.
22 Som till en högtidsdag bådade du upp förskräckelser från alla håll. På HERRENS vredes dag fanns det ingen som undkom eller överlevde. Dem som jag har burit i min famn och uppfostrat har min fiende förgjort.
1 Jag är mannen som har sett elände genom hans vredes ris.
2 Han har lett mig och låtit mig gå i mörker och inte i ljus.
3 Ja, han vänder emot mig sin hand, gång på gång, hela dagen.
4 Han lät mitt kött och min hud täras bort, han krossade mina ben.
5 Han byggde upp en mur mot mig och omringade mig med bitterhet och möda.
6 På mörka platser har han låtit mig bo likt dem som länge varit döda.
7 Han har byggt en mur omkring mig, jag kan inte komma ut, han har lagt på mig tunga bojor.
8 Hur jag än klagar och ropar, stänger han ute min bön.
9 Med huggen sten har han spärrat av mina vägar, mina stigar har han gjort krokiga
10 En björn som ligger på lur är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Han har fört mig på avvägar och rivit mig i stycken. Förödelse lät han drabba mig.
12 Han har spänt sin båge och ställt mig som ett mål för sin pil.
13 Han har låtit pilar från sitt koger gå in i mina njurar.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk, deras nidvisa dagen lång.
15 Han har mättat mig med bitterhet, givit mig malört att dricka.
16 Han har krossat mina tänder mot stenar, han har täckt mig med aska.
17 Du har drivit min själ bort från friden, jag har glömt vad lycka är.
18 Jag sade: "Det är slut med min livskraft och mitt hopp till HERREN."
19 Tänk på mitt elände och min hemlöshet, malörten och giftet!
20 Ständigt tänker min själ på det och är bedrövad i mig.
21 Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp:
22 HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom.
25 HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN.
27 Det är gott för en man att bära ett ok i sin ungdom.
28 Må han sitta ensam och tyst, när han lägger bördor på honom.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanske finns det ännu hopp.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta sig mättas med smälek.
31 Ty Herren förkastar inte för evigt.
32 Om han än bedrövar, förbarmar han sig efter sin stora nåd.
33 Ty det är inte av hjärtat han plågar eller bedrövar människors barn.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 att man förnekar en man hans rätt inför den Högstes ansikte,
36 att man handlar orätt mot någon i hans sak, skulle Herren inte se det?
37 Vem talade och det blev så, utan att Herren hade befallt det?
38 Kommer inte från den Högstes mun både ont och gott?
39 Varför klagar en människa här i livet, när hon straffas för sin synd?
40 Låt oss rannsaka våra vägar och pröva dem, låt oss vända om till HERREN!
41 Låt oss lyfta upp våra hjärtan och våra händer till Gud i himlen!
42 Vi har syndat och varit upproriska, och du har inte förlåtit.
43 Du har dolt dig i vrede och förföljt oss, du har dödat och inte visat förbarmande.
44 Du har dolt dig i moln, så att ingen bön når fram.
45 Du har gjort oss till avskum och förakt mitt ibland folken.
46 De spärrar upp munnen mot oss, alla våra fiender.
47 Faror och fallgropar möter oss, förödelse och undergång.
48 Vattenbäckar strömmar från mitt öga, ty dottern mitt folk går under.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll, det får ingen vila,
50 förrän HERREN blickar ner från himlen och ser.
51 Mitt öga vållar min själ plåga på grund av alla unga kvinnor i min stad.
52 De har ivrigt jagat mig som en fågel, de som utan orsak är mina fiender.
53 De ville utsläcka mitt liv här i gropen, de kastade sten på mig.
54 Vatten steg mig över huvudet. Jag sade: "Jag är förlorad!"
55 Jag åkallade ditt namn, HERRE, längst nere i gropen.
56 Du har hört min röst, tillslut inte ditt öra när jag ber om lindring och hjälp.
57 Du kom mig nära när jag åkallade dig, du sade: "Frukta inte!"
58 Herre, du tar dig an min sak, du förlossar mitt liv.
59 Du ser, HERRE, den orätt jag får utstå. Döm i min sak!
60 Du ser all deras hämndlystnad, alla deras anslag mot mig.
61 Du har hört deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig,
62 mina fienders tal och deras onda planer, som riktas mot mig hela tiden.
63 Vare sig de sitter eller står sjunger de nidvisor om mig.
64 Du skall vedergälla dem, HERRE, efter deras händers verk.
65 Du skall lägga en slöja över deras hjärtan, din förbannelse skall komma över dem.
66 Förfölj dem i vrede och förgör dem, så att de inte kan bestå under HERRENS himmel.
1 Hur har inte guldet mist sin glans, det ädlaste guld förvandlats! Heliga ädelstenar ligger utkastade i varje gathörn.
2 Sions ädlaste söner, som liknade fint guld, hur räknas de inte nu som lerkärl, verk av krukmakarhänder.
3 Till och med schakalerna räcker spenarna åt sina ungar för att ge dem di, men dottern mitt folk har blivit grym, som strutsen i öknen.
4 Dibarnets tunga fastnar av törst i gommen. Små barn ber om bröd, men ingen ger dem något.
5 De som förr åt läckerheter tynar bort på gatorna. De som växte upp i purpur måste ligga i dyn.
6 Missgärningen hos dottern mitt folk är större än Sodoms synd. Det omstörtades på ett ögonblick, utan att människohänder rörde vid det.
7 Hennes furstar var mer glänsande än snö, de var vitare än mjölk, deras hy var rödare än korall, deras utseende var likt safirens.
8 Nu har deras ansikten blivit mörkare än sot, man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har blivit torr som trä.
9 Lyckligare var de som dödades med svärd än de som nu dör av hunger, de som tynar bort under plåga av brist på markens frukter.
10 Med egna händer har ömsinta mödrar kokat sina barn för att ha dem till föda vid dottern mitt folks undergång.
11 HERREN har givit fritt utlopp åt sin förbittring, han har utgjutit sin brinnande vrede. I Sion har han tänt en eld som förtärt dess grundvalar.
12 Ingen kung på jorden skulle ha trott det, ingen som bor i världen, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar.
13 Det har skett för hennes profeters synder och hennes prästers missgärningar, därför att de där inne utgöt rättfärdigas blod.
14 Som blinda irrar de omkring på gatorna, fläckade av blod, så att ingen vågar komma nära deras kläder.
15 "Ur vägen! Oren!" ropar man till dem. "Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!" De flyr, ja, de irrar omkring. Bland hednafolken säger man: "Här kan de inte längre bo."
16 HERREN själv har skingrat dem, han vill inte mer ta sig an dem. Mot prästerna visas ingen aktning, mot de äldre inget förbarmande.
17 Våra ögon sviker oss när vi förgäves söker hjälp. Vi har spanat och spanat efter ett folk som ändå inte kan rädda oss.
18 Man lurar på våra steg, så att vi inte vågar gå på våra gator. Vårt slut är nära, våra dagar är ute, ja, vårt slut har kommit.
19 Våra förföljare var snabbare än himlens örnar. På bergen jagade de oss, i öknen låg de på lur för oss.
20 Vår livsande, HERRENS smorde, blev fångad i deras fallgropar. Om honom sade vi: "I hans skugga skall vi leva bland hednafolken."
21 Fröjda dig och var glad, du dotter Edom, du som bor i landet Us. Också till dig skall bägaren komma, du skall bli drucken och ligga naken.
22 Straffet för din missgärning har nått sitt slut, du dotter Sion. Han skall inte mer föra dig bort i fångenskap. Men din missgärning, du dotter Edom, skall han straffa, han skall avslöja dina synder.
1 Kom ihåg, HERRE, vad som skett med oss, skåda ner och se hur vi föraktas.
2 Vår arvedel har blivit främlingars egendom, våra hus är i främmande hand.
3 Vi har blivit föräldralösa, vi har ingen far, våra mödrar är som änkor.
4 Mot betalning får vi dricka vårt eget vatten, för pengar får vi vår egen ved.
5 Våra förföljare är oss i hälarna. Hur trötta vi än är, unnar de oss ingen vila.
6 Vi har räckt ut vår hand till Egypten och till Assyrien för att få bröd att mätta oss med.
7 Våra fäder har syndat, de finns inte mer. Vi måste bära deras missgärningar.
8 Slavar härskar över oss, ingen finns som befriar oss ur deras hand.
9 Med fara för vårt liv hämtar vi vårt bröd, bärgar det undan öknens svärd.
10 Vår hud är glödande som en ugn, febersjuk av hunger.
11 De våldtog kvinnor i Sion, jungfrur i Juda städer.
12 Furstarna blev hängda av dem, de äldre hedrade man inte.
13 Unga män måste bära på kvarnstenar, pojkar dignade under bördor av ved.
14 De gamla sitter inte längre i porten, de unga har upphört med sin musik.
15 Glädjen är borta från vårt hjärta, vår dans är förvandlad till sorg.
16 Kronan har fallit från vårt huvud. Ve oss, att vi syndade så!
17 Därför har också vårt hjärta blivit sjukt och därför är våra ögon förmörkade.
18 Sions berg ligger öde och rävar strövar omkring på det.
19 Du, HERRE, förblir för evigt, din tron från släkte till släkte.
20 Varför skulle du glömma oss för alltid, överge oss till evig tid?
21 Tag oss till dig på nytt, HERRE, så att vi kan vända åter. Förnya våra dagar så att de blir som förr,
22 om du inte helt har förkastat oss. Du har varit mycket vred på oss.